Förlossningsberättelse
Okej, den blev GALET lång men då jag är urusel på att korta ner saker så får ni den i full längd... orkar ni inte läsa så låt bli! ;)
Onsdagen (2/12-09) var nog en av de drygaste dagarna under graviditeten. Jag hade gått över 6 dagar och ville inget annat än att bara få ut ungen. Jag tog varje tillfälle jag fick för att gnälla och tala om hur less jag var på att vara gravid. Vi kom i säng sent, klockan var framåt 04 när vi väl lade oss. Jag hade något som kunde liknas vid väldigt lätt mensvärk men jag vågade inte hoppas på att något skulle hända, det hade ju inte gjort det hittills.
Klockan 07 på torsdagsmorgonen (3/12-09) gick jag upp för att kissa. Inga känningar alls och jag blev besviken då jag hade hoppats att mensvärken jag hade känt av kanske skulle ha resulterat i något mer.
Klockan 09 vaknade jag med ett ryck och såg att Peter fortfarande låg kvar i sängen. Nyvaken försökte jag väcka honom genom att putta på honom och säga ”älskling, klockan är nio, du börjar nu!”. Det var inte lätt att få någon reaktion från honom så medan han försökte vakna till liv så tänkte jag passa på att gå på toaletten. När jag ställde mig upp kände jag hur det började ”rinna till” mellan benen och eftersom jag inte kände mig särskilt kissnödig så började jag fundera ”kan det vara vattnet som går?”, Det rann mer och mer och jag fick knipa ihop bra mycket för att ta mig till toaletten utan att skvätta ner hela golvet. Väl på toaletten kändes det som att jag kissade utan att kissa, väldigt skum känsla. Peter kom yrvaket upp ur sängen och jag kläckte ur mig ”älskling, jag tror inte att du ska åka till jobbet idag”. Han såg först rätt oförstående ut innan jag talade om att jag trodde att mitt vatten hade gått.
Jag bad honom hämta min telefon och jag ringde till mamma som frågade ”är det dags nu?” varpå hon fick ”jag tror det” till svar. Upptagen som hon var sa hon att jag skulle ringa till förlossningen och sedan återkomma. Sagt och gjort, jag ”blev klar” på toaletten (var ju inte direkt det lättaste eftersom det fortsatte att rinna utan att jag kunde styra över det) och gick sedan och satte mig i datarummet för att ringa till förlossningen. Fick prata med en himla trevlig barnmorska som frågade frågor som t.ex. ”har du värkar?” ”känner du barnet?” och ”har du hunnit äta någon frukost?”. Vi konstaterade att jag skulle äta frukost i lugn och ro och att vi sedan skulle komma in för kontroll. Jag ringde till Ellinor som var ledig för att höra om hon kunde köra in oss (kändes ju inte särskilt tryggt att själv sätta sig bakom ratten i det tillståndet). Hon skulle göra sig i ordning och sen komma och hämta oss. Jag sprang runt i köket med en handduk mellan benen och fixade frukost och efter vi hade ätit klädde jag på mig och plockade ihop det sista som vi skulle ta med oss, ifall att vi skulle bli kvar.
Strax före klockan 11 kom vi in till förlossningen. Vi fick komma in i ett undersökningsrum på en gång där jag fick ”kissa i en mugg” och blev kopplad till CTG. Blev liggande ett tag för observation och vid ca 12.30 bad de oss att ta en promenad för att försöka få det att rinna till lite mer så de kanske kunde avgöra om det verkligen var vatten, eller om det kanske bara var en riklig flytning (”jo, men visst att man ’kissar på sig’ av en flytning” var min tanke men jag sa ingenting). Jag, Peter och Ellinor knatade sakta men säkert bort till huvudentrén och Pressbyrån där vi köpte smörgås, dricka och lussebullar som vi sedan satte oss och åt.
Vi återkom till förlossningen vid klockan 13. Då barnmorskan fortfarande inte kunde avgöra om det var vatten eller inte så blev jag undersökt av en läkare som snabbt konstaterade att det var vattnet som hade gått. Dessutom upptäckte hon att det var mekonium i vattnet (bebisen hade bajsat) så de ville inte släppa hem mig. Dock var jag bara öppen ca ett finger och tappen var inte mjuk. Återigen blev jag kopplad till CTG.
Klockan var ca 14.45 när en sköterska kom in och gav mig ”permission” i en timme då det var fullt så jag inte kunde få ett eget rum men de ville som sagt inte skicka hem mig. Vi bestämde oss för att åka till Solna centrum och äta lunch (man vet ju aldrig när man får mat nästa gång) och på vägen dit passade vi på att åka förbi mamma på jobbet och lämna nycklar. I Solna centrum blev det Mc Donalds och en Chai latte från Espresso House innan vi återvände till förlossningen.
Vi var tillbaka strax före klockan 16 och jag blev ännu en gång kopplad till CTG så att de kunde hålla koll på bebisen. Peter passade på att ringa till vår barnmorska och avboka tiden som vi hade hos henne klockan 18, det kändes inte som att vi skulle hinna med den.
Efter ungefär en timmes CTG-registrering fick jag ”permission” igen. De sa åt oss att vi fick hitta på något i ca 3-4 timmar men att vi skulle hålla oss på sjukhusområdet. Då jag hade glömt att packa ner mobilladdaren i väskan så kom mamma förbi med en när hon slutade, sen vankade jag och Peter iväg till huvudentrén där vi köpte lite mat och sysselsättning i form av några tidningar. Vi satt i cafeterian vid huvudentrén till ca 19.30 då vi rörde oss tillbaka mot förlossningsavdelningen. Vi blev sittande i väntrummet till klockan 20 då vi fick ett eget rum och det var dags för den fjärde omgången av CTG. Sköterskan sa att jag bara skulle behöva ligga ca en halvtimme men när klockan hade blivit 21.40 så ledsnade jag och ringde på klockan. En annan sköterska kom och sa att det var lite fullt upp just då men att de som skulle ha hand om mig skulle komma så fort de bara kunde. Vid 22, efter två timmar med CTG, kom en sköterska in och berättade att det hade varit totalt kaos på avdelningen hela dagen och kvällen då det var många som höll på att föda osv., att det var därför jag hade fått vänta så länge. De hade inte velat sätta igång mig eftersom jag inte hade några värkar och det inte fanns tillräckligt med personal för att ”ha tid” med mig då, därför var det bättre att vänta. Hon bad så mycket om ursäkt och berättade sedan att en läkare skulle komma och göra en undersökning på mig för att se om de eventuellt skulle lägga lite gel på tappen för att ”hjälpa den på traven”.
Läkaren kom runt 22.30 och kunde efter undersökningen konstatera att jag var öppen ca 1-1½ cm och att tappen var mjuk, alltså behövdes inge gel. Istället bestämde hon sig för att testa ”ballongmetoden”. Hon förklarade att hon skulle stoppa upp en ballong som man fyller med koksaltlösning och att den skulle hjälpa till så att jag skulle öppna mig. Hon sa att när den ploppar ut så skulle jag ringa på dem och då skulle jag vara öppen ca 3 cm. Hon fixade i ordning allting för ballongen och stoppade upp den, fyllde den och hann inte ens ta av sig handskarna förrän det sa ”plopp” och den hade hoppat ut. Hon såg lite chockad ut då det tydligen brukar ta rätt lång tid innan den ploppar ut men jag orkade väl inte vänta så det gick på en gång. Eftersom jag då var så pass öppen att det kunde börja hända saker så fick jag en blöja och ett par otroligt vackra nättrosor att sätta på mig för att sedan bli flyttad till ett förlossningsrum. När vi kom dit fick jag lägga mig på sängen och de satte en skalp på bebisens huvud för att kunna följa hjärtljuden. Därefter fick jag en nål i handen men det blev lite tokigt när sköterskan skulle ta ett blodprov så det rann blod lite överallt och jag lämnade lite DNA både på golvet samt sängen (tur att man inte är känslig för blod, för i så fall hade jag nog svimmat vid det laget). När de väl fått sitt blodprov sa de att de skulle återvända runt 02 och kolla hur långt jag hade kommit i öppningsarbetet och sedan gick de.
