Förlåt...
...
Fuck the world!
Jag ramlade ner idag. Saknaden drar åt i alla fall tre håll, dels efter Peter, dels efter Maddä och dels efter mormor. Jag orkar inte med så mycket saknad på en gång. Det gör så jävla ont.
Mår skit just nu... är så trött på allt, vill bara försvinna. Problemet är bara att jag inte kommer nånvart. Jag är fast... som vanligt. Det kryper i mig. Jag blir tokig snart.
Vill dunka huvudet i väggen, klösa sönder mig själv, och tala om för mig själv hur jävla ful, äcklig, dum i huvudet och bara totalt jävla FEL FEL FEL jag är!!!
Fuck the world!
Du är dock fortfarande kärlek.
Mår skit just nu... är så trött på allt, vill bara försvinna. Problemet är bara att jag inte kommer nånvart. Jag är fast... som vanligt. Det kryper i mig. Jag blir tokig snart.
Vill dunka huvudet i väggen, klösa sönder mig själv, och tala om för mig själv hur jävla ful, äcklig, dum i huvudet och bara totalt jävla FEL FEL FEL jag är!!!
Fuck the world!
Du är dock fortfarande kärlek.
"Jag älskar dig"
Jag trodde att jag skulle klara det bra men ack så fel jag hade. Han har varit ifrån mig knappt två dygn och jag klättrar redan på väggarna. Det är dessutom fortfarande tre dygn kvar innan han kommer hem! Hur ska jag orka? Hur ska jag klara av att bita ihop i ytterligare tre dygn?
Jag lovade mig själv att inte bli beroende av någon igen, jag lovade mig själv att klara mig på egen hand. Och det gick faktiskt ganska bra... tills han dök upp och jag föll pladask. Nu skulle jag aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom, han är min andra hälft och jag kommer aldrig kunna känna mig hel utan honom.
Jag älskar honom...
Jag älskar dig Peter och du betyder så galet mycket för mig! Jag hoppas verkligen att det här kommer vara för alltid för jag har aldrig tidigare känt såhär. Du gör mig hel. Du får mig att må bra och du gör mig lycklig. Jag tänker på dig varje minut, varje sekund som går och jag saknar dig så mycket att det gör ont! Allt jag vill nu är att få vara i din famn igen! Kom hem snart älskling, jag klarar mig inte utan dig!
Jag lovade mig själv att inte bli beroende av någon igen, jag lovade mig själv att klara mig på egen hand. Och det gick faktiskt ganska bra... tills han dök upp och jag föll pladask. Nu skulle jag aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom, han är min andra hälft och jag kommer aldrig kunna känna mig hel utan honom.
Jag älskar honom...
Jag älskar dig Peter och du betyder så galet mycket för mig! Jag hoppas verkligen att det här kommer vara för alltid för jag har aldrig tidigare känt såhär. Du gör mig hel. Du får mig att må bra och du gör mig lycklig. Jag tänker på dig varje minut, varje sekund som går och jag saknar dig så mycket att det gör ont! Allt jag vill nu är att få vara i din famn igen! Kom hem snart älskling, jag klarar mig inte utan dig!
Hittat hem?
Jag börjar tro att jag har hittat min andra hälft. Jag vet inte om det nånsin har känts såhär självklart för mig att vara med någon som det gör med honom. Han får mig att le, bara av att finnas i mina tankar, han gör små saker för mig som egentligen inte är så mycket men som betyder en hel del. Bara som ett exempel: idag kom jag hem från jobbet, satte mig vid skrivbordet och öppnade upp datorn. Där satt det en post-it som det stod "PUSS!" på. Jag startar datorn och då har jag fått små söta meddelanden på min MSN som han skrev igår kväll när jag sov. Det är sånt där som gör mig glad, de där små sakerna som man gör för att man vill, inte för att man måste.
Jag saknar honom direkt efter att vi har skiljts åt, jag kan knappt sitta still förrän jag får träffa honom igen. Jag älskar att somna i hans famn och det finns inget bättre än att vakna upp av hans mjuka smekning.
Jag är fortfarande rädd, men magkänslan säger att det här är bra, att det här är rätt, så rädslan börjar mer och mer försvinna. Han har redan sagt vad han känner, jag är inte riktigt redo att säga just de orden men jag tror att om han orkar vänta så kommer de, förr eller senare.
Du gör mig så fruktansvärt lycklig så du anar inte! Jag hoppas det här är på riktigt! Jag hoppas att jag har hittat hem!
Jag saknar honom direkt efter att vi har skiljts åt, jag kan knappt sitta still förrän jag får träffa honom igen. Jag älskar att somna i hans famn och det finns inget bättre än att vakna upp av hans mjuka smekning.
Jag är fortfarande rädd, men magkänslan säger att det här är bra, att det här är rätt, så rädslan börjar mer och mer försvinna. Han har redan sagt vad han känner, jag är inte riktigt redo att säga just de orden men jag tror att om han orkar vänta så kommer de, förr eller senare.
