The story
Skrev ett mail till Spraydate för att berätta om min och Peters väg till idag, de tycker ju att sånt är roligt att få. *ler* Så för er som inte vet, here's the story (dock den barnvänliga och nedkortade versionen, haha):
"Jag hade varit medlem på Spraydate några månader men aldrig riktigt engagerat mig i att försöka hitta någon då jag relativt nyligen hade kommit ur ett femårigt förhållande. Dock tyckte jag att det var roligt att klicka runt lite och titta på olika sidor. Flera gånger ramlade jag in på Peters sida och tyckte det var lite komiskt att vi hade en femma på matchningen men jag tog mig aldrig tiden att skriva till honom. En dag när jag ramlade in på hans sida för femtioelfte gången tänkte jag "äh, what the h*ll, jag kan ju skriva och se om jag får nåt svar". Sagt och gjort, jag skickade iväg ett litet "hej" och det dröjde inte länge förrän jag fick ett tillbaka. Mailen började ramla in och till slut räckte inte tecknena längre så vi bestämde oss för att flytta över det hela till MSN. Konversationerna på MSN höll alltid på i flera timmar och vi pratade hela dagarna.
När han sen skulle åka på en konferens på Gotland över ett veckoslut och inte skulle ha tillgång till datorn kom den lilla frågan om telefonnummer. När jag en kväll var på väg hem från en kompis tänkte jag "jag kanske skulle ta och ringa honom", jag var ju så nyfiken på hur han lät. Jag tog mod till mig och ringde honom. Vi pratade i över en timme första gången och vi pratade verkligen om allt möjligt. Vi hade pratat lite om att ses och när han kom hem på söndagen blev det bestämt att jag skulle åka till honom på kvällen. Det hade gått ungefär 1½ månad sen första gången jag skrev till honom på Spraydate och nu skulle vi träffas! Gud va nervös jag var!
När jag kom till honom mötte han mig vid bilen och jag fick en jättemysig kram. Sen gick vi hem till honom och som vi hade bestämt innan tittade vi på en film. När filmen var slut satt vi och pratade i flera timmar och jag var till och med tvungen att lägga i mer pengar till parkeringen (jag som trodde att fyra timmar skulle räcka). Klockan fyra på morgonen började tröttheten komma krypandes. Vi halvlåg i soffan och mest bara myste. Då lutade han sig fram mot mig och kysste mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera men magen sa direkt att det kändes rätt. Då vi båda skulle upp tidigt var jag tvungen att motvilligt börja röra mig hemåt och han följde mig till bilen där vi sa hej då. Jag åkte hem men redan på kvällen dan efter träffades vi igen och även nästa kväll och hela helgen. Allt gick otroligt fort men då vi båda kommer från långa förhållanden kände vi att vi tog det i den takt det kändes rätt och eftersom allt kändes så perfekt så ja, då var det ju bara att köra på.
I skrivande stund har vi varit tillsammans i 2½ månad och har börjat leta bostad tillsammans för att få börja vårt gemensamma liv på riktigt. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon som förstår mig så bra som han gör och jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna såhär för någon. Han är allt jag någonsin velat ha och jag älskar honom så otroligt mycket! Det här känns som något som kan hålla livet ut!"
"Jag hade varit medlem på Spraydate några månader men aldrig riktigt engagerat mig i att försöka hitta någon då jag relativt nyligen hade kommit ur ett femårigt förhållande. Dock tyckte jag att det var roligt att klicka runt lite och titta på olika sidor. Flera gånger ramlade jag in på Peters sida och tyckte det var lite komiskt att vi hade en femma på matchningen men jag tog mig aldrig tiden att skriva till honom. En dag när jag ramlade in på hans sida för femtioelfte gången tänkte jag "äh, what the h*ll, jag kan ju skriva och se om jag får nåt svar". Sagt och gjort, jag skickade iväg ett litet "hej" och det dröjde inte länge förrän jag fick ett tillbaka. Mailen började ramla in och till slut räckte inte tecknena längre så vi bestämde oss för att flytta över det hela till MSN. Konversationerna på MSN höll alltid på i flera timmar och vi pratade hela dagarna.