Då det var så lugnt på förlossningen just då (ironiskt med tanke på att det hade varit totalt kaos innan) så kom de in redan vid klockan 01.15 (fredagen 4/12-09). Då kom de fram till att de skulle sätta värkstimulerande dropp. Efter ca en timme med dropp började jag känna lite starkare mensvärk men det var fortfarande inte direkt jobbigt och de höjde dosen från 10ml/h till 20ml/h. I samband med det satte de också in en ”värkmätare” i livmodern för att bättre kunna ha koll på mina värkar då den yttre mätaren inte ville ligga på plats och ibland inte mätte några värkar alls. Värkarna började bli lite starkare men när de undersökte mig vid 02.40 var jag inte öppen mer än ca 4 cm så de höjde återigen dosen, denna gång till 30ml/h. Nu började det göra lite nytta och värkarna blev starkare. Dock tyckte jag fortfarande inte att det var något större problem att ta mig igenom dem. Peter var lite rastlös så han satt och knappade lite på datorn medan jag låg och läste tidningar. Vid 04.15 började dock värkarna bli så kraftiga att det blev jobbigt att ta sig igenom dem så då bad jag om något smärtstillande. Sköterskan frågade om jag ville prova lustgas och ja, det var ju en idé så det fick det bli. Dock blev jag alldeles snurrig av den så de fick sänka den från 50/50 (lustgas/syrgas) till 40/60. Lustgasen gjorde det lite lättare att ta sig igenom de värsta värkarna och jag var fortfarande ganska lugn och komfortabel. Vid 04.30 fick jag antibiotika då det tydligen är standard när det är 18 timmar sedan vattenavgång. Värkarna fortsatte att komma, de blev tätare och kraftigare och jag blev tröttare och tröttare då jag inte hade sovit mer än ca 4½ timme natten mellan onsdag och torsdag.
De kollade till mig vid 05.30 och då var jag öppen ca 6 cm och sen runt 06.30 kom sköterskan in och sa hejdå då det skulle vara personalskifte vid 07. Men när värkarna kom så tätt att jag knappt hann bli av med den ena förrän nästa satte igång och jag kände mig tröttare och tröttare samt svagare och svagare då ringde jag på sköterskan och bad om att få mer smärtstillande. Hon undrade om jag ville ha epidural (ryggbedövning) och då jag sa ja sa hon att hon skulle försöka få tag i narkosläkaren och vid 07.15 kom de in. Då hade jag så jobbigt med värkarna att jag knappt orkade lyssna på vad de sa till mig. De fick hjälpa mig att sätta mig upp på kanten av sängen och Peter fick agera stödpelare. Det var inte direkt skönt att få en slang inkörd i ryggen men effekten av den var verkligen gudomlig. Vid 07.30 var epiduralen satt och 07.40 fick jag huvuddosen med smärtstillande, vilken lycka! Innan hade jag haft det riktigt jobbigt att ta mig igenom värkar som inte ens var särskilt starka pga. tröttheten men efter epiduralen låg jag och pratade mig igenom även de starkaste värkarna.
Värkarna fortsatte och tiden rullade på. Jag hade ingen aning om ifall det hände något där nere men vid 10.10 kom läkaren in och undersökte mig då bebisen hjärtljud började sjunka vid varje värk så de ville kolla att allt var okej. Jag hade öppnat mig till 8 cm men kanterna var fortfarande kvar. De föreslog att jag skulle lägga mig på sidan för att hjälpa bebisen att sjunka ner den sista biten. Sagt och gjort, smidig som ett kylskåp la jag mig på sidan i en ganska så bekväm ställning med tanke på hur trött min rygg var efter att ha halvsuttit i flera timmar. Tydligen hade denna ställning effekt på mig för när läkaren 10 minuter senare undersökte mig var jag fullt öppen (10 cm) och kanterna var borta. Vi blev alla lite förvånade och barnmorskan sa till mig att nu kunde jag börja krysta ifall jag ville. Jag blev lite smårädd, var det verkligen dags att få ut den där lilla ungen nu?! Barnmorskan förklarade för mig hur jag skulle göra när nästa värk kom.
10.35 kom första krystvärken. Jag gjorde mitt bästa för att få till det så som barnmorskan hade sagt att jag skulle göra men det var inte det lättaste då jag aldrig har krystat tidigare. Jag försökte ligga kvar i sidoläge ett par krystningar men det kändes inte som att jag fick tillräckligt bra kraft. Vi bytte position till vanlig ”gynställning” och jag kände att det gick betydligt bättre. Jag började dessutom få lite bättre koll på hur jag skulle krysta men det var grymt jobbigt och efter ungefär en halvtimmes krystningar var jag redo att ge upp. Det kändes som att det inte hände ett skit när jag försökte ta i. Barnmorskan och sköterskan pratade lite med varandra och kom fram till att vi skulle testa att ha lite dragkamp. Jag fick ena änden av ett lakan och sköterskan tog den andra. Det kändes betydligt bättre när jag kunde använda min kraft på ett annat sätt och jag fick till krystningarna bättre. Dock verkade sköterskan inte tycka att det var lika lätt då hon stod och kämpade som bara sjutton för att inte bli neddragen i sängen (jag är tydligen väldigt stark enligt henne…). Peter frågade om han skulle ta över och med en lättnadens suck lämnade hon över lakanet till honom och han fick försöka stå emot min styrka. Jag var otroligt fokuserad på krystningarna och lade inte särskilt mycket märke till vad vare sig barnmorskan, sköterskan eller Peter sa men jag hörde emellanåt saker som ”jag ser barnets huvud” och ”fortsätt krysta!”. Eftersom jag inte såg någonting själv hade jag ingen aning om ifall det hände något men jag fortsatte att krysta för kung och fosterland och när jag fick en värk sa barnmorskan ”nu får du absolut inte sluta krysta, nu är det bara att ta i ordentligt!”. Jag blev lite rädd och hann tänka ”vad händer om jag inte orkar fortsätta krysta då?!” men jag fortsatte. Helt plötsligt kände jag ett ”plopp” och ”splash” och jag såg hur en mörkrödlila kladdig klump ramlade ner på sängen nedanför mig. Jag blev väldigt chockad då jag var övertygad om att det var huvudet som skulle ut när hon sa sådär men jag fick senare veta att då var redan huvudet ute, att det alltså var resten av bebisen som skulle ut.
Nervöst väntade jag på det första skriket. Det lugn som kom över mig när jag hörde honom ta sitt första andetag går inte att beskriva! Trött som jag var efter krystningarna försökte jag återhämta mig medan Peter klippte navelsträngen och efter det fick Peter upp vår lille son på bröstet. Jag kommer aldrig glömma den lycka och stolthet jag såg i Peters ögon i den stunden.
Medan Peter höll i honom undersökte barnmorskan mig och konstaterade att jag inte hade spruckit någonting utvändigt och invändigt hade jag bara fått ett litet sår på ena innerväggen så där sydde hon två stygn. I övrigt hade jag nog lyckats spränga alla blodkärl i hela ansiktet efter krystningarna och ögonen kändes som att de hade flyttat ut ett steg från ögonhålorna så jag var alldeles svullen i ansiktet och hade ganska svårt att se ett tag.
Klockan 11.34 fredagen 4 december 2009 kom alltså vår lille William ut till oss, efter ganska precis en timmes krystvärkar. Han var 53 cm lång och vägde 4370 gram.
Onsdagen (2/12-09) var nog en av de drygaste dagarna under graviditeten. Jag hade gått över 6 dagar och ville inget annat än att bara få ut ungen. Jag tog varje tillfälle jag fick för att gnälla och tala om hur less jag var på att vara gravid. Vi kom i säng sent, klockan var framåt 04 när vi väl lade oss. Jag hade något som kunde liknas vid väldigt lätt mensvärk men jag vågade inte hoppas på att något skulle hända, det hade ju inte gjort det hittills.
Klockan 07 på torsdagsmorgonen (3/12-09) gick jag upp för att kissa. Inga känningar alls och jag blev besviken då jag hade hoppats att mensvärken jag hade känt av kanske skulle ha resulterat i något mer.
Klockan 09 vaknade jag med ett ryck och såg att Peter fortfarande låg kvar i sängen. Nyvaken försökte jag väcka honom genom att putta på honom och säga ”älskling, klockan är nio, du börjar nu!”. Det var inte lätt att få någon reaktion från honom så medan han försökte vakna till liv så tänkte jag passa på att gå på toaletten. När jag ställde mig upp kände jag hur det började ”rinna till” mellan benen och eftersom jag inte kände mig särskilt kissnödig så började jag fundera ”kan det vara vattnet som går?”, Det rann mer och mer och jag fick knipa ihop bra mycket för att ta mig till toaletten utan att skvätta ner hela golvet. Väl på toaletten kändes det som att jag kissade utan att kissa, väldigt skum känsla. Peter kom yrvaket upp ur sängen och jag kläckte ur mig ”älskling, jag tror inte att du ska åka till jobbet idag”. Han såg först rätt oförstående ut innan jag talade om att jag trodde att mitt vatten hade gått.
Jag bad honom hämta min telefon och jag ringde till mamma som frågade ”är det dags nu?” varpå hon fick ”jag tror det” till svar. Upptagen som hon var sa hon att jag skulle ringa till förlossningen och sedan återkomma. Sagt och gjort, jag ”blev klar” på toaletten (var ju inte direkt det lättaste eftersom det fortsatte att rinna utan att jag kunde styra över det) och gick sedan och satte mig i datarummet för att ringa till förlossningen. Fick prata med en himla trevlig barnmorska som frågade frågor som t.ex. ”har du värkar?” ”känner du barnet?” och ”har du hunnit äta någon frukost?”. Vi konstaterade att jag skulle äta frukost i lugn och ro och att vi sedan skulle komma in för kontroll. Jag ringde till Ellinor som var ledig för att höra om hon kunde köra in oss (kändes ju inte särskilt tryggt att själv sätta sig bakom ratten i det tillståndet). Hon skulle göra sig i ordning och sen komma och hämta oss. Jag sprang runt i köket med en handduk mellan benen och fixade frukost och efter vi hade ätit klädde jag på mig och plockade ihop det sista som vi skulle ta med oss, ifall att vi skulle bli kvar.
Strax före klockan 11 kom vi in till förlossningen. Vi fick komma in i ett undersökningsrum på en gång där jag fick ”kissa i en mugg” och blev kopplad till CTG. Blev liggande ett tag för observation och vid ca 12.30 bad de oss att ta en promenad för att försöka få det att rinna till lite mer så de kanske kunde avgöra om det verkligen var vatten, eller om det kanske bara var en riklig flytning (”jo, men visst att man ’kissar på sig’ av en flytning” var min tanke men jag sa ingenting). Jag, Peter och Ellinor knatade sakta men säkert bort till huvudentrén och Pressbyrån där vi köpte smörgås, dricka och lussebullar som vi sedan satte oss och åt.
Vi återkom till förlossningen vid klockan 13. Då barnmorskan fortfarande inte kunde avgöra om det var vatten eller inte så blev jag undersökt av en läkare som snabbt konstaterade att det var vattnet som hade gått. Dessutom upptäckte hon att det var mekonium i vattnet (bebisen hade bajsat) så de ville inte släppa hem mig. Dock var jag bara öppen ca ett finger och tappen var inte mjuk. Återigen blev jag kopplad till CTG.
Klockan var ca 14.45 när en sköterska kom in och gav mig ”permission” i en timme då det var fullt så jag inte kunde få ett eget rum men de ville som sagt inte skicka hem mig. Vi bestämde oss för att åka till Solna centrum och äta lunch (man vet ju aldrig när man får mat nästa gång) och på vägen dit passade vi på att åka förbi mamma på jobbet och lämna nycklar. I Solna centrum blev det Mc Donalds och en Chai latte från Espresso House innan vi återvände till förlossningen.
Vi var tillbaka strax före klockan 16 och jag blev ännu en gång kopplad till CTG så att de kunde hålla koll på bebisen. Peter passade på att ringa till vår barnmorska och avboka tiden som vi hade hos henne klockan 18, det kändes inte som att vi skulle hinna med den.
Efter ungefär en timmes CTG-registrering fick jag ”permission” igen. De sa åt oss att vi fick hitta på något i ca 3-4 timmar men att vi skulle hålla oss på sjukhusområdet. Då jag hade glömt att packa ner mobilladdaren i väskan så kom mamma förbi med en när hon slutade, sen vankade jag och Peter iväg till huvudentrén där vi köpte lite mat och sysselsättning i form av några tidningar. Vi satt i cafeterian vid huvudentrén till ca 19.30 då vi rörde oss tillbaka mot förlossningsavdelningen. Vi blev sittande i väntrummet till klockan 20 då vi fick ett eget rum och det var dags för den fjärde omgången av CTG. Sköterskan sa att jag bara skulle behöva ligga ca en halvtimme men när klockan hade blivit 21.40 så ledsnade jag och ringde på klockan. En annan sköterska kom och sa att det var lite fullt upp just då men att de som skulle ha hand om mig skulle komma så fort de bara kunde. Vid 22, efter två timmar med CTG, kom en sköterska in och berättade att det hade varit totalt kaos på avdelningen hela dagen och kvällen då det var många som höll på att föda osv., att det var därför jag hade fått vänta så länge. De hade inte velat sätta igång mig eftersom jag inte hade några värkar och det inte fanns tillräckligt med personal för att ”ha tid” med mig då, därför var det bättre att vänta. Hon bad så mycket om ursäkt och berättade sedan att en läkare skulle komma och göra en undersökning på mig för att se om de eventuellt skulle lägga lite gel på tappen för att ”hjälpa den på traven”.
Läkaren kom runt 22.30 och kunde efter undersökningen konstatera att jag var öppen ca 1-1½ cm och att tappen var mjuk, alltså behövdes inge gel. Istället bestämde hon sig för att testa ”ballongmetoden”. Hon förklarade att hon skulle stoppa upp en ballong som man fyller med koksaltlösning och att den skulle hjälpa till så att jag skulle öppna mig. Hon sa att när den ploppar ut så skulle jag ringa på dem och då skulle jag vara öppen ca 3 cm. Hon fixade i ordning allting för ballongen och stoppade upp den, fyllde den och hann inte ens ta av sig handskarna förrän det sa ”plopp” och den hade hoppat ut. Hon såg lite chockad ut då det tydligen brukar ta rätt lång tid innan den ploppar ut men jag orkade väl inte vänta så det gick på en gång. Eftersom jag då var så pass öppen att det kunde börja hända saker så fick jag en blöja och ett par otroligt vackra nättrosor att sätta på mig för att sedan bli flyttad till ett förlossningsrum. När vi kom dit fick jag lägga mig på sängen och de satte en skalp på bebisens huvud för att kunna följa hjärtljuden. Därefter fick jag en nål i handen men det blev lite tokigt när sköterskan skulle ta ett blodprov så det rann blod lite överallt och jag lämnade lite DNA både på golvet samt sängen (tur att man inte är känslig för blod, för i så fall hade jag nog svimmat vid det laget). När de väl fått sitt blodprov sa de att de skulle återvända runt 02 och kolla hur långt jag hade kommit i öppningsarbetet och sedan gick de.
Då det var så lugnt på förlossningen just då (ironiskt med tanke på att det hade varit totalt kaos innan) så kom de in redan vid klockan 01.15 (fredagen 4/12-09). Då kom de fram till att de skulle sätta värkstimulerande dropp. Efter ca en timme med dropp började jag känna lite starkare mensvärk men det var fortfarande inte direkt jobbigt och de höjde dosen från 10ml/h till 20ml/h. I samband med det satte de också in en ”värkmätare” i livmodern för att bättre kunna ha koll på mina värkar då den yttre mätaren inte ville ligga på plats och ibland inte mätte några värkar alls. Värkarna började bli lite starkare men när de undersökte mig vid 02.40 var jag inte öppen mer än ca 4 cm så de höjde återigen dosen, denna gång till 30ml/h. Nu började det göra lite nytta och värkarna blev starkare. Dock tyckte jag fortfarande inte att det var något större problem att ta mig igenom dem. Peter var lite rastlös så han satt och knappade lite på datorn medan jag låg och läste tidningar. Vid 04.15 började dock värkarna bli så kraftiga att det blev jobbigt att ta sig igenom dem så då bad jag om något smärtstillande. Sköterskan frågade om jag ville prova lustgas och ja, det var ju en idé så det fick det bli. Dock blev jag alldeles snurrig av den så de fick sänka den från 50/50 (lustgas/syrgas) till 40/60. Lustgasen gjorde det lite lättare att ta sig igenom de värsta värkarna och jag var fortfarande ganska lugn och komfortabel. Vid 04.30 fick jag antibiotika då det tydligen är standard när det är 18 timmar sedan vattenavgång. Värkarna fortsatte att komma, de blev tätare och kraftigare och jag blev tröttare och tröttare då jag inte hade sovit mer än ca 4½ timme natten mellan onsdag och torsdag.