Du gör mig så fruktansvärt lycklig så du anar inte! Jag hoppas det här är på riktigt! Jag hoppas att jag har hittat hem!
1+1=2
Jag är inte längre ensam. I mitt tidigare inlägg "En konstig känsla..." nämnde jag en "någon" som jag hade varit hos en hel del. Denna någon har blivit en permanent del i mitt liv och vi räknas nu som pojkvän och flickvän. Det känns lite konstigt att återigen vara i ett förhållande, lite rädd är jag allt, men samtidigt känns det väldigt bra och han är underbar mot mig (kanske t.o.m. mer än vad jag egentligen förtjänar).
Hittills funkar allt väldigt bra och jag är glad över att vi har tagit detta steg för steg utan att hoppa över något, allt har fått ta sin tid (men det har ändå gått fort som ni säkert har förstått). Han har hunnit med att träffa min familj och de verkar heller inte ha något emot honom och det är ju en fördel om det ska kunna bli något seriöst. Nu ska vi bara hinna med att lära känna varandra på djupet och se om vi är en så "perfect match" som det ibland känns som (när man t.o.m. har exakt likadana godispåsar, då är det skrämmande...).
Jag tycker om honom så jag hoppas att det här kan bli något riktigt bra.
Hittills funkar allt väldigt bra och jag är glad över att vi har tagit detta steg för steg utan att hoppa över något, allt har fått ta sin tid (men det har ändå gått fort som ni säkert har förstått). Han har hunnit med att träffa min familj och de verkar heller inte ha något emot honom och det är ju en fördel om det ska kunna bli något seriöst. Nu ska vi bara hinna med att lära känna varandra på djupet och se om vi är en så "perfect match" som det ibland känns som (när man t.o.m. har exakt likadana godispåsar, då är det skrämmande...).
Jag tycker om honom så jag hoppas att det här kan bli något riktigt bra.
It's been a year now
8 juni... det är nu ett år sen mormor lämnade oss. Sorgen har inte blivit särskilt mycket lättare, det gör fortfarande lika ont när jag tänker på henne och jag kan fortfarande utan anledning börja gråta för minsta lilla. Trots allt har jag ändå tagit mig igenom det här året.
Jag rymde hemifrån igår, kände att jag inte klarade av att vara hemma. Eftersom jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera så ville jag vara nån annanstans. Hittills har dagen funkat okej. Tårar har rullat, minnen har kommit tillbaka, smärtan finns i bröstet konstant men jag har trots allt lyckats få ett leende på läpparna några få gånger.
Jag har lite svårt att förstå att det verkligen är ett år sen, att hon inte har funnits hos oss på ett år. Det känns så tomt.
Jag har bestämt att jag ska åka till minneslunden idag. Jag har hittills bara varit där en enda gång. Jag har dock inte bestämt om jag ska åka själv eller om jag ska låta någon följa med som sällskap. Det kanske känns bättre att kunna vara där helt ensam samtidigt som det är skönt att veta att det finns någon där som kan hålla om en när det blir för jobbigt.
Just nu sitter jag och tänker på mamma. Vad gör hon idag? Jag har inte pratat med henne än och pappa är inte hemma. Hur tacklar hon allt det här? Hur har hennes år varit? Och morfar...
Jag har inte så mycket i huvudet just nu... jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Saknaden är enorm och smärtan nästan outhärdlig. Men jag tar mig igenom det här, det vet jag. Mitt liv fortsätter, med mormor i mina tankar.
Vila i frid mormor! Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan! *kärlek*
Jag rymde hemifrån igår, kände att jag inte klarade av att vara hemma. Eftersom jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera så ville jag vara nån annanstans. Hittills har dagen funkat okej. Tårar har rullat, minnen har kommit tillbaka, smärtan finns i bröstet konstant men jag har trots allt lyckats få ett leende på läpparna några få gånger.
Jag har lite svårt att förstå att det verkligen är ett år sen, att hon inte har funnits hos oss på ett år. Det känns så tomt.
Jag har bestämt att jag ska åka till minneslunden idag. Jag har hittills bara varit där en enda gång. Jag har dock inte bestämt om jag ska åka själv eller om jag ska låta någon följa med som sällskap. Det kanske känns bättre att kunna vara där helt ensam samtidigt som det är skönt att veta att det finns någon där som kan hålla om en när det blir för jobbigt.
Just nu sitter jag och tänker på mamma. Vad gör hon idag? Jag har inte pratat med henne än och pappa är inte hemma. Hur tacklar hon allt det här? Hur har hennes år varit? Och morfar...
Jag har inte så mycket i huvudet just nu... jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Saknaden är enorm och smärtan nästan outhärdlig. Men jag tar mig igenom det här, det vet jag. Mitt liv fortsätter, med mormor i mina tankar.
Vila i frid mormor! Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan! *kärlek*
En konstig känsla...
Nu var det verkligen länge sen jag uppdaterade på riktigt. Det kanske börjar bli dags igen? Klockan är ungefär halv två och jag börjar bli lite seg i huvudet. Det har varit lite si och så med sömn de senaste nätterna av olika skäl.