När han sen skulle åka på en konferens på Gotland över ett veckoslut och inte skulle ha tillgång till datorn kom den lilla frågan om telefonnummer. När jag en kväll var på väg hem från en kompis tänkte jag "jag kanske skulle ta och ringa honom", jag var ju så nyfiken på hur han lät. Jag tog mod till mig och ringde honom. Vi pratade i över en timme första gången och vi pratade verkligen om allt möjligt. Vi hade pratat lite om att ses och när han kom hem på söndagen blev det bestämt att jag skulle åka till honom på kvällen. Det hade gått ungefär 1½ månad sen första gången jag skrev till honom på Spraydate och nu skulle vi träffas! Gud va nervös jag var!
När jag kom till honom mötte han mig vid bilen och jag fick en jättemysig kram. Sen gick vi hem till honom och som vi hade bestämt innan tittade vi på en film. När filmen var slut satt vi och pratade i flera timmar och jag var till och med tvungen att lägga i mer pengar till parkeringen (jag som trodde att fyra timmar skulle räcka). Klockan fyra på morgonen började tröttheten komma krypandes. Vi halvlåg i soffan och mest bara myste. Då lutade han sig fram mot mig och kysste mig. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera men magen sa direkt att det kändes rätt. Då vi båda skulle upp tidigt var jag tvungen att motvilligt börja röra mig hemåt och han följde mig till bilen där vi sa hej då. Jag åkte hem men redan på kvällen dan efter träffades vi igen och även nästa kväll och hela helgen. Allt gick otroligt fort men då vi båda kommer från långa förhållanden kände vi att vi tog det i den takt det kändes rätt och eftersom allt kändes så perfekt så ja, då var det ju bara att köra på.
I skrivande stund har vi varit tillsammans i 2½ månad och har börjat leta bostad tillsammans för att få börja vårt gemensamma liv på riktigt. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta någon som förstår mig så bra som han gör och jag trodde aldrig att jag skulle kunna känna såhär för någon. Han är allt jag någonsin velat ha och jag älskar honom så otroligt mycket! Det här känns som något som kan hålla livet ut!"
Dåligt samvete
Hjälp va jag har blivit inaktiv här! Fler och fler klagar på att det aldrig kommer några nya inlägg och när jag går in i min inläggslista ser jag att det blir längre och längre uppehåll mellan mina inlägg. Usch, det är ju inte alls meningen. :( Får jättedåligt samvete och blir tvungen att sätta mig och blogga en stund nu. :P
Vad händer i Sandras liv då.... jaa... egentligen inte jättestor skillnad från när jag skrev sist, jag jobbar, äter, sover, pussar på Peter och ja... det är väl typ det. *ler* Som det är nu känns det som att det enda jag gör är att jobba, trots att jag egentligen inte jobbar mer än nån annan. Men det beror väl kanske på att alla andra har/har haft semester till skillnad från mig som har jobbat nu i semestertider. Dessutom är jag bara ledig varannan helg så jag får aldrig den där lite längre ledigheten som en helg ger, och det gör också att det känns som att jag jobbar konstant. En dag ledigt försvinner så fort, för man orkar nästan inte göra nånting då.
Annars, vad som har hänt utanför det vanliga. Igår (onsdag) var jag och Peter på Skansen och såg Backyard Babies och Takida. BB var helt okej, har aldrig lyssnat särskilt mycket på deras musik men det var ändå ett skönt sound. Däremot var Takida KUNGAR som vanligt. Fy fasen va jag älskar dem live. Det var ju "bara" femte gången jag såg dem live. :) Det var inte alls meningen att jag skulle gå och se dem för jag jobbade egentligen den kvällen så jag hade inte ens engagerat mig i att försöka skaffa biljetter men sen hade Bandit tävling som vanligt och jag bara "råkade" ringa in och vinna biljetter (igen :D) så ja, då blev jag ju tvungen att gå. ;) Var lite orolig för att jag inte skulle kunna gå pga jobbet (var först schemalagd till 20.45) men vår snälla personalplanerare lyckades ändra så jag slutade 18.22 istället. *yey*
Men som sagt, Takida var GRYMMA, dock blev det väldigt jobbigt att lyssna på dem... Jag har tydligen världens PMS just nu så jag går runt och irriterar mig på allt och vi började tjafsa om nåt varpå Peter går ifrån mig. Allt blir jättefel och jag mår dåligt.... som om det inte vore nog spelar de "Reason to cry" som jag lyssnade konstant på på mormors födelsedag så den låten är jätteförknippad med henne.... då gick det inte längre.... de små tårar som hade runnit innan blev till en hel störtflod... men som tur är är min sötnos världens bästa så när jag sa att den låten var mormor (messade) så kom han och höll om mig och så fick jag gråta mot hans axel. *kärlek* Snacka om att känna sig älskad, när han trots att vi hade tjafsat bara lägger undan allt skit och kommer till mig när han vet att jag behöver honom!! Han är fan världens finaste!! *älskar*
Sen har vi varit på fest också (ett jävla rännande på oss hela tiden ;)). Peters kompis Jimmy hade fyllt år så vi var där på fest i fredags. Var riktigt trevligt att få träffa fler av Peters kompisar, bortsett från att *host* Peters ex *host* var där. Med tanke på att jag dessutom (håll i er) hade en viss procent alkohol i kroppen (fem stycken 2,25% cider gör faktiskt sitt på nån som ALDRIG brukar dricka alkohol). Jag lyckades dock trivas ganska bra större delen av kvällen men till slut blev det för mycket. Men vi lyckades i alla fall avsluta kvällen på ett bra sätt. När vi kom hem pratade vi en del och sen kändes det okej. Dock tycker jag fortfarande att det här med hans ex är ganska jobbigt, de var trots allt tillsammans i 7 år och har ett långt förflutet tillsammans. Jag hoppas bara att vår framtid slår deras förflutna, för jag har hittat den jag vill leva med.
