Sandra "melondoft" Ekdahl

Fem år sen och han förstör fortfarande mitt liv. Jag HATAR honom!!!!!!

Klockan är långt förbi sängdags men jag sitter trots det uppe. Jag börjar jobba om mindre än 7 timmar men jag är inte tillräckligt trött för att ens försöka sova än. Som om det inte vore nog så är dessutom inte pojken här vilket gör det ännu mer omöjligt att sova. Men jag biter ihop, för han är hemma och umgås med några kompisar och det vill jag inte på nåt sätt ta ifrån honom. Vi måste ju kunna ha våra egna liv samtidigt som vi har det tillsammans. Jag vill verkligen inte att han ska förlora några vänner pga mig och jag vill inte förlora mina vänner pga honom. Därför uppskattar jag att han är hemma och träffar dem, men saknaden är svår, nästan olidlig.

Senaste tiden har varit lite av en berg- och dalbana. Jag mår faktiskt riktigt bra, det ska jag inte gnälla över, men trots det har jag stunder då något svart kommer över mig och jag vill bara sätta mig i ett hörn och gråta och skrika och slå på något. Jag tror att det nånstans har lite med pojken att göra (inte på nåt negativt sätt dock). Det känns som att jag har så mycket känslor för honom som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, dessa känslor skrämmer mig och övermannar mig ibland vilket leder till att jag blir som jag blir. Jag har aldrig trott att det var möjligt att känna så starkt för någon som jag känner för honom och ja, jag vet som sagt inte riktigt hur jag ska hantera det.

Mycket har cirkulerat i mitt huvud senaste veckan/veckorna. Det är många tankar som snurrar runt och jag blir nästan yr av det. Mycket positiva tankar dock, men även en del annat. Jag lovar er att man har tid att tänka när man sitter och kör buss massa timmar per dag. Det är lite jobbigt när man hela tiden tänker på samma saker men inte kan göra nåt åt det... men men, tiden får utvisa framtiden...

Näe, fasen alltså... jag måste försöka sova. Jag vet ju att morgondagen kommer att bli tio resor värre om jag inte får sova... somnar jag nu får jag iaf sova ca. 5½ timme... bättre än inget. Jag har ju rast mellan 9.26-14.56 imorgon också så jag får väl försöka sova nån timme då också...

Ledsen att uppdateringen är så dålig men jag har tappat lite av dragningskraften... tror det är någon som upptar min tid... :P Näe, men jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om... jag har suttit vid datorn flera gånger och tänkt att skriva men inte kommit på något. Men jag ska försöka bättra mig.

Tills dess, god natt!

Usch... just nu är jag bara ynklig känns det som. Hostar så tårarna rinner och det känns som jag ska spy, näsan snorar och vägrar ge sig och kroppen gör ont. Förkylningstider tydligen, många som går runt med skiten, och klart att jag skulle få det, träffar ju alldeles för mycket människor hela dagarna så det är väl nån resenär som har gett mig det i present.

Känns förjävligt att jobba när man måste pilla i sig ipren för att orka stå på benen men vad fan ska jag göra? Det är kris på folk, jag behöver pengarna och jag har precis börjat. Det är INTE läge att vