Varning för tjockis!
Jag har riktigt svårt för när människor tittar på mig. Jag tror direkt att deras tankar är negativa, att jag äcklar dem eller att de skrattar åt mig. Därför tittar jag bort. Jag gömmer mig och vill bara försvinna.
Jag ställde mig på vågen i morse. Fick panik. Det jag lovade mig själv att aldrig passera igen har jag än en gång passerat. Jag mår illa. Jag äcklar mig själv. Jag blir rädd för mig själv. Varför utsätter jag mig och min kropp för det här? Hur kan jag acceptera att jag dödar min kropp på det här sättet? Varför sätter jag inte stopp för det jag gör? Varför tar jag inte tag i det? Jag mår skit över det men jag låter det fortgå? Jag måste vara självmordbenägen...
Hela tiden går jag runt med tankarna om att jag måste börja ta hand om mig själv men varje gång jag hamnar i en situation där svagheten kan ta över brister jag. Jag faller för det och låter mig återigen fördärva mig själv.
Jag blir ärligt talat förbannad när folk säger till mig "men du är inte tjock" osv. VARFÖR ljuger ni mig rakt upp i ansiktet? Helt seriöst?? Ni säger till mig att jag inte är tjock, men sen sitter ni bara sekunder efter och klankar ner på folk som är betydligt mindre än vad jag är. Ni skulle antagligen DÖ om ni visste vad vågen visar när jag ställer mig på den. Flera av er skulle bli äcklade av siffran, andra skulle tro att jag ljög. Vad ni inte förstår är att det faktiskt är så illa. Många av er har inte den blekaste aning om hur det känns att vara i min position. Det hoppas jag att ni är jävligt lyckliga för. Jag skulle vara det. Jag HATAR min kropp. Om jag kunde skulle jag lämna den på en gång.
Nu sitter antagligen x antal % av er och undrar "men om det nu är så jävla illa, varför gör du inte bara nåt åt det?" och mitt svar är: Det undrar jag också. Jag har försökt, jag har misslyckats och jag har försökt igen för att åter misslyckas... Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill men tydligen har jag inte den självdisciplin som krävs för att verkligen lyckas. Jag måste gå till botten med problemet för att kunna lösa det. Jag tror att det handlar om mer än bara viljan. Nånting hindrar mig. Jag måste ta reda på vad.
Jag tror mycket kan påverkas av att jag har så mycket problem med min vardag, att jag inte klarar av att fokusera på ett så långsiktigt mål. Det är inget som går att klara av på en vecka och sen att det förblir avklarat, det är något som måste göras hela livet och jag tror lite kan ligga i min rastlöshet över saker som blir kontinuerliga.
Jag gör i alla fall mina små försök. Jag har som sagt köpt mig ett gymkort. Jag försöker att masa mig dit så ofta jag bara kan, även de gånger då jag känner att jag egentligen inte har särskilt stor lust. Det hjälper väldigt mycket att det ligger så nära, för då behöver jag inte bekymra mig för nånting annat än att bara träna. Dessutom hoppas jag innerligt att den jävla snön/isen ska försvinna snart så jag kan få arslet ur vagnen att hålla mitt "löfte" till mig själv: att cykla till skolan. Jag hoppas verkligen att jag faktiskt tar tag i det och gör det. Det är inte så jättelångt och det vore grymt bra att få in som rutin att cykla 1 mil om dagen.
Hur gör man för att komma över tröskeln till den andra sidan?? Jag vet att det handlar om liv eller död, varför värderar jag inte mitt liv högre?
Svenska språket
Idag är jag lättirriterad, grinig och bitter. Jag irriterar mig på i stort sett allt och jag har muttrat för mig själv hela dagen. Men det problem som jag tänker ta upp nu, det har ingenting med min dåliga dag att göra. Detta är ett problem som jag alltid stör mig på, oavsett vilket humör jag är på.
Problemet som jag stör mig grymt mycket på är: Svenska folkets VÄRDELÖSA kunskaper i det svenska språket.
I Sverige har vi lagstiftad skolgång upp till årskurs 9. Dessutom börjar många barn redan innan första klass att lära sig läsa och skriva. Varför är det då så otroligt många i Sverige som varken kan stava, läsa, eller sätta ihop en anständig mening på svenska? Jag skäms, ja jag menar verkligen SKÄMS, när folk misshandlar det svenska språket så som många faktiskt gör. Jag menar inte att jag är perfekt, absolut inte. Det finns många missar jag gör men de är i alla fall på en "högre nivå", inte så grundliga som stavfel eller särskrivningar o.dyl.