Nej, jag tror det är dags att avsluta det här... jag känner att jag inte kommer nånstans med inlägget då jag mest sitter och tittar bort mot min älskling som sitter vid den andra datorn och saknar honom så nu ska jag istället ta och stoppa undan datorn, hämta blåbärsglassen i frysen och sen krypa upp i soffan tillsammans med det vackraste jag vet. :)
Men ni som saknar mig, jag finns alltid på telefonen och jag saknar er också!!! Jag vet att jag är dålig på att "visa" mig men jag ska försöka bli bättre... måste bara få lite ordning på vardagen efter allt nytt som jobb och pojkvän innebär. :) Men jag tänker på er och jag älskar er. :)
bjuder på lite underbar kärlek. *lycklig*
Vad händer i Sandras liv då.... jaa... egentligen inte jättestor skillnad från när jag skrev sist, jag jobbar, äter, sover, pussar på Peter och ja... det är väl typ det. *ler* Som det är nu känns det som att det enda jag gör är att jobba, trots att jag egentligen inte jobbar mer än nån annan. Men det beror väl kanske på att alla andra har/har haft semester till skillnad från mig som har jobbat nu i semestertider. Dessutom är jag bara ledig varannan helg så jag får aldrig den där lite längre ledigheten som en helg ger, och det gör också att det känns som att jag jobbar konstant. En dag ledigt försvinner så fort, för man orkar nästan inte göra nånting då.
Annars, vad som har hänt utanför det vanliga. Igår (onsdag) var jag och Peter på Skansen och såg Backyard Babies och Takida. BB var helt okej, har aldrig lyssnat särskilt mycket på deras musik men det var ändå ett skönt sound. Däremot var Takida KUNGAR som vanligt. Fy fasen va jag älskar dem live. Det var ju "bara" femte gången jag såg dem live. :) Det var inte alls meningen att jag skulle gå och se dem för jag jobbade egentligen den kvällen så jag hade inte ens engagerat mig i att försöka skaffa biljetter men sen hade Bandit tävling som vanligt och jag bara "råkade" ringa in och vinna biljetter (igen :D) så ja, då blev jag ju tvungen att gå. ;) Var lite orolig för att jag inte skulle kunna gå pga jobbet (var först schemalagd till 20.45) men vår snälla personalplanerare lyckades ändra så jag slutade 18.22 istället. *yey*
Men som sagt, Takida var GRYMMA, dock blev det väldigt jobbigt att lyssna på dem... Jag har tydligen världens PMS just nu så jag går runt och irriterar mig på allt och vi började tjafsa om nåt varpå Peter går ifrån mig. Allt blir jättefel och jag mår dåligt.... som om det inte vore nog spelar de "Reason to cry" som jag lyssnade konstant på på mormors födelsedag så den låten är jätteförknippad med henne.... då gick det inte längre.... de små tårar som hade runnit innan blev till en hel störtflod... men som tur är är min sötnos världens bästa så när jag sa att den låten var mormor (messade) så kom han och höll om mig och så fick jag gråta mot hans axel. *kärlek* Snacka om att känna sig älskad, när han trots att vi hade tjafsat bara lägger undan allt skit och kommer till mig när han vet att jag behöver honom!! Han är fan världens finaste!! *älskar*
Sen har vi varit på fest också (ett jävla rännande på oss hela tiden ;)). Peters kompis Jimmy hade fyllt år så vi var där på fest i fredags. Var riktigt trevligt att få träffa fler av Peters kompisar, bortsett från att *host* Peters ex *host* var där. Med tanke på att jag dessutom (håll i er) hade en viss procent alkohol i kroppen (fem stycken 2,25% cider gör faktiskt sitt på nån som ALDRIG brukar dricka alkohol). Jag lyckades dock trivas ganska bra större delen av kvällen men till slut blev det för mycket. Men vi lyckades i alla fall avsluta kvällen på ett bra sätt. När vi kom hem pratade vi en del och sen kändes det okej. Dock tycker jag fortfarande att det här med hans ex är ganska jobbigt, de var trots allt tillsammans i 7 år och har ett långt förflutet tillsammans. Jag hoppas bara att vår framtid slår deras förflutna, för jag har hittat den jag vill leva med.