Anledningarna till att jag inte har skrivit är flera men främst är det pga. att jag inte har vetat vad jag ska skriva om, och att jag har mått för bra för att känna ett lika stort behov som förut av att skriva. Som de flesta som läser min blogg vet, skriver jag mest (och bäst?) när jag mår dåligt, för det är då jag behöver det. Bloggen funkar som en slags terapi för mig och därför har jag svårt att "använda" den när jag mår bra. Samtidigt som jag ibland även behöver skriva av mig om bra saker som händer i mitt liv.
En av anledningarna till att det har varit lite si och så med sömnen senaste nätterna är för att jag har varit på rymmen. I söndags åkte jag och besökte en person och jag blev kvar där till fram emot småtimmarna. I måndags blev det återigen besök hos samma person och även igår hamnade jag hos denna någon. Det har blivit mycket filmtittande och en hel del prat, dessutom har det även hunnits med en del mys.
Ja, jag vet att jag låter väldigt hemlig just nu, men det är för att jag inte vet hur mycket jag vågar/vill/borde skriva om det. Jag vet inte riktigt vart det är på väg, det är lite för tidigt att säga tror jag, men denna någon får mig att må bra och jag trivs i dennes sällskap och det är ju en bra början.
Jag har en bra känsla i magen, samtidigt som tanken "är det FÖR bra?" finns i mitt huvud. Jag försöker tränga undan den och bara gå på känsla och låta allt bara ske men det är svårt... jag har ju alltid varit så att jag tänker alldeles för mycket och denna gång är verkligen inget undantag. Jag är livrädd för vad som kan hända? Tankarna snurrar genom huvudet hela tiden. "Ska jag våga släppa in någon igen?"
Vi får se... om det fortsätter att kännas såhär bra kanske det är dags att försöka igen... men det får väl tiden visa...
Snart är det 8 juni... jag kan inte förstå att det snart har gått ett år sen pappas samtal till Ellinor. Jag kan inte förstå att det är över ett år sen jag fick träffa dig. Smärtan har inte blivit mindre, det gör fortfarande olidligt ont varje gång jag tänker på dig. Jag saknar dig varje dag som går. Jag har fortfarande inte förstått att du aldrig mer kommer komma tillbaka. Söndag... jag bävar inför den dagen. Jag vågar inte ens fundera på vad som kommer att hända med mig. Jag vill bara försvinna från jordens yta, få gå upp i rök och gömma mig från allt vad omvärld heter. Jag kommer att fly. Jag kommer inte att klara av att vara hemma, med människor runt omkring mig. Jag måste bort... jag vet bara inte vart jag ska rymma för att lyckas hålla mig undan. Söndag... jag vill vrida tillbaka tiden för att slippa uppleva söndag.
Jag kommer alltid att älska dig!!
Anledningarna till att jag inte har skrivit är flera men främst är det pga. att jag inte har vetat vad jag ska skriva om, och att jag har mått för bra för att känna ett lika stort behov som förut av att skriva. Som de flesta som läser min blogg vet, skriver jag mest (och bäst?) när jag mår dåligt, för det är då jag behöver det. Bloggen funkar som en slags terapi för mig och därför har jag svårt att "använda" den när jag mår bra. Samtidigt som jag ibland även behöver skriva av mig om bra saker som händer i mitt liv.
En av anledningarna till att det har varit lite si och så med sömnen senaste nätterna är för att jag har varit på rymmen. I söndags åkte jag och besökte en person och jag blev kvar där till fram emot småtimmarna. I måndags blev det återigen besök hos samma person och även igår hamnade jag hos denna någon. Det har blivit mycket filmtittande och en hel del prat, dessutom har det även hunnits med en del mys.
Ja, jag vet att jag låter väldigt hemlig just nu, men det är för att jag inte vet hur mycket jag vågar/vill/borde skriva om det. Jag vet inte riktigt vart det är på väg, det är lite för tidigt att säga tror jag, men denna någon får mig att må bra och jag trivs i dennes sällskap och det är ju en bra början.
Jag har en bra känsla i magen, samtidigt som tanken "är det FÖR bra?" finns i mitt huvud. Jag försöker tränga undan den och bara gå på känsla och låta allt bara ske men det är svårt... jag har ju alltid varit så att jag tänker alldeles för mycket och denna gång är verkligen inget undantag. Jag är livrädd för vad som kan hända? Tankarna snurrar genom huvudet hela tiden. "Ska jag våga släppa in någon igen?"
Vi får se... om det fortsätter att kännas såhär bra kanske det är dags att försöka igen... men det får väl tiden visa...
Snart är det 8 juni... jag kan inte förstå att det snart har gått ett år sen pappas samtal till Ellinor. Jag kan inte förstå att det är över ett år sen jag fick träffa dig. Smärtan har inte blivit mindre, det gör fortfarande olidligt ont varje gång jag tänker på dig. Jag saknar dig varje dag som går. Jag har fortfarande inte förstått att du aldrig mer kommer komma tillbaka. Söndag... jag bävar inför den dagen. Jag vågar inte ens fundera på vad som kommer att hända med mig. Jag vill bara försvinna från jordens yta, få gå upp i rök och gömma mig från allt vad omvärld heter. Jag kommer att fly. Jag kommer inte att klara av att vara hemma, med människor runt omkring mig. Jag måste bort... jag vet bara inte vart jag ska rymma för att lyckas hålla mig undan. Söndag... jag vill vrida tillbaka tiden för att slippa uppleva söndag.
Jag kommer alltid att älska dig!!
När ömhet övergår i formalitet
"Puss puss" i varje avsked blev plötsligt "vi hörs". Är det då man ska känna sig dissad kanske? Är det då man ska börja tro att det faktiskt är en själv det är fel på, med tanke på att detta skifte skedde efter en träff? Jag tar i alla fall åt mig.
Ska det vara så jävla svårt att helt enkelt bara kläcka ur sig "okej, det klickade inte mellan oss" istället för att bara sluta höra av sig. När "heeej :D" det första man man får direkt när man loggar in övergår till att man själv är den enda som tar kontakt, ja, det är då det är kört.
Så jävla typiskt.. jag hamnar fan alltid i den här situationen. Det får mig att börja förstå att det måste vara mig det är fel på...
Jag är så less på det här nu så det finns inte. När ska folk börja stå upp för vad de känner, och dessutom våga uttrycka det, oavsett åt vilket håll det gäller?!
Ska det vara så jävla svårt att helt enkelt bara kläcka ur sig "okej, det klickade inte mellan oss" istället för att bara sluta höra av sig. När "heeej :D" det första man man får direkt när man loggar in övergår till att man själv är den enda som tar kontakt, ja, det är då det är kört.
Så jävla typiskt.. jag hamnar fan alltid i den här situationen. Det får mig att börja förstå att det måste vara mig det är fel på...
Jag är så less på det här nu så det finns inte. När ska folk börja stå upp för vad de känner, och dessutom våga uttrycka det, oavsett åt vilket håll det gäller?!
"I'd like to be somebodys Gerry"
Har precis tittat klart på "PS. I love you". Såg den på bio för ett tag sen och föll direkt. Sen fick jag den av Sofie på datorn igår så jag bestämde mig för att se den ikväll. Bland det första jag sa efter att jag hade sett den på bio var "det här är en sån film man ska se ensam hemma i soffan, uppkrupen med en filt och bara släppa lös alla känslor". Det var precis vad jag gjorde ikväll. Jag lyckades släppa på allt. Tårarna rann, nästan konstant. Det gjorde ont, jag mådde nästan illa av all smärta, samtidigt som det var så jäkla skönt att äntligen få ut en del av all skit. Det gör fortfarande ont, men ändå lite bättre. Tror jag ska ha en ny "urladdning" snart igen. Det behövs och den här filmen är PRECIS det som behövs för att jag ska kunna släppa alla spärrar som håller emot.
"I love you 'til the end......"
"I love you 'til the end......"
...
Jag vill uppleva kärlek igen... riktig kärlek.
People always leave
Vrak
Jag är ett vrak.... ett totalt vrak....
Vilken jävla kväll
Jag har varit på dåligt humör hela dan idag, av olika anledningar. Syster ville gå på Anchor (abstinens) och frågade om jag ville hänga på. Tyckte att jag kunde behöva det så jag tackade ja. Först skulle jag dock titta på hockeyn, men det var ju värdelöst med tanke på vilken dålig match det var. *svär* Sen när vi hade gjort oss klara åkte vi för att hämta Petra. Det var då det började hända saker.
Först när vi åkte på Västerbron kom vi upp jämsides med en taxi, i den satt några killar som antagligen hade varit på Råsunda och kollat på Djurgården - Hammarby (de var Hammarby-supportrar). De vinkade till oss lite glatt och vi garvade gott åt dem och vinkade tillbaka. Taxichauffören såg glad ut när han såg att vi vinkade, vet inte om han trodde att det var till honom. :P
Efter det när vi kom av Västerbron och skulle svänga ner på Södermälarstrand stod en bil vid trafiksignalen (som var grön) och höll på att plocka upp folk (fråga mig inte varför man gör det mitt i gatan). Lättirriterad som jag var blev jag lite störd och tutade på honom varpå han körde iväg och höll på att köra över den ena killens fot eftersom han inte hade hunnit in i bilen ordentligt. Jag och syster skrattade gott samtidigt som jag fick lite dåligt samvete för att jag hade stressat på (det hade ju faktiskt kunnat hända något).