De kollade till mig vid 05.30 och då var jag öppen ca 6 cm och sen runt 06.30 kom sköterskan in och sa hejdå då det skulle vara personalskifte vid 07. Men när värkarna kom så tätt att jag knappt hann bli av med den ena förrän nästa satte igång och jag kände mig tröttare och tröttare samt svagare och svagare då ringde jag på sköterskan och bad om att få mer smärtstillande. Hon undrade om jag ville ha epidural (ryggbedövning) och då jag sa ja sa hon att hon skulle försöka få tag i narkosläkaren och vid 07.15 kom de in. Då hade jag så jobbigt med värkarna att jag knappt orkade lyssna på vad de sa till mig. De fick hjälpa mig att sätta mig upp på kanten av sängen och Peter fick agera stödpelare. Det var inte direkt skönt att få en slang inkörd i ryggen men effekten av den var verkligen gudomlig. Vid 07.30 var epiduralen satt och 07.40 fick jag huvuddosen med smärtstillande, vilken lycka! Innan hade jag haft det riktigt jobbigt att ta mig igenom värkar som inte ens var särskilt starka pga. tröttheten men efter epiduralen låg jag och pratade mig igenom även de starkaste värkarna.
Värkarna fortsatte och tiden rullade på. Jag hade ingen aning om ifall det hände något där nere men vid 10.10 kom läkaren in och undersökte mig då bebisen hjärtljud började sjunka vid varje värk så de ville kolla att allt var okej. Jag hade öppnat mig till 8 cm men kanterna var fortfarande kvar. De föreslog att jag skulle lägga mig på sidan för att hjälpa bebisen att sjunka ner den sista biten. Sagt och gjort, smidig som ett kylskåp la jag mig på sidan i en ganska så bekväm ställning med tanke på hur trött min rygg var efter att ha halvsuttit i flera timmar. Tydligen hade denna ställning effekt på mig för när läkaren 10 minuter senare undersökte mig var jag fullt öppen (10 cm) och kanterna var borta. Vi blev alla lite förvånade och barnmorskan sa till mig att nu kunde jag börja krysta ifall jag ville. Jag blev lite smårädd, var det verkligen dags att få ut den där lilla ungen nu?! Barnmorskan förklarade för mig hur jag skulle göra när nästa värk kom.
10.35 kom första krystvärken. Jag gjorde mitt bästa för att få till det så som barnmorskan hade sagt att jag skulle göra men det var inte det lättaste då jag aldrig har krystat tidigare. Jag försökte ligga kvar i sidoläge ett par krystningar men det kändes inte som att jag fick tillräckligt bra kraft. Vi bytte position till vanlig ”gynställning” och jag kände att det gick betydligt bättre. Jag började dessutom få lite bättre koll på hur jag skulle krysta men det var grymt jobbigt och efter ungefär en halvtimmes krystningar var jag redo att ge upp. Det kändes som att det inte hände ett skit när jag försökte ta i. Barnmorskan och sköterskan pratade lite med varandra och kom fram till att vi skulle testa att ha lite dragkamp. Jag fick ena änden av ett lakan och sköterskan tog den andra. Det kändes betydligt bättre när jag kunde använda min kraft på ett annat sätt och jag fick till krystningarna bättre. Dock verkade sköterskan inte tycka att det var lika lätt då hon stod och kämpade som bara sjutton för att inte bli neddragen i sängen (jag är tydligen väldigt stark enligt henne…). Peter frågade om han skulle ta över och med en lättnadens suck lämnade hon över lakanet till honom och han fick försöka stå emot min styrka. Jag var otroligt fokuserad på krystningarna och lade inte särskilt mycket märke till vad vare sig barnmorskan, sköterskan eller Peter sa men jag hörde emellanåt saker som ”jag ser barnets huvud” och ”fortsätt krysta!”. Eftersom jag inte såg någonting själv hade jag ingen aning om ifall det hände något men jag fortsatte att krysta för kung och fosterland och när jag fick en värk sa barnmorskan ”nu får du absolut inte sluta krysta, nu är det bara att ta i ordentligt!”. Jag blev lite rädd och hann tänka ”vad händer om jag inte orkar fortsätta krysta då?!” men jag fortsatte. Helt plötsligt kände jag ett ”plopp” och ”splash” och jag såg hur en mörkrödlila kladdig klump ramlade ner på sängen nedanför mig. Jag blev väldigt chockad då jag var övertygad om att det var huvudet som skulle ut när hon sa sådär men jag fick senare veta att då var redan huvudet ute, att det alltså var resten av bebisen som skulle ut.
Nervöst väntade jag på det första skriket. Det lugn som kom över mig när jag hörde honom ta sitt första andetag går inte att beskriva! Trött som jag var efter krystningarna försökte jag återhämta mig medan Peter klippte navelsträngen och efter det fick Peter upp vår lille son på bröstet. Jag kommer aldrig glömma den lycka och stolthet jag såg i Peters ögon i den stunden.
Medan Peter höll i honom undersökte barnmorskan mig och konstaterade att jag inte hade spruckit någonting utvändigt och invändigt hade jag bara fått ett litet sår på ena innerväggen så där sydde hon två stygn. I övrigt hade jag nog lyckats spränga alla blodkärl i hela ansiktet efter krystningarna och ögonen kändes som att de hade flyttat ut ett steg från ögonhålorna så jag var alldeles svullen i ansiktet och hade ganska svårt att se ett tag.
Klockan 11.34 fredagen 4 december 2009 kom alltså vår lille William ut till oss, efter ganska precis en timmes krystvärkar. Han var 53 cm lång och vägde 4370 gram.
William
Äntligen är vår William här!!!! 11.34 idag, fredagen den 4 december 2009, kom han ut till oss. Han mätte hela 53 cm och vägde 4370 gram. Allting har gått bra och vi mår bra alla tre, om än att vi är helt slutkörda då varken jag eller Peter har sovit mer än ca 5 timmar på två dygn. Mer utförlig förlossningsberättelse och bilder kommer, men då jag fortfarande sitter på BB så har jag inte kommit så långt. Men håll till godo!
Hälsningar världens stoltaste mamma till världens finaste William!!
Hälsningar världens stoltaste mamma till världens finaste William!!
BF+5
Inget nytt på bebisfronten... liten trivs alldeles för bra därinne som sagt. Jag tänkte dock lägga upp en liten bild på magen i brist på annat. Det är inte en jättebra bild och jag tycker själv att magen ser mindre ut än vad den är men ja... döm själva...
Idag har jag inte gjort så mycket alls. Åkte till ICA och hämtade ett paket sen köpte jag en sallad från Islandstorget och efter det blev det hem. Har suttit större delen av dagen vid datorn. Visst, har lite småpyssel jag skulle behöva göra men har inte riktigt orkat idag faktiskt. Får se om jag orkar göra nån mer nytta senare ikväll eller om jag kanske tar det imorgon.
Idag har jag inte gjort så mycket alls. Åkte till ICA och hämtade ett paket sen köpte jag en sallad från Islandstorget och efter det blev det hem. Har suttit större delen av dagen vid datorn. Visst, har lite småpyssel jag skulle behöva göra men har inte riktigt orkat idag faktiskt. Får se om jag orkar göra nån mer nytta senare ikväll eller om jag kanske tar det imorgon.