Jag ryser i hela kroppen när jag ser stavningar som t.ex. "tyvär", "förän", "igentligen", "alldrig", "snell", "dush", "alvarligt", "hällst", "gammla" m.fl. Men felstavningar är inte i närheten av vad särskrivningar gör med mitt sinne. Jag får panik av att se alla dessa särskrivningar som folk lyckas frambringa. Seriöst, var var dessa människor under de 9 obligatoriska åren i skolan? Visst, man kan ha mer eller mindre lätt för att lära sig, men inte kan det vara så att mer än hälften av Sveriges befolkning är analfabeter?
Det som skrämmer mig allra mest, det är att folk inte verkar se detta som ett problem. Ingen verkar ens reagera över att svenska folket är urusla i stavning och grammatik, alla verkar se det som fullt normalt och låter det fortgå. Själv blir jag mörkrädd. Visst, jag är en språkpolis som är näst intill fascistisk när det gäller min egen stavning osv. men även "normalt" folk borde reagera på att befolkningen i detta land är så värdelösa på det egna språket. Jag tycker rentav att det är pinsamt att läsa en text som någon av ex. mina kompisar eller klasskompisar eller någon annan i min närhet har skrivit där jag hittar så många stavfel att textens innehåll försvinner bland alla konstiga sammansättningar. Ja, det är faktiskt så illa, jag kan inte läsa en text som innehåller för många stavfel och särskrivningar osv. för dessa gör att jag endast koncentrerar mig (och stör mig) på dem och inte på innehållet i texten.
Något annat som jag irriterar mig på är "tack vare" och "på grund av". Är det verkligen så (ursäkta språket) jävla svårt att veta skillnaden på dem?? Den ena är i positiv bemärkelse (därav ordet "tack") och den andra är i negativ bemärkelse. VARFÖR gör 90% (om inte mer) av befolkningen ALLTID fel på det här? Varför kan folk inte lära sig skillnaden? Jag blir helt ärligt nästan förbannad varje gång någon säger eller skriver fel på dessa två. Det heter inte "Tack vare att hon bröt benet kunde hon inte gå på en månad" eller "På grund av att jag fick alla rätt på provet gav mamma mig en femtiolapp som belöning". Seriöst, märker ni inte hur FEL det låter?
Okej, nu vill alla som känner sig träffade försvara sig och antagligen slå tillbaka mot mig. De kommer säkert med mothugg som t.ex. "men du skriver ju inte heller 'korrekt svenska' på t.ex. msn osv.". Mitt svar: Nej, det gör jag inte, men i det fallet handlar det inte om stavfel och särskrivningar utan det handlar om förkortningar som iaf (i alla fall), iofs (i och för sig), o (och), isf (i så fall) osv. Dessutom står jag fast vid det som jag nämnde i början av inlägget, att även jag kan skriva fel ibland. Fast jag anser att det mer handlar om tillfälligheter än regel i det läget.
Går det att på något sätt lära gamla hundar att sitta eller är det omöjligt att få folk som har lämnat mellanstadiet att lära sig stava korrekt? Detta är ett stort problem i mina ögon och jag önskar bara att resten av befolkningen kunde upptäcka det också. Det svenska språket är ett otroligt rikt och vackert språk och jag mår dåligt av att se folk som misshandlar det så oerhört. Snälla, vårda svenska språket!
Kylan biter och tankarna snurrar
Jag tänker omöjliga tankar. Jag tänker dumma tankar. Jag tänker smutsiga tankar. Jag tänker otillåtna tankar. Mina tankar ger mig panik och jag försöker att springa ifrån dem men de jagar mig och slår mig medvetslös.
Jag hakar upp mig på det omöjliga, VARFÖR???
Jag försöker vara duktig. I fredags köpte jag ett gymkort. Nu har jag inget att skylla på. Jag bor ca. 50 m (om inte ännu mindre) från simhallen och gymmet och jag har ett kort som gäller hela vårterminen. Nu ska jag bara se till att masa mig dit också. Var där i söndags och igår. Ska förhoppningsvis sparka upp mig själv tidigt imorgon bitti för att ta en vända då också. Vill egentligen simma. Har varit sugen på det hur länge som helst, men det är totalt omöjligt med min axel, då kommer jag ha så ont efteråt att jag vill hugga av den. På gymmet blir det mest styrketräning för ben, mage och rygg, men ja, det är bättre än ingenting. Kommer jag iväg imorgon ska jag dock försöka att köra lite armar, de rörelser som inte påverkar axeln.