Vi hämtade upp Petra och åkte sen den krångliga vägen bort mot Anchor. Borta vid Slussen typ tänkte jag byta fil och blinkade och började svänga lite svagt till höger. Då såg jag att jag hade en bil precis i sidan (jävla "döda vinkeln"!!!!) så jag väjde naturligtvis undan och tillbaka i min fil. Surfittan (ja, det var hon faktiskt) blev förbannad och försökte stoppa mig sen för att få mig att be om ursäkt. Jag lackade för att jag tänkte fan inte stanna mitt på vägen för att hon höll på så jag tänkte gasa förbi varpå hon också drog på. Då slog jag i bromsen, tvärnitade och gick in bakom henne igen. Då ledsnade hon tydligen. Sen kom vi upp jämsides med varandra lite senare, då var syster (o)smart nog att peka finger åt surfittan som då blev ännu mer förbannad och började förfölja oss. Hon förföljde oss genom typ hela jävla stan bort till Anchor, när vi parkerade, parkerade hon in min bil och sen ställde hon sig och väntade på att jag skulle kliva ur bilen. Hon började käfta men jag totalignorerade henne. Bland det första hon kläckte ur sig var "min bil är värd mer än ditt liv så du ska fan va rädd om den". Jävlar va nära jag var att ge henne en rak höger. Vore det så att jag skulle kunna göra det utan straff hade jag fan gjort det, hon förtjänade det VERKLIGEN! Syster blev dock förbannad och började käfta emot. Jag orkade inte engagera mig så jag stod och väntade på att hon (surfittan) skulle ge upp och åka nån gång. Till slut gav hon i alla fall upp och åkte ("FUCK YOU BITCH!!!!!" var min tanke just då). Det mest klockrena kommentarerna från surfittan måste dock ha varit "Ja, men sparka på min bil då, jag har ditt regnummer" (som om vi inte hade hennes också???). Den och "jag kommer från Skärholmen" (ja, va fan gör du då här med din fula Merca som du har på avbetalning (du har alltså inte ens råd att casha den)???), de kommentarerna slog nog allt. *skrattade gott*
Efter vårt lilla bråk mitt inne i stan gick vi i alla fall bort till Anchor och hade en trevlig, om än kort, kväll. Sen blev det Donken (inte bra, blir alltid så jävla sugen på det efter Anchor) och sen skjutsa hem Petra och syster och sen hem. "Tyvärr" blev det inga spännande händelser på vägen hem men det var nog lika bra.
Nu sitter jag uppe fast jag inte borde (har sjukgymnastik imorgon kl. 10.30) och har massa i huvudet.
Jag har lyckats gråta lite idag. Det satt långt in men jag har trots allt lyckats två gånger. Dels när jag satt och tittade på tv (vet dock inte varför jag började) och sen för att min älsebex är så jävla go. Hon måste vara det sötaste som går på två ben!! Jag menar, man kan inte dedikera "Curly Sue" till någon bara sådär... den är KÄRLEK!!! :O *saknar henne som fan* Men nu har kanske pengafrågan löst sig, nu ska jag bara se till att kidnappa hit henne så jag sen kan låsa in henne så hon aldrig kan rymma härifrån. *planerar för fullt*
Hur kommer det sig att killar är såna jävla SVIN?? Jag har verkligen funderat på det. Bl.a. har jag och Mika haft många diskussioner kring varför det är så. Jag tycker det är så hemskt att varenda kille man stöter på, bara är ett ännu starkare bevis på att killar ÄR svin och idioter, än killen man stötte på innan honom. Jag är så jävla less på det manliga könet så jag bara vill spy. Varför måste ni vara såna jävla svin?? Varför kan ni inte vara lite normala??
Jag ska bli lesbisk på heltid. Ska bara vänta på att Maddä blir singel. *ler* Näe, men skämt åsido, jag tänker ge upp allt vad killar heter. Jag är så jävla less på att tro att jag har hittat nåt vettigt men det visar sig att det är ett svin som allt annat. Jag orkar inte bry mig. Jag kommer aldrig mer att tro på att någon kille är annorlunda, alla killar är SVIN, mer eller mindre.
Jag borde verkligen sova... men det är svårt när man har sovit tre timmar mitt på dagen...
Imorgon ska jag och syster på Poets of the Fall på Debaser Slussen. Jäklar va vi är ute och ränner. :P Det blir nog trevligt.
Har jag tur kommer älskade hit på fredag. Men jag vågar inte hoppas, det vore för bra.
På lördag är det fest hos Lotta, hon har ju fyllt år! :) *grattis i efterskott*
Nu blir det sängen....
GOD NATT!!
Först när vi åkte på Västerbron kom vi upp jämsides med en taxi, i den satt några killar som antagligen hade varit på Råsunda och kollat på Djurgården - Hammarby (de var Hammarby-supportrar). De vinkade till oss lite glatt och vi garvade gott åt dem och vinkade tillbaka. Taxichauffören såg glad ut när han såg att vi vinkade, vet inte om han trodde att det var till honom. :P
Efter det när vi kom av Västerbron och skulle svänga ner på Södermälarstrand stod en bil vid trafiksignalen (som var grön) och höll på att plocka upp folk (fråga mig inte varför man gör det mitt i gatan). Lättirriterad som jag var blev jag lite störd och tutade på honom varpå han körde iväg och höll på att köra över den ena killens fot eftersom han inte hade hunnit in i bilen ordentligt. Jag och syster skrattade gott samtidigt som jag fick lite dåligt samvete för att jag hade stressat på (det hade ju faktiskt kunnat hända något).