Magen v. 40+2 (4 dagar över tiden)
BF+4
Jepp, fyra dagar över tiden och inga tecken på att bebis tänker komma till oss snart. Så kan det vara. Fast jag har försökt förklara för bebis att h*n måste komma ut snart för det börjar bli dyrt för mamma.... här åkte jag till Vällingby för att jag skulle hitta ett par byxor till mig själv. Men då de var slut så kom jag istället hem med en body, ett par hängselbyxor, ett par mjukisar och ett par tossor. HUR gick det till??? :O *förstår ingenting*
Planerna på en novemberbebis sket sig ju rejält så nu är det bara att gissa på hur långt in i december vi kommer gå. Själv gissar jag på Lucia.
Kroppen börjar säga ifrån mer och mer. Ryggen vill inte och jag har ont i "nedre regionerna", antagligen pga den tyngd som belastar hela tiden. Bebis har hickmaraton varje kväll så hela magen skumpar och knölar så man tror att h*n kommer ta sig ut genom naveln eller nåt. ^^
På torsdag är det dags för besök hos barnmorskan igen. Jag vill verkligen inte behöva gå dit men jag är 100% inställd på att det kommer bli så. Om jag ska gå på min magkänsla så tänker bebis som sagt inte komma ut förrän de tar till tvång, dvs Luciahelgen.
Jag har i alla fall pysslat lite här hemma, om än inte tillräckligt och jag har ångest för att jag inte bara gör det jag har tänkt att göra. Men jag har gjort ischoklad och knäck, lussebullarna är gjorda sedan länge, adventsljusstakarna står på plats i fönstrena och jag har gjort en julmusik-lista på Spotify. Det som är kvar är väl att sy juldukar, städa ordentligt, ställa in spjälsängen i sovrummet, tvätta, plocka undan massa grejer överallt m.m. Men vem har lust att ta tag i såna saker? Tydligen inte jag. Trots att jag har all tid i världen.
Imorgon ska jag försöka göra lite nytta här hemma och inte ligga kvar i sängen till halv tre som idag. Usch, hatar att bara sova bort dagarna samtidigt som jag inte tycker om att gå upp om jag inte behöver. Dilemma? You bet!
Natti natti!
Planerna på en novemberbebis sket sig ju rejält så nu är det bara att gissa på hur långt in i december vi kommer gå. Själv gissar jag på Lucia.
Kroppen börjar säga ifrån mer och mer. Ryggen vill inte och jag har ont i "nedre regionerna", antagligen pga den tyngd som belastar hela tiden. Bebis har hickmaraton varje kväll så hela magen skumpar och knölar så man tror att h*n kommer ta sig ut genom naveln eller nåt. ^^
På torsdag är det dags för besök hos barnmorskan igen. Jag vill verkligen inte behöva gå dit men jag är 100% inställd på att det kommer bli så. Om jag ska gå på min magkänsla så tänker bebis som sagt inte komma ut förrän de tar till tvång, dvs Luciahelgen.
Jag har i alla fall pysslat lite här hemma, om än inte tillräckligt och jag har ångest för att jag inte bara gör det jag har tänkt att göra. Men jag har gjort ischoklad och knäck, lussebullarna är gjorda sedan länge, adventsljusstakarna står på plats i fönstrena och jag har gjort en julmusik-lista på Spotify. Det som är kvar är väl att sy juldukar, städa ordentligt, ställa in spjälsängen i sovrummet, tvätta, plocka undan massa grejer överallt m.m. Men vem har lust att ta tag i såna saker? Tydligen inte jag. Trots att jag har all tid i världen.
Imorgon ska jag försöka göra lite nytta här hemma och inte ligga kvar i sängen till halv tre som idag. Usch, hatar att bara sova bort dagarna samtidigt som jag inte tycker om att gå upp om jag inte behöver. Dilemma? You bet!
Natti natti!
Bebis, var är du??
Du är på dag 280 av 280. (100%).
Du är i vecka 40.
Du har gått 39 fulla veckor och 6 fulla dagar (v39+6).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden). [Läs mer här]
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum idag
Du har 0 dagar kvar till beräknad förlossning.
Jaha, då var det beräknad ankomst idag men inte en skymt av bebis. Fast det visste jag ju innan att h*n inte tänker komma på utsatt datum. Är helt övertygad om att jag kommer få gå över ända till Luciahelgen då det är igångsättning om jag inte har kommit igång själv.
Idag har jag försökt att sysselsätta mig för att inte bara gå hemma och dryga. Vaknade vid 8 när Peters klocka ringde och trots att jag då bara hade sovit ca 4½ timme så kunde jag inte somna om så jag gick upp. Sen vid 11 åkte jag iväg till Kista med syster, sen därifrån till Willys, efter det till Coop och sen hem. Köpte julklapp till Yrla och handlade lite mat och sånt. Blir nog inte så många fler julklappar i år. Jag har köpt till Peter och till Yrla, det får räcka. Jag orkar inte flänga runt och försöka hitta till alla som jag egentligen inte orkar/vill köpa till. De får helt enkelt bli besvikna om det är så att de förväntar sig nåt. Jag förväntar mig inga julklappar från någon så då tycker jag inte att de kan förvänta sig från mig!
Nu ska jag försöka orka ta tag i lite här hemma men det känns inte ett dugg lockande då jag är helt slut just nu. Men skulle behöva köra igång en diskmaskin, en tvättmaskin, plocka undan lite osv. Får se hur det går.
Alla ni som är nyfikna på när bebis kommer, jag LOVAR att så fort h*n har kikat ut så kommer jag tala om det, antingen på sms till er som jag har numret till, annars lägger jag upp en liten rad här när jag kan!
Du är i vecka 40.
Du har gått 39 fulla veckor och 6 fulla dagar (v39+6).
Du är i 9:e kalendermånaden.
Du är i 10:e graviditetsmånaden (lunarmånaden). [Läs mer här]
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum idag
Du har 0 dagar kvar till beräknad förlossning.
Jaha, då var det beräknad ankomst idag men inte en skymt av bebis. Fast det visste jag ju innan att h*n inte tänker komma på utsatt datum. Är helt övertygad om att jag kommer få gå över ända till Luciahelgen då det är igångsättning om jag inte har kommit igång själv.
Idag har jag försökt att sysselsätta mig för att inte bara gå hemma och dryga. Vaknade vid 8 när Peters klocka ringde och trots att jag då bara hade sovit ca 4½ timme så kunde jag inte somna om så jag gick upp. Sen vid 11 åkte jag iväg till Kista med syster, sen därifrån till Willys, efter det till Coop och sen hem. Köpte julklapp till Yrla och handlade lite mat och sånt. Blir nog inte så många fler julklappar i år. Jag har köpt till Peter och till Yrla, det får räcka. Jag orkar inte flänga runt och försöka hitta till alla som jag egentligen inte orkar/vill köpa till. De får helt enkelt bli besvikna om det är så att de förväntar sig nåt. Jag förväntar mig inga julklappar från någon så då tycker jag inte att de kan förvänta sig från mig!
Nu ska jag försöka orka ta tag i lite här hemma men det känns inte ett dugg lockande då jag är helt slut just nu. Men skulle behöva köra igång en diskmaskin, en tvättmaskin, plocka undan lite osv. Får se hur det går.
Alla ni som är nyfikna på när bebis kommer, jag LOVAR att så fort h*n har kikat ut så kommer jag tala om det, antingen på sms till er som jag har numret till, annars lägger jag upp en liten rad här när jag kan!
BF -7 dagar
Jepp... 7 dagar kvar tills liten är beräknad. En vecka... att en vecka kan kännas som sån fruktansvärd lång tid, det trodde jag inte. Fast det är väl kanske vetskapen om att en vecka lika gärna kan vara tre veckor som gör att det känns så långdraget.
Det är inte mycket som har hänt sen jag skrev sist, men liiiiite annorlunda har det börjat kännas. Sen vet jag inte om det mest är inbillning eller om det faktiskt ÄR så. :P Men i vilket fall så tycker jag mig känna ett lite större tryck nedåt, att det ömmar lite mer i ljumskarna och att "tjejmagen" jobbar lite mer. Men det är som sagt ganska små förändringar så än så länge verkar det inte som att nåt är på g, fast man kan ju alltid hoppas.