Jag försöker vara mer duktig. Igår hittade jag en plånbok på Konsum. Lämnade in den i kassan och sa att det var någon som hade glömt den. När jag sen själv stod i kassan och skulle betala mina varor stod den kvinna som hade tappat den och skulle precis få tillbaka den. Jag hörde henne prata med någon och säga "tänk vilken tur jag hade" osv. Jag frågade om det var hennes plånbok och hon frågade om det var jag som hade lämnat in den. Jag sa "ja" och hon gav mig en jättekram. Blev riktigt glad. Det är så härligt att göra goda gärningar när man blir uppskattad för det. Jag förstår verkligen inte folk som har så dålig moral att de faktiskt kan TA en plånbok, eller iaf ta pengarna i den osv. Det är för mig helt absurt. Jag menar, det är STÖLD och sjukt omoraliskt. Hur kan man vilja utsätta en annan människa för något sådant?? Nej, usch, jag skulle ALDRIG kunna göra så!!
Hem på fredag, tillbaka på söndag, hem nästa fredag och tillbaka nästa söndag. Fan va härligt. Två helger i rad i Sthlm. Och nästa fredag är det dessutom "Bandit Rock Awards" med syster som gäller. Återigen se Takida. Sandra är lycklig. De gör mig lycklig. Kan man få dem?? *funderar*
Jag vill inte bli lämnad ensam med mina tankar... de skrämmer mig och lämnar mig trasig.
Varför finns du i mina tankar? Du är inte ens min... du är inte tillåten.
Vad ett leende kan betyda mycket!
Jag tog det till mig i alla fall. Jag tog ditt leende och stoppade det innanför jackan och värmde mig med det. Tack!
Jag har sårat en människa. Det var aldrig min mening. Men jag visste att han skulle bli sårad. Jag var ärlig. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka "tänk om jag dömde ut det för fort". Jag tänker på mitt tidigare inlägg "Aldrig nöjd". Vill jag inte ha honom för att han är nåbar? Jag vet inte... Jag tror att jag inte tillåter mig att känna något. Det blir för komplicerat. Om än att han kanske skulle vara bra för mig.
I vilket fall som helst gjorde jag som jag alltid gör. Jag gömde mig bakom min mur och stängde honom ute. Han klämde fingrarna när jag slog igen dörren.
Kom nyligen hem från en promenad. Får panik av att sitta hemma och titta i väggen så jag tog mig i kragen och gick ut en sväng. Under en timmes promenad hinner man tänka en del. De flesta tankarna cirkulerade kring hur folk kan "slå sig till ro" med en annan människa, utan att bli rastlös. Hur lyckas man hålla ihop i så många år utan att gå under?
Jag är en rastlös själ. Jag klarar inte av "samma visa dag ut och dag in". Jag får panik. Jag behöver förändring. Men blir det för stora och för många förändringar, då får jag panik. Då vill jag tillbaka till mina trygghetsrutiner. Men blir det för slentrianmässigt, då måste jag bort. Denna balans är ytterst ytterst svår att finna vilket leder till att jag i stort sett alltid är rastlös och med en panik som ligger under ytan.
Mitt liv är i en otrolig obalans. Det gungar fram och tillbaka hela tiden så jag blir alldeles sjösjuk.
Varför finns det ingen där som kan hålla min hand, när jag är så svag att jag inte ens orkar resa mig ur sängen på morgonen? Varför finns det ingen som kan ge mig orken att andas igen?
Jag känner mig svag i hela kroppen, benen darrar när jag går. Var är den styrka jag en gång hade? Den styrka som symboliserade mig?
Aldrig nöjd
Detta problem har jag dock haft och vetat om väldigt väldigt länge (så länge jag kan minnas faktiskt). Detta problem uppstår som sagt främst när jag inte gör någonting, därför borde jag hela tiden försöka att sysselsätta mig men pga. ovanstående problem... ja, ni förstår vad som händer. Det bli en ännu större ond cirkel och tankeverksamheten påverkar min sinnesstämning och min sinnesstämning påverkar min motståndskraft och när min motståndskraft sänks blir jag sårbar och jag söker mig till något som kan laga mig och detta brukar oftast bara trasa sönder mig mer.
Men jag ska inte bara skylla ifrån mig. Det är inte bara andra som trasar sönder mig, jag är rätt bra på det själv också. Dels genom att jag tillåter någon annan att trasa sönder mig, dels genom att inte tillåta mig själv att tycka om mig. Jag trycker ner mig själv i skiten, om och om och om igen, varje dag, varje timme, varje minut. Jag jämför mig med allt annat och anser mig inte stå högre än någon eller något. Jag anser mig inte vara värd ett skit.
Jag tror att mitt första problem leder till att jag ALLTID vill ha det onåbara. Jag dras till det jag inte kan få, jag förälskar mig i det jag inte kan få, jag faller för det jag inte kan få, jag trånar efter det jag inte kan få, jag längtar efter det jag inte kan få, jag saknar det jag inte kan få, jag älskar det jag inte kan få, jag tänker på det jag inte kan få, jag skriker efter det jag inte kan få. Och om jag mot förmodan skulle få det jag inte kan få... ja, då stillas mitt begär, jag blir nöjd för en liten stund, men sen tar problemet över och jag börjar omedvetet leta efter något nytt som jag inte kan få då det första har tappat sitt intresse.
Seriöst, vad kan man göra för att bli av med det här problemet? Hur ska jag kunna nöja mig med något som faktiskt är bra, men ändå nåbart? För jag vill inte springa genom livet och tråna efter det jag inte kan få. Jag vill ha något som jag kan få, och som jag kan behålla. Som mitt. Utan att tappa intresset. Utan att göra mig av med det så fort jag har fått det.
Varför kan jag inte bara få vara någons? Någon som klarar av att "äga" mig. Jag undrar om det verkligen finns någon som skulle kunna hålla mig så i schakt att jag blir nöjd. För hittills har jag aldrig varit det. Jag har aldrig varit nöjd.
Tankar en vinternatt i huvudstaden
Varför gör du såhär mot mig? Jag undrar om du är omedveten om vad du gör eller om du gör det så fullt medvetet som det känns. Jag vill bara försöka lämna dig i det förflutna, och låta dig stanna där som den "dåtid" du är.
Det är svårt att få folk att förstå mig. Jag älskar dig inte, jag vill inte ha dig men ändå gör du ont. Du var en så stor del av mitt liv, den största, under så otroligt många år, att jag nog fortfarande inte riktigt har hittat mig själv sen du försvann. Jag byggde upp ett liv runt dig, en vardag, och när man tar bort grunden, då rasar bygget. Det tar tid att bygga upp en ny grund. Och när det är svårt att hitta sig själv bland ruinerna, då är det lätt att man faller tillbaka, i det som man trodde var stabilt.
Som sagt, jag älskar dig inte, jag vill inte ha dig men ändå gör du ont. Jag tror det beror på att du hittade mig när jag var som mest trasig, när jag hade gett upp hoppet om det mesta, och när jag då förlorade dig visste jag inte hur jag skulle behålla det jag hade lyckats bygga upp under tiden du var min.
Jag vill inte hitta en ny "du" som ska vara min grund. Jag vill bygga min egen grund och hitta någon som vill hjälpa mig att bygga en vardag. Jag vill inte bli beroende av någon på det sättet igen. Men jag vill dela mitt liv med någon. Jag vill hitta någon som strävar åt samma håll som jag, någon som håller mig under armen när det är jobbigt och någon som gläds med mig när det går bra. Någon som älskar mig för den jag är, trots mina fel och brister.
Jag kommer hitta denna någon, det tror jag. Frågan är bara när... men det är ingen idé att skynda. Då kan man stirra sig blind på det långt fram och missa vad som står precis framför.
Skynda långsamt heter det ju... kanske ska försöka med det??
Klockan är natt och imorgon får jag besök så jag tänker gå och lägga mig. Jag undrar vad detta besök leder till. Vem vet? Endast stjärnorna.
Farväl år 2007
Vet inte om jag orkar rabbla upp allt som hände under hela 2007, ni har ju trots allt historierna i bloggen, där står det betydligt mer utförligt än jag någonsin skulle kunna skriva här. De största händelserna var väl dock:
Jag och R gjorde slut (efter 4 år och 10½ månader)
Jag fyllde 20 år
Jobbade på Gröna Lund
Skadade axeln
Kom in på Teckenspråks- och dövblindtolkutbildning både på Västanviks Folkhögskola och Södertörns Folkhögskola
Bestämde mig för att flytta till Leksand och gå på Västanviks Folkhögskola
Mormor dog *saknar som fan*
Tatuerade mig
Flyttade till Leksand
Var på Takida-konsert
Var på Sonata Arctica-konsert
Var på Takida-konsert igen
Var på Nightwish-konsert
Flyttade från skolan till egen lägenhet (dock också studentboende)
Ja... vet inte om det är så mycket mer egentligen... som sagt, det finns betydligt fler detaljer i bloggen för er som inte redan har läst/har glömt bort/är nyfikna.
Vad kommer då år 2008 är att tillföra?? Har verkligen ingen aning. Jag är i det stora hela hyfsat nöjd med år 2007 men jag hoppas ändå att 2008 blir betydligt bättre, för de mörka stunderna under 2007 har varit näst intill outhärdliga.
Jag försöker kliva in i år 2008 med öppet sinne. Jag hoppas att det ska leda till något jag kan må bra av.
Inga löften. Inga förhoppningar. Inga besvikelser. Bara öppet sinne.