Vi hämtade upp Petra och åkte sen den krångliga vägen bort mot Anchor. Borta vid Slussen typ tänkte jag byta fil och blinkade och började svänga lite svagt till höger. Då såg jag att jag hade en bil precis i sidan (jävla "döda vinkeln"!!!!) så jag väjde naturligtvis undan och tillbaka i min fil. Surfittan (ja, det var hon faktiskt) blev förbannad och försökte stoppa mig sen för att få mig att be om ursäkt. Jag lackade för att jag tänkte fan inte stanna mitt på vägen för att hon höll på så jag tänkte gasa förbi varpå hon också drog på. Då slog jag i bromsen, tvärnitade och gick in bakom henne igen. Då ledsnade hon tydligen. Sen kom vi upp jämsides med varandra lite senare, då var syster (o)smart nog att peka finger åt surfittan som då blev ännu mer förbannad och började förfölja oss. Hon förföljde oss genom typ hela jävla stan bort till Anchor, när vi parkerade, parkerade hon in min bil och sen ställde hon sig och väntade på att jag skulle kliva ur bilen. Hon började käfta men jag totalignorerade henne. Bland det första hon kläckte ur sig var "min bil är värd mer än ditt liv så du ska fan va rädd om den". Jävlar va nära jag var att ge henne en rak höger. Vore det så att jag skulle kunna göra det utan straff hade jag fan gjort det, hon förtjänade det VERKLIGEN! Syster blev dock förbannad och började käfta emot. Jag orkade inte engagera mig så jag stod och väntade på att hon (surfittan) skulle ge upp och åka nån gång. Till slut gav hon i alla fall upp och åkte ("FUCK YOU BITCH!!!!!" var min tanke just då). Det mest klockrena kommentarerna från surfittan måste dock ha varit "Ja, men sparka på min bil då, jag har ditt regnummer" (som om vi inte hade hennes också???). Den och "jag kommer från Skärholmen" (ja, va fan gör du då här med din fula Merca som du har på avbetalning (du har alltså inte ens råd att casha den)???), de kommentarerna slog nog allt. *skrattade gott*
Efter vårt lilla bråk mitt inne i stan gick vi i alla fall bort till Anchor och hade en trevlig, om än kort, kväll. Sen blev det Donken (inte bra, blir alltid så jävla sugen på det efter Anchor) och sen skjutsa hem Petra och syster och sen hem. "Tyvärr" blev det inga spännande händelser på vägen hem men det var nog lika bra.
Nu sitter jag uppe fast jag inte borde (har sjukgymnastik imorgon kl. 10.30) och har massa i huvudet.
Jag har lyckats gråta lite idag. Det satt långt in men jag har trots allt lyckats två gånger. Dels när jag satt och tittade på tv (vet dock inte varför jag började) och sen för att min älsebex är så jävla go. Hon måste vara det sötaste som går på två ben!! Jag menar, man kan inte dedikera "Curly Sue" till någon bara sådär... den är KÄRLEK!!! :O *saknar henne som fan* Men nu har kanske pengafrågan löst sig, nu ska jag bara se till att kidnappa hit henne så jag sen kan låsa in henne så hon aldrig kan rymma härifrån. *planerar för fullt*
Hur kommer det sig att killar är såna jävla SVIN?? Jag har verkligen funderat på det. Bl.a. har jag och Mika haft många diskussioner kring varför det är så. Jag tycker det är så hemskt att varenda kille man stöter på, bara är ett ännu starkare bevis på att killar ÄR svin och idioter, än killen man stötte på innan honom. Jag är så jävla less på det manliga könet så jag bara vill spy. Varför måste ni vara såna jävla svin?? Varför kan ni inte vara lite normala??
Jag ska bli lesbisk på heltid. Ska bara vänta på att Maddä blir singel. *ler* Näe, men skämt åsido, jag tänker ge upp allt vad killar heter. Jag är så jävla less på att tro att jag har hittat nåt vettigt men det visar sig att det är ett svin som allt annat. Jag orkar inte bry mig. Jag kommer aldrig mer att tro på att någon kille är annorlunda, alla killar är SVIN, mer eller mindre.
Jag borde verkligen sova... men det är svårt när man har sovit tre timmar mitt på dagen...
Imorgon ska jag och syster på Poets of the Fall på Debaser Slussen. Jäklar va vi är ute och ränner. :P Det blir nog trevligt.
Har jag tur kommer älskade hit på fredag. Men jag vågar inte hoppas, det vore för bra.
På lördag är det fest hos Lotta, hon har ju fyllt år! :) *grattis i efterskott*
Nu blir det sängen....
GOD NATT!!