Sitter ju en del på sajten Familjeliv.se där jag följer lite olika forum osv. Där märker man att det börjar närma sig då det är några stycken som redan har fått sina små sötnosar. Snacka om att man blir avis, ojojoj!!! Tror de är 5 stycken hittills om jag inte minns fel varav två stycken hade BF efter mig egentligen. Ibland får jag känslan att lillskiten tänker bo kvar i min mage och aldrig komma ut, att jag kommer vara gravid för all framtid. :/
Nu är det heller inte långt kvar till jul, lite drygt en månad bara. Men jag har väldigt svårt att få in det i mitt huvud eftersom jag har väldigt svårt att förstå att liten ska titta ut först. Fatta... när vi sitter där på julafton och äter julmat och myser och öppnar paket osv, då gör vi det med en liten bebis i famnen!! *chockad* Jag kan verkligen inte smälta det faktum att om max tre veckor är vi en familj på tre, inte på två.
Nej... magen knorrar som sjutton och klockan börjar närma sig hemkomst för Peter så ska försöka kika i frysen om det finns nåt spännande att äta till middag en fredagskväll som denna. Sen lär det nog bli tv-soffan resten av kvällen (som jag även har spenderat dagen i tillsammans med mamma och massa Prison Break-avsnitt). Försöker att vila mig till att bebis ska komma, de säger ju att det ska hjälpa fast jag är nog den första att tvivla med tanke på att jag inte har gjort annat i flera månader och jag har fortfarande inte sett röken av någon liten bebis här...
Vidare uppdatering kommer, om nästa gång blir med eller utan bebis-ankomst, ja det får vi se då! So long!
Det är inte mycket som har hänt sen jag skrev sist, men liiiiite annorlunda har det börjat kännas. Sen vet jag inte om det mest är inbillning eller om det faktiskt ÄR så. :P Men i vilket fall så tycker jag mig känna ett lite större tryck nedåt, att det ömmar lite mer i ljumskarna och att "tjejmagen" jobbar lite mer. Men det är som sagt ganska små förändringar så än så länge verkar det inte som att nåt är på g, fast man kan ju alltid hoppas.
Sitter ju en del på sajten Familjeliv.se där jag följer lite olika forum osv. Där märker man att det börjar närma sig då det är några stycken som redan har fått sina små sötnosar. Snacka om att man blir avis, ojojoj!!! Tror de är 5 stycken hittills om jag inte minns fel varav två stycken hade BF efter mig egentligen. Ibland får jag känslan att lillskiten tänker bo kvar i min mage och aldrig komma ut, att jag kommer vara gravid för all framtid. :/
Nu är det heller inte långt kvar till jul, lite drygt en månad bara. Men jag har väldigt svårt att få in det i mitt huvud eftersom jag har väldigt svårt att förstå att liten ska titta ut först. Fatta... när vi sitter där på julafton och äter julmat och myser och öppnar paket osv, då gör vi det med en liten bebis i famnen!! *chockad* Jag kan verkligen inte smälta det faktum att om max tre veckor är vi en familj på tre, inte på två.
Nej... magen knorrar som sjutton och klockan börjar närma sig hemkomst för Peter så ska försöka kika i frysen om det finns nåt spännande att äta till middag en fredagskväll som denna. Sen lär det nog bli tv-soffan resten av kvällen (som jag även har spenderat dagen i tillsammans med mamma och massa Prison Break-avsnitt). Försöker att vila mig till att bebis ska komma, de säger ju att det ska hjälpa fast jag är nog den första att tvivla med tanke på att jag inte har gjort annat i flera månader och jag har fortfarande inte sett röken av någon liten bebis här...
Vidare uppdatering kommer, om nästa gång blir med eller utan bebis-ankomst, ja det får vi se då! So long!
Förlossningen
Jaha, då har man varit på sitt första besök på Förlossningen på KS. Ringde dit idag och var lite orolig för att jag knappt har känt av liten senaste tre dagarna och där sa de att det var bättre att vi kom in på en koll för att vara på den säkra sidan. Sagt och gjort så satte vi oss i bilen och åkte dit. Fick bli kopplad till en CTG-maskin som mäter av bebisens hjärtslag och mina sammandragningar och sånt. Låg med den i nästan en timme och där fick vi se att det lilla hjärtat tickade på så fint. :) Snacka om att man drog en lättnadens suck när man såg att allt var okej. Därefter kollade de mitt blodtryck och så fick jag lämna urinprov och sen kom det in en doktor med en ultraljudsmaskin och tittade hur det såg ut i magen, hur stor fostervattenmängd det var osv. Även det såg bra ut och bebis är nästan helt fixerad fick vi veta också. :) Så ja, de senaste dagarnas oro är nu borta och man kan slappna av. Under sista minutrarna av CTG:t verkade det som om liten blev lite less också för då började h*n knöla runt som bara den! Och nu sen vi åkte därifrån har det varit fart i magen igen så nu känns det nästan som vanligt. ^^ De säger ju det att det blir lugnare efter v. 36 ungefär men jag hade nog inte riktigt förväntat mig att det skulle bli SÅ lugnt... lite vill jag ju att bebis ger sig tillkänna om dagarna.
Idag är det 17 dagar kvar till beräknad förlossning, alltså ca 2½ vecka. Börjar bli lite nervöst nu men jag tror att det kommer gå bra. Peter verkar ha lite nerver han med! ^^ Hoppas dock att liten vill titta ut före BF då jag inte har nån lust att gå 2½ vecka till. Vill ju träffa bebis NU!!! :P Dessutom är det så jobbigt att gå hemma och knappt våga åka nånstans bara för att man inte riktigt vet om/när det kan hända något. Så det blir ju inga längre resor nuförtiden och då blir det att man bara går hemma och känner sig rastlös istället... är nog därför det känns som att tiden går ännu mer långsamt just nu... :/ Men ja, vi får hålla tummarna för att h*n får för sig att kika ut i alla fall lite före BF. ^^
Idag är det 17 dagar kvar till beräknad förlossning, alltså ca 2½ vecka. Börjar bli lite nervöst nu men jag tror att det kommer gå bra. Peter verkar ha lite nerver han med! ^^ Hoppas dock att liten vill titta ut före BF då jag inte har nån lust att gå 2½ vecka till. Vill ju träffa bebis NU!!! :P Dessutom är det så jobbigt att gå hemma och knappt våga åka nånstans bara för att man inte riktigt vet om/när det kan hända något. Så det blir ju inga längre resor nuförtiden och då blir det att man bara går hemma och känner sig rastlös istället... är nog därför det känns som att tiden går ännu mer långsamt just nu... :/ Men ja, vi får hålla tummarna för att h*n får för sig att kika ut i alla fall lite före BF. ^^
45 dagar kvar
Du är på dag 235 av 280. (83,9%).
Du är i vecka 34.
Du har gått 33 fulla veckor och 3 fulla dagar (v33+3).
Du är i 8:e kalendermånaden.
Du är i 9:e graviditetsmånaden (lunarmånaden). [Läs mer här]
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Fre 27 nov 2009
Du har 45 dagar kvar till beräknad förlossning.
Ja jäklar va tiden rullar på. Om än att jag fortfarande tycker att 27 november känns långt borta. :P Men det är inte så lång tid kvar, 6½ vecka kvar tills den lill* är beräknad.
Börjar få lite ordning här hemma också, så pass att jag till och med har lagt in bebiskläderna i garderoben. Hjälp va konstigt det känns med de små strumporna som knappt skulle passa på min stortå och små bodies som är mindre än mina egna strumpor. ^^ Massa mys är det! *längtar mig tokig*
Du är i vecka 34.
Du har gått 33 fulla veckor och 3 fulla dagar (v33+3).
Du är i 8:e kalendermånaden.
Du är i 9:e graviditetsmånaden (lunarmånaden). [Läs mer här]
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Fre 27 nov 2009
Du har 45 dagar kvar till beräknad förlossning.
Ja jäklar va tiden rullar på. Om än att jag fortfarande tycker att 27 november känns långt borta. :P Men det är inte så lång tid kvar, 6½ vecka kvar tills den lill* är beräknad.
Börjar få lite ordning här hemma också, så pass att jag till och med har lagt in bebiskläderna i garderoben. Hjälp va konstigt det känns med de små strumporna som knappt skulle passa på min stortå och små bodies som är mindre än mina egna strumpor. ^^ Massa mys är det! *längtar mig tokig*
3D/4D-ultraljud
Idag var vi iväg på 3D/4D-ultraljud på Tittut ultraljudsklinik på Östermalm. Det var jag, Peter samt blivande far- och morföräldrar. Tyvärr ville lill*n inte vara med på noterna utan h*n låg och sov större delen av tiden. I början ville h*n inte ens visa sig utan vände bakhuvudet till så fort vi kom i närheten. Dock gav h*n med sig på slutet så då fick vi en del bra bilder. :) Lägger upp några av dem här. (undviker de där man kan se könet eftersom jag fortfarande inte vet vilka som läser och vilka som inte vill veta, vill man har "könsbilder" får man säga till själv ;))
trevlig bebis vi har som visar fingret åt oss... VEM har lärt den?? ^^
men h*n kan va söt också *ler*
det ser trots allt ganska mysigt ut därinne ^^
13 veckor
Ojoj, tiden rullar på. Nu är det bara 13 veckor kvar tills pyret är beräknat. Ganska precis tre månader alltså. Fast jag vet inte om jag tycker att det går så fort... ibland känns det som om jag har varit gravid i över ett år... :P Som tur är så är man aldrig gravid så länge utan förr eller senare MÅSTE liten komma ut. *ler*
Kroppen börjar verkligen märka att den har en liten människa i sig. Besvären blir värre och värre och jag känner mig mer och mer som en strandad val. :P Igår när jag skulle vända mig i sängen hamnade jag på rygg och höll nästan inte på att komma därifrån. *skratt* Då kan ni kanske förstå varför jag tycker att liten kan komma ut lite tidigare. Börjar bli jobbigt att inte kunna röra sig som man vill, tycker inte om att känna mig begränsad. Dessutom börjar jag få mer och mer ont när jag rör på mig för mycket. Bäckenfogarna skriker av smärta om jag har hållt igång för mycket så det är bara att lyssna på kroppen och ta det lugnt. Jag börjar dock bli jäääääävligt rastlös av att bara gå hemma, har ju gjort det i ca. 3½ månad nu och det börjar märkas på mitt humör. Hormonerna har också börjat spöka. I början gick det jättebra, hade nästan mer stabilt humör än innan men nu har de nog kommit ikapp. Häromnatten grät jag i en halvtimme för att Peter inte hade pratat så mycket med mig på kvällen, jag tappar tålamodet på typ 0,1 sekunder och tårarna är nära hela tiden vad det än gäller känns det som. Det är som att ha PMS dygnet runt, alla dagar ungefär. :P Stackars Peter, va jobbigt det måste vara för honom att försöka förstå sig på mig. *ler* Önskar jag kunde hjälpa honom genom att tala om vad han kan göra men det är svårt när jag inte ens själv vet. Han får nog försöka bita ihop och trösta sig med att det förhoppningsvis går över när pyret har kommit ut. :)
För ca en vecka sen var vi hos barnmorskan och då gjorde vi lite tester och sånt. Mitt blodtryck låg lika stabilt som innan vilket känns bra, järnvärdet hade gått upp sen förra gången men var fortfarande inte bra så jag måste fortsätta med de där äckliga järntabletterna (blir ju så jäkla dålig i magen av dem men ja, vad gör man inte...). Mitt blodsocker låg också bra vilket även det känns bra. Dessutom fick vi lyssna på hjärtat igen som slog så fint, och så mätte hon mitt symfys fundus-mått (hur stor livmodern är) som låg precis mitt i kurvan på 24 cm så det känns ju också bra att magen växer som den ska. :)
Nu är det bara 1½ vecka tills vi får se lilla pyret igen för 7 september ska vi göra ett 3D/4D-ultraljud. Först ville jag inte göra det, tyckte det kändes lite onödigt dyrt och så men Peter ville gärna göra och efter att det har gått ett tag har jag börjat känna "jag får ju en chans till att se lillknytet så det vore väl skoj" så jag gick med på det. :) Så vi, blivande mormor och morfar samt blivande farmor och farfar ska dit och titta på lill*n. Ska bli roligt att få sen h*n igen och förhoppningsvis få med några riktigt bra bilder och så som jag kan lägga in här sen.
Nu är ni lite uppdaterade på bebisfronten. Nu blir det tvättstugan och sen, om ni har tur, kanske det blir lite uppdatering på Sandrafronten också. ;)
Kroppen börjar verkligen märka att den har en liten människa i sig. Besvären blir värre och värre och jag känner mig mer och mer som en strandad val. :P Igår när jag skulle vända mig i sängen hamnade jag på rygg och höll nästan inte på att komma därifrån. *skratt* Då kan ni kanske förstå varför jag tycker att liten kan komma ut lite tidigare. Börjar bli jobbigt att inte kunna röra sig som man vill, tycker inte om att känna mig begränsad. Dessutom börjar jag få mer och mer ont när jag rör på mig för mycket. Bäckenfogarna skriker av smärta om jag har hållt igång för mycket så det är bara att lyssna på kroppen och ta det lugnt. Jag börjar dock bli jäääääävligt rastlös av att bara gå hemma, har ju gjort det i ca. 3½ månad nu och det börjar märkas på mitt humör. Hormonerna har också börjat spöka. I början gick det jättebra, hade nästan mer stabilt humör än innan men nu har de nog kommit ikapp. Häromnatten grät jag i en halvtimme för att Peter inte hade pratat så mycket med mig på kvällen, jag tappar tålamodet på typ 0,1 sekunder och tårarna är nära hela tiden vad det än gäller känns det som. Det är som att ha PMS dygnet runt, alla dagar ungefär. :P Stackars Peter, va jobbigt det måste vara för honom att försöka förstå sig på mig. *ler* Önskar jag kunde hjälpa honom genom att tala om vad han kan göra men det är svårt när jag inte ens själv vet. Han får nog försöka bita ihop och trösta sig med att det förhoppningsvis går över när pyret har kommit ut. :)
För ca en vecka sen var vi hos barnmorskan och då gjorde vi lite tester och sånt. Mitt blodtryck låg lika stabilt som innan vilket känns bra, järnvärdet hade gått upp sen förra gången men var fortfarande inte bra så jag måste fortsätta med de där äckliga järntabletterna (blir ju så jäkla dålig i magen av dem men ja, vad gör man inte...). Mitt blodsocker låg också bra vilket även det känns bra. Dessutom fick vi lyssna på hjärtat igen som slog så fint, och så mätte hon mitt symfys fundus-mått (hur stor livmodern är) som låg precis mitt i kurvan på 24 cm så det känns ju också bra att magen växer som den ska. :)
Nu är det bara 1½ vecka tills vi får se lilla pyret igen för 7 september ska vi göra ett 3D/4D-ultraljud. Först ville jag inte göra det, tyckte det kändes lite onödigt dyrt och så men Peter ville gärna göra och efter att det har gått ett tag har jag börjat känna "jag får ju en chans till att se lillknytet så det vore väl skoj" så jag gick med på det. :) Så vi, blivande mormor och morfar samt blivande farmor och farfar ska dit och titta på lill*n. Ska bli roligt att få sen h*n igen och förhoppningsvis få med några riktigt bra bilder och så som jag kan lägga in här sen.
Nu är ni lite uppdaterade på bebisfronten. Nu blir det tvättstugan och sen, om ni har tur, kanske det blir lite uppdatering på Sandrafronten också. ;)
100 dagar kvar!!!
Du är på dag 180 av 280. (64,3%).
Du är i vecka 26.
Du har gått 25 fulla veckor och 4 fulla dagar (v25+4).
Du är i 6:e kalendermånaden.
Du är i 7:e graviditetsmånaden (lunarmånaden). [Läs mer här]
Du är i trimester två.
Beräknat förlossningsdatum Fre 27 nov 2009
Du har 100 dagar kvar till beräknad förlossning.
Ja, nu börjar nedräkningen. 100 dagar kvar tills pyret kommer... eller ja, på ett ungefär i alla fall. Man vet ju aldrig, de kommer ju när de vill. :P Förhoppningsvis kanske lillskiten får för sig att komma lite tidigare... inte fööör tidigt, bara lite tidigare. :)
Du är i vecka 26.
Du har gått 25 fulla veckor och 4 fulla dagar (v25+4).
Du är i 6:e kalendermånaden.
Du är i 7:e graviditetsmånaden (lunarmånaden). [Läs mer här]
Du är i trimester två.
Beräknat förlossningsdatum Fre 27 nov 2009
Du har 100 dagar kvar till beräknad förlossning.
Ja, nu börjar nedräkningen. 100 dagar kvar tills pyret kommer... eller ja, på ett ungefär i alla fall. Man vet ju aldrig, de kommer ju när de vill. :P Förhoppningsvis kanske lillskiten får för sig att komma lite tidigare... inte fööör tidigt, bara lite tidigare. :)
Flytta på dig pappa!
Igår när jag och Peter låg i sängen och tittade på film levde lillskiten om rejält varpå Peter ville lägga sig och känna lite. Han lade huvudet på min mage och väntade på om han kunde känna nåt. Helt plötsligt kom en spark, rätt i Peters öra!! ^^ Både jag och Peter blev rätt chockade för så kraftigt har det inte känts tidigare! *ler* Snacka om att det börjar hända saker därinne. Idag är det 19 veckor kvar till beräknad födsel, känns lite konstigt att jag har gått mer än halvvägs redan!! :)
Ultraljud
Igår var jag och Peter på ultraljud. Har varit lite nojjig senaste dagarna för att vi ska komma dit och få veta att det är nåt fel så det var skönt att det ÄNTLIGEN var dags! :) Dock var det ingen höjdare att försöka gå upp efter endast 5 timmars sömn (hälften av vad jag egentligen behöver) men vad gör man inte för att få titta på lillskiten! ^^
Undersökningen gick hur bra som helst. Först blev jag lite panikslagen då man inte såg att det var en bebis därinne men det visade sig bara att h*n låg så man såg framifrån istället för i profil så det såg lite konstigt ut. Men efter ett tag fick jag grepp om hur bebisen låg och vi fick se hur h*n gäspade, klappade händerna, sög på tummen, gjorde kullerbyttor, slog sig själv ^^, vinkade m.m. Hur sött som helst!! :D Vi tog också reda på könet men då jag inte vet vilka som läser och om alla vill veta så skriver jag inte det här, är det nån som inte vet men som är nyfiken så fråga mig eller Peter så kan vi tala om det! :)
Jag blev dessutom tidigarelagd 4 dagar så istället för beräknad födsel (BF) 1 december har vi nu istället BF 27 november vilket innebär att imorgon (fredag) har jag gått 140 av 280 dagar, alltså halvvägs! *yay*
Vi köpte med oss en dvd med ca. 4 min av undersökningen inspelade och det är jag såå glad för att vi gjorde. Det är en heeelt annan känsla att kunna titta på hur h*n rör sig och håller på än att bara titta på bilder!!
Jag lägger upp tre bilder här, för er som inte har möjlighet att få se videon. De är inte jättebra bilder men man ser rätt hyfsat i alla fall! :)
*gäsp och sträck*
*suga på tummen*
*vinkevink*
Undersökningen gick hur bra som helst. Först blev jag lite panikslagen då man inte såg att det var en bebis därinne men det visade sig bara att h*n låg så man såg framifrån istället för i profil så det såg lite konstigt ut. Men efter ett tag fick jag grepp om hur bebisen låg och vi fick se hur h*n gäspade, klappade händerna, sög på tummen, gjorde kullerbyttor, slog sig själv ^^, vinkade m.m. Hur sött som helst!! :D Vi tog också reda på könet men då jag inte vet vilka som läser och om alla vill veta så skriver jag inte det här, är det nån som inte vet men som är nyfiken så fråga mig eller Peter så kan vi tala om det! :)
Jag blev dessutom tidigarelagd 4 dagar så istället för beräknad födsel (BF) 1 december har vi nu istället BF 27 november vilket innebär att imorgon (fredag) har jag gått 140 av 280 dagar, alltså halvvägs! *yay*
Vi köpte med oss en dvd med ca. 4 min av undersökningen inspelade och det är jag såå glad för att vi gjorde. Det är en heeelt annan känsla att kunna titta på hur h*n rör sig och håller på än att bara titta på bilder!!
Jag lägger upp tre bilder här, för er som inte har möjlighet att få se videon. De är inte jättebra bilder men man ser rätt hyfsat i alla fall! :)
*gäsp och sträck*
*suga på tummen*
*vinkevink*
Ultraljud
Jag lovar att jag ska försöka att inte göra det här till en "bebisblogg" men jag kan bara inte låta bli att skriva om idag.
Idag var nämligen jag och Peter på ultraljud. Är man nojjig så är man och då vill man veta att allt är bra så vi valde att gå till en privat ultraljudsklinik för att få se det lilla miraklet. Vi har nämligen inte tid för rutinkoll förrän 8 juli och det är ju jääääättelångt kvar tills dess. ;) Det kostade lite men det var det heeeeelt klart värt. Både Peter och jag blev alldeles tårögda när vi såg knytet. Den lever, den är ca 5 cm stor, den sparkar, den har armar och ben och ett litet hjärta som slår, hur häftigt som helst. Så nu känns det som att man kan slappna av lite i alla fall när man vet att allt ser bra ut. ^^
När jag ändå är inne på häftiga händelser så kan jag ju berätta att mamma och jag var och såg på Buddy Holly the musical i lördags. Jag är ju lite svag för Brolle måste jag ju erkänna (förlåt älskling ;) ), men det var inte bara han som gjorde den bra. De var alla jätteduktiga och jag är sååå glad att vi gick och såg den. :) Fick ju det i födelsedagspresent så jag har gått och väntat i två månader. :) Var lite orolig för att jag inte skulle känna igen några av låtarna men när jag väl hörde dem så kände jag igen i stort sett allihopa vilket var jättekul. :) Allt som allt var det en väldigt lyckad kväll i sällskap med min älskade mor. :)
Bebis
Näe... nu kan jag inte hålla mig längre... jag är så dålig på det här med hemligheter och "hysch-pysch". Varför ska man egentligen hymla med en positiv nyhet, för det är precis vad det är.
Det är nämligen såhär, att jag och Peter ska ha en liten bebis. ^^ Just nu växer en liten sak inom mig som nån gång omkring 1 december ska titta ut till oss. Det är alltså fortfarande rätt nytt vilket innebär att mycket kan hända på vägen, därför har vi valt att vara lite försiktiga med att berätta nu i början. Dock är det redan så många som vet så ja, jag kan lika gärna berätta det för er andra också.
Vi fick reda på det för snart en månad sen, 30 mars plussade jag. Sen dess har vi båda sprungit runt små-leende mest hela tiden. Lyckan är total, om än att vi som sagt är medvetna om riskerna och den omställning det kommer att bli.
Dock ber vi er som läser, att inte yttra denna nyhet för heeeela världen. Det är trots allt inte en jättestor skara som läser min blogg och de som inte läser berättar vi gärna själva för.
Det är nämligen såhär, att jag och Peter ska ha en liten bebis. ^^ Just nu växer en liten sak inom mig som nån gång omkring 1 december ska titta ut till oss. Det är alltså fortfarande rätt nytt vilket innebär att mycket kan hända på vägen, därför har vi valt att vara lite försiktiga med att berätta nu i början. Dock är det redan så många som vet så ja, jag kan lika gärna berätta det för er andra också.
Vi fick reda på det för snart en månad sen, 30 mars plussade jag. Sen dess har vi båda sprungit runt små-leende mest hela tiden. Lyckan är total, om än att vi som sagt är medvetna om riskerna och den omställning det kommer att bli.
Dock ber vi er som läser, att inte yttra denna nyhet för heeeela världen. Det är trots allt inte en jättestor skara som läser min blogg och de som inte läser berättar vi gärna själva för.