Nej, jag tror det är dags att avsluta det här... jag känner att jag inte kommer nånstans med inlägget då jag mest sitter och tittar bort mot min älskling som sitter vid den andra datorn och saknar honom så nu ska jag istället ta och stoppa undan datorn, hämta blåbärsglassen i frysen och sen krypa upp i soffan tillsammans med det vackraste jag vet. :)
Men ni som saknar mig, jag finns alltid på telefonen och jag saknar er också!!! Jag vet att jag är dålig på att "visa" mig men jag ska försöka bli bättre... måste bara få lite ordning på vardagen efter allt nytt som jobb och pojkvän innebär. :) Men jag tänker på er och jag älskar er. :)
bjuder på lite underbar kärlek. *lycklig*
Kort uppdatering
Förra inlägget var ju bara gnäll gnäll gnäll så jag tänkte att jag skulle uppdatera igen. Kvällen blev faktiskt inte så illa som den hade kunnat bli. Pojken är ju sötast så han kom till mig trots allt och eftersom ingen av oss vill bråka så kom vi fram till att bara strunta i våra dumheter och bara ha det mysigt. Kvällen blev jättemysig, vi låg i soffan och pratade minnen (*ler* jag vet att vi inte har varit tillsammans så länge, men det var ändå roligt att prata om första gången vi träffades osv) och bara hade det lugnt och skönt. Kom dock i säng lite för sent då jag skulle upp och jobba men äsch, det var det värt.
I torsdags var jag ledig, då var jag och Peter i Drottningholmsparken och hade picknick. :) Massa mysigt var det. Vi åt och låg och gosade och spelade kubb, bara han och jag (var skönt att få lite riktig quality-time för en gångs skull, sen jag började jobba har det inte blivit så mycket sånt tyvärr).
I lördags kväll var vi på fest hos Lotta och Micke. Massa folk jag inte kände och några jag hade träffat tidigare, Peter hade dock inte träffat några alls så det var kul att få "presentera" honom för några. :) Vi blev dock inte så långvariga för som vanligt skulle jag upp och jobba dan efter. Jag funderade på att skita i att åka först men sen tänkte jag att "what the hell, man kan ju inte förlora allt socialt liv man har bara för att man jobbar som man gör" så vi valde att åka dit ändå.
Imorgon är jag LEDIG igen *yey*. Välbehövligt känner jag. Dessutom är jag ledig i helgen (än så länge *sucka*). Det är totalkaos med folk just nu så risken finns att de frågar mig om jag kan jobba och jag måste verkligen hålla på mig och säga NEJ för jag känner att jag verkligen verkligen behöver min lediga helg. Det är första gången på jag vet inte när som jag får ha två dagar i rad.
Nej, nu ska vi iväg till Lotta och Micke, sen hem och bara vara sådär übergulliga och mysiga som man bara avskyr när andra är. :P
Men nu blev det lite mer positivt i alla fall. :)
Radera denna dag?
Kan man inte bara radera denna dag? Den har varit skit sen jag vaknade imorse och sen har den fortsatt i samma stil.
Var så jävla seg imorse när jag vaknade, sov dåligt inatt så hade ingen lust alls att gå upp. När jag var på väg ut genom dörren till mitt rum för att gå till jobbet kröp det en jävla tvestjärt förbi mitt framför fötterna på mig (jag är LIVRÄDD för tvestjärtar, töntigt jag vet men jag kan inte rå för det). Jag får panik och blir tvungen att jaga upp älsklingen som fick bli tvestjärtsvakt tills den kom ut från listen den hade krupit in under.
Jag hade lovat att jag skulle gneta på mitt mellanpass (jag jobbade 7.17-9.20 och 14.19-19.54 egentligen) så de slängde in ett pass 10.11-12.40 också. Visst, pengar men var lite drygt faktiskt.
Som om inte dagen redan var värdelös så lyckades jag tjafsa till det med pojken på telefon. Detta ledde till att dagen blev totalförstörd. Men mer kommer....
Jag körde min näst sista tur, en vända upp till Björkvik (verkligen mitt ute i skogen/på landet). På väg tillbaka mötte jag en bil med släp på ett av de absolut trängsta ställena. Han var tydligen inge duktig på att backa med släp så jag tänkte "fine, jag får väl backa bussen lite då". Jävligt dum tanke! Backade en bit varpå jag sen hörde en smäll och jag kom inte längre. Nånting hände tydligen i växellådan (jag fick senare veta att ledbussarna är för svaga att backa med i lite uppförslutning, de klarar inte det *jävla dåliga maskin-helveten*). Där stod jag och kom varken framåt eller bakåt. Bilisten lyckades i alla fall till slut komma undan så jag rullade förbi (det var ju nedförsbacke så jag kom ganska långt) samtidigt som jag försökte få i en växel (de kan strula lite ibland så jag tänkte att jag skulle försöka få ordning på skiten). Jag kom väl en 100 meter eller nåt, sen kom jag inte längre. Jag höll på bra länge att försöka få igång buss-helvetet men det gick inte. Jag pratade med trafikledningen flera gånger och som om allt detta inte vore nog hade jag EN passagerare i bussen, och han förstod varken svenska eller engelska.... Till slut kom en tom-buss förbi och plockade upp passageraren varpå jag ropade på TL och sa det. Pia på TL blev förskräckt och sa "men du ska ju åka med!!!" Hon fick tag i honom som körde så han kom tillbaka. Precis när vi skulle åka kom det en bil som skulle ut vid den lilla utfarten där bussen stod och blockerade. Kom fram till att där kunde vi ju fasen inte lämna bussen så det blev till att putta med den andra bussen.... helt sanslöst... Totalt tog allt detta över en timme och när jag väl satte mig i den andra bussen på väg tillbaka till garaget (min trasiga buss blev lämnad där i hopp om att bärgaren skulle komma nån gång) var jag alldeles genomsvettig. Fine, jag fick sluta en halvtimme tidigare men jag hade helst jobbat den där sista tiden som jag skulle istället för att stå mitt ute i fucking jävla skogen och bråka med en buss.
Dessutom, som om allt skit inte vore nog, var pojken "inte motiverad att vara med mig" idag (jag förstår honom... tänk om jag kunde lära mig att allt inte alltid blir som jag vill och det är helt normalt... det går inte att förvänta sig att alla alltid ska anpassa sig efter en själv.....) och mamma och pappa är med grannarna på Rhapsody In Rock ute på Vaxholm så jag blev tydligen själv... jättelägligt med tanke på min sinnesstämning. Fast det kanske är lika bra... dagen kan säkert fortfarande bli värre *refererar till Murphys lag "lagen om alltings jävlighet"* och det vill man väl inte utsätta nån för...
När jag ändå håller på: apropå det senaste inlägget "ilska"... Personen jag syftar på är den som för fem år sen utsatte mig för sexuellt ofredande på ett pendeltåg på väg mot Kungsängen. Han tvingade mig att se på när han runkade och han tog mig på brösten, smekte mig över låren m.m. Nu för tiden är det väldigt sällan dessa hemska minnen tränger sig fram, men ibland, speciellt om någon råkar komma åt mina bröst på ett visst sätt, får jag flashbacks, och dessa leder till en mindre panikångestattack... fem år senare, kan han alltså fortfarande förstöra mitt liv, han får mig fortfarande att gråta och tyvärr är jag medveten om att jag antagligen kommer att få leva med det här, resten av mitt liv. Därför hatar jag honom.
När jag tänker på det som hände mig kan jag inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer.... jag menar, tänk så mycket den där jävla idioten förstörde för mig, och då har han ändå bara varit utanpå mig... tänk om han hade varit inuti... hur hade jag mått då?? Hur hade jag klarat det??
Hade jag klarat det??
Var så jävla seg imorse när jag vaknade, sov dåligt inatt så hade ingen lust alls att gå upp. När jag var på väg ut genom dörren till mitt rum för att gå till jobbet kröp det en jävla tvestjärt förbi mitt framför fötterna på mig (jag är LIVRÄDD för tvestjärtar, töntigt jag vet men jag kan inte rå för det). Jag får panik och blir tvungen att jaga upp älsklingen som fick bli tvestjärtsvakt tills den kom ut från listen den hade krupit in under.
Jag hade lovat att jag skulle gneta på mitt mellanpass (jag jobbade 7.17-9.20 och 14.19-19.54 egentligen) så de slängde in ett pass 10.11-12.40 också. Visst, pengar men var lite drygt faktiskt.
Som om inte dagen redan var värdelös så lyckades jag tjafsa till det med pojken på telefon. Detta ledde till att dagen blev totalförstörd. Men mer kommer....
Jag körde min näst sista tur, en vända upp till Björkvik (verkligen mitt ute i skogen/på landet). På väg tillbaka mötte jag en bil med släp på ett av de absolut trängsta ställena. Han var tydligen inge duktig på att backa med släp så jag tänkte "fine, jag får väl backa bussen lite då". Jävligt dum tanke! Backade en bit varpå jag sen hörde en smäll och jag kom inte längre. Nånting hände tydligen i växellådan (jag fick senare veta att ledbussarna är för svaga att backa med i lite uppförslutning, de klarar inte det *jävla dåliga maskin-helveten*). Där stod jag och kom varken framåt eller bakåt. Bilisten lyckades i alla fall till slut komma undan så jag rullade förbi (det var ju nedförsbacke så jag kom ganska långt) samtidigt som jag försökte få i en växel (de kan strula lite ibland så jag tänkte att jag skulle försöka få ordning på skiten). Jag kom väl en 100 meter eller nåt, sen kom jag inte längre. Jag höll på bra länge att försöka få igång buss-helvetet men det gick inte. Jag pratade med trafikledningen flera gånger och som om allt detta inte vore nog hade jag EN passagerare i bussen, och han förstod varken svenska eller engelska.... Till slut kom en tom-buss förbi och plockade upp passageraren varpå jag ropade på TL och sa det. Pia på TL blev förskräckt och sa "men du ska ju åka med!!!" Hon fick tag i honom som körde så han kom tillbaka. Precis när vi skulle åka kom det en bil som skulle ut vid den lilla utfarten där bussen stod och blockerade. Kom fram till att där kunde vi ju fasen inte lämna bussen så det blev till att putta med den andra bussen.... helt sanslöst... Totalt tog allt detta över en timme och när jag väl satte mig i den andra bussen på väg tillbaka till garaget (min trasiga buss blev lämnad där i hopp om att bärgaren skulle komma nån gång) var jag alldeles genomsvettig. Fine, jag fick sluta en halvtimme tidigare men jag hade helst jobbat den där sista tiden som jag skulle istället för att stå mitt ute i fucking jävla skogen och bråka med en buss.
Dessutom, som om allt skit inte vore nog, var pojken "inte motiverad att vara med mig" idag (jag förstår honom... tänk om jag kunde lära mig att allt inte alltid blir som jag vill och det är helt normalt... det går inte att förvänta sig att alla alltid ska anpassa sig efter en själv.....) och mamma och pappa är med grannarna på Rhapsody In Rock ute på Vaxholm så jag blev tydligen själv... jättelägligt med tanke på min sinnesstämning. Fast det kanske är lika bra... dagen kan säkert fortfarande bli värre *refererar till Murphys lag "lagen om alltings jävlighet"* och det vill man väl inte utsätta nån för...
När jag ändå håller på: apropå det senaste inlägget "ilska"... Personen jag syftar på är den som för fem år sen utsatte mig för sexuellt ofredande på ett pendeltåg på väg mot Kungsängen. Han tvingade mig att se på när han runkade och han tog mig på brösten, smekte mig över låren m.m. Nu för tiden är det väldigt sällan dessa hemska minnen tränger sig fram, men ibland, speciellt om någon råkar komma åt mina bröst på ett visst sätt, får jag flashbacks, och dessa leder till en mindre panikångestattack... fem år senare, kan han alltså fortfarande förstöra mitt liv, han får mig fortfarande att gråta och tyvärr är jag medveten om att jag antagligen kommer att få leva med det här, resten av mitt liv. Därför hatar jag honom.
När jag tänker på det som hände mig kan jag inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer.... jag menar, tänk så mycket den där jävla idioten förstörde för mig, och då har han ändå bara varit utanpå mig... tänk om han hade varit inuti... hur hade jag mått då?? Hur hade jag klarat det??
Hade jag klarat det??