Crawling
Crawling in my skin
Consuming all I feel
Fear is how I fall
Confusing what is real
There's something inside me that pulls beneath the surface
Consuming/Confusing
This lack of self-control I fear is never-ending
Controlling/I can't seem
To find myself again
My walls are closing in
[Without a sense of confidence and I'm convinced
That there's just too much pressure to take]
I've felt this way before
So insecure
Crawling in my skin
Consuming all I feel
Fear is how I fall
Confusing what is real
Discomfort, endlessly has pulled itself upon me
Distracting/Reacting
Against my will I stand beside my own reflection
It's haunting how I can't seem...
Ängel
Satan va jag saknar min ängel! Det är en månad sen vi träffades men det känns som en hel evighet. Jag saknar att sitta uppe på natten, ha tvn på lite i bakgrunden och bara prata. Jag saknar att krama på henne. Jag saknar att skratta med henne. Jag saknar att bara ha henne i min närhet. Hon betyder så sjukt mycket för mig. Livet var enklare med henne i min närhet. *älskar massor*
Maddä, du är så jävla saknad!!!
Maddä, du är så jävla saknad!!!
Tårar
Jag behöver gråta. Jag behöver släppa på spärren och låta dem rinna fritt. Det har samlats inom mig och det är på väg att rinna över men nånting håller emot. Jag kan inte gråta.
Jag kommer drunkna i mina egna tårar.
Vingklippt
Jag önskar att det någon gång kunde vara jag som gör illa någon istället för tvärtom. Varför är det alltid jag som är den som får ont? Varför är det alltid jag som måste bita ihop för att inte bryta ihop?
Jag känner mig vingklippt.
Det känns som om jag äts upp inifrån. Det kanske inte syns utåt men inuti blir hålet bara större och större. Hur lång tid dröjer det tills jag bara är ett skal?
Valborg blev inte nånstans som jag hade hoppats. Jag hade typ sex olika alternativ som jag kunde göra. Jag valde det tråkigaste. Jag stannade hemma med mamma och pappa, käkade middag hos grannarna och var kvar där till nyligen. Var lite inne på att åka iväg ett tag men sen rann klockan iväg och det blir inget med det.
Vilken jävla Valborg....
Frustrationen och rastlösheten har återvänt. Det kryper i hela kroppen på mig och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur jag ska få stopp på "myrorna" under skinnet. Jag kommer inte åt dem. Hur mycket jag än försöker fortsätter de krypa under skinnet på mig. Det gör mig galen!
Jag är ett psykfall. Kan ingen rädda mig från mig själv?!
Jag känner mig vingklippt.
Det känns som om jag äts upp inifrån. Det kanske inte syns utåt men inuti blir hålet bara större och större. Hur lång tid dröjer det tills jag bara är ett skal?
Valborg blev inte nånstans som jag hade hoppats. Jag hade typ sex olika alternativ som jag kunde göra. Jag valde det tråkigaste. Jag stannade hemma med mamma och pappa, käkade middag hos grannarna och var kvar där till nyligen. Var lite inne på att åka iväg ett tag men sen rann klockan iväg och det blir inget med det.
Vilken jävla Valborg....
Frustrationen och rastlösheten har återvänt. Det kryper i hela kroppen på mig och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur jag ska få stopp på "myrorna" under skinnet. Jag kommer inte åt dem. Hur mycket jag än försöker fortsätter de krypa under skinnet på mig. Det gör mig galen!
Jag är ett psykfall. Kan ingen rädda mig från mig själv?!
Jag vill ha ett liv!
Det är fredagkväll, klockan är snart 22 och jag sitter ensam hemma. INGEN har hört av sig på hela kvällen. INGEN har något förslag på vad man kan hitta på. Jag är så sjukt uttråkad och rastlös så det är helt galet. Sitter i min ensamhet och gör det jag absolut inte får göra; tröstäter. Sitter med min Yoghurtglass och bara mår skit.
Hela dagen har varit helt fuckad. Vaknade vid 10, syster ville att jag skulle åka med och handla. Gjorde det, dock alldeles nyvaken och utan frukost i magen (inte bästa för min del). Kände mig hängig. Hade huvudvärk när jag kom hem. Fixade mat, lade mig sen i soffan och läste igenom teorin som jag har i läxa tills på måndag. Därefter blev det middag och sen pallade jag inte längre. Jag gick och lade mig på soffan igen för att försöka bli av med huvudvärken (och tristessen). Somnade och sov kanske en timme eller så. Vaknade upp vid 19.15 lagom till att mamma och pappa gick i stort sett. De undrade om jag skulle hänga med till grannarna men hade ingen lust och kände mig i vägen så jag sket i det. Resten av kvällen har jag spenderat dels framför tvn, dels vandrat runt planlöst i lägenheten, dels haft nojja och velat storstäda men tappat lusten lika fort igen.
Jag vill ha ett liv. Jag vill ha ett liv där det känns meningsfullt att gå upp på morgonen. Jag vill ha ett liv där jag har ett jobb att gå till, där jag har vänner som vill träffa mig och som jag orkar träffa. Jag vill ha ett liv som är fyllt av mer än bara rastlöshet och tristess. Det liv jag har nu är totalt meningslöst. Jag går upp på morgonen, kanske äter nånting, sitter framför tvn eller datorn eller bara stirrar tomt framför mig tills familjen kommer hem, då går jag och gömmer mig. Sen sitter jag uppe alldeles för länge trots att jag inte har nåt att göra bara för att jag inte kan sova och sen tvingar jag mig till sömns... vilket härligt liv jag lever!! *ironisk*
Just nu är jag bara less på allt. Ska inte ta upp er värdefulla tid. Ska fortsätta med min yoghurtglass...
Hela dagen har varit helt fuckad. Vaknade vid 10, syster ville att jag skulle åka med och handla. Gjorde det, dock alldeles nyvaken och utan frukost i magen (inte bästa för min del). Kände mig hängig. Hade huvudvärk när jag kom hem. Fixade mat, lade mig sen i soffan och läste igenom teorin som jag har i läxa tills på måndag. Därefter blev det middag och sen pallade jag inte längre. Jag gick och lade mig på soffan igen för att försöka bli av med huvudvärken (och tristessen). Somnade och sov kanske en timme eller så. Vaknade upp vid 19.15 lagom till att mamma och pappa gick i stort sett. De undrade om jag skulle hänga med till grannarna men hade ingen lust och kände mig i vägen så jag sket i det. Resten av kvällen har jag spenderat dels framför tvn, dels vandrat runt planlöst i lägenheten, dels haft nojja och velat storstäda men tappat lusten lika fort igen.
Jag vill ha ett liv. Jag vill ha ett liv där det känns meningsfullt att gå upp på morgonen. Jag vill ha ett liv där jag har ett jobb att gå till, där jag har vänner som vill träffa mig och som jag orkar träffa. Jag vill ha ett liv som är fyllt av mer än bara rastlöshet och tristess. Det liv jag har nu är totalt meningslöst. Jag går upp på morgonen, kanske äter nånting, sitter framför tvn eller datorn eller bara stirrar tomt framför mig tills familjen kommer hem, då går jag och gömmer mig. Sen sitter jag uppe alldeles för länge trots att jag inte har nåt att göra bara för att jag inte kan sova och sen tvingar jag mig till sömns... vilket härligt liv jag lever!! *ironisk*
Just nu är jag bara less på allt. Ska inte ta upp er värdefulla tid. Ska fortsätta med min yoghurtglass...
Symptom
Symptom för borderline personlighetsstörning enligt vardguiden.se:
- Hur du beter dig, känner dig och förhåller dig till andra svänger hela tiden kraftigt fram och tillbaka.
- Du känner dig ofta arg, deprimerad, olycklig och har ångest. Känslorna kan gå mot leda och tomhet eller skräckartat stegras mot katastrof och övergivenhet.
- Du kan ha svårt att tygla dessa känslor och uttrycker dig oftast aggressivt. Du är impulsiv. Humöret är oberäkneligt och föränderligt.
- Du tycker inte att du duger. Du har en negativ självuppfattning. Det kommer till uttryck genom exempelvis missbruk av sex, alkohol, droger eller mat, vårdslöshet i trafiken, slösaktighet med pengar eller självmisshandel, inklusive självmordsförsök.
- I allmänhet lyckas du ändå dölja dina känslor och förställa dig för att passa in socialt. Därför går det oftast bra för dig i skolan eller i arbetslivet.
- I nära personliga förhållanden kan du däremot bli krävande och lätt hamna i beroende. Du är rädd att bli övergiven.
- Du pendlar mellan intensiv beundran och nedvärdering av andra människor.
- Om du upplever psykotiska episoder, är de oftast korta och präglas närmast av förföljelsetankar.
- Andra kan uppleva dig som ombytlig, anpassande och opålitlig, känslokall eller aggressiv och dra sig undan, vilket naturligtvis inte gör det lättare för dig.
Inte för att jag egentligen tror att jag lider av borderline personlighetsstörning men det är skrämmande många symptom som stämmer....
Tid
Det är helt sjuk egentligen. Jag har varit officiellt arbetslös sen 20 mars, snart en månad alltså. Under den tiden har jag inte gjort nånting egentligen... Jag är fruktansvärt dålig på att ta hand om min tid, att verkligen utnyttja den till något meningsfullt.
När man jobbar tjatar man hela tiden om att man aldrig har nån tid över till att göra nåt annat, men när man är arbetslös/sjukskriven/ledig är man så otroligt dålig på att ta till vara på tiden.
Jag utnyttjar aldrig min tid. Jag låter dagarna passera utan att det händer något alls. Inte konstigt att jag är sjukligt rastlös och att jag mår dåligt.
Hur lär man sig att ta till vara på den tid man har?
När man jobbar tjatar man hela tiden om att man aldrig har nån tid över till att göra nåt annat, men när man är arbetslös/sjukskriven/ledig är man så otroligt dålig på att ta till vara på tiden.
Jag utnyttjar aldrig min tid. Jag låter dagarna passera utan att det händer något alls. Inte konstigt att jag är sjukligt rastlös och att jag mår dåligt.
Hur lär man sig att ta till vara på den tid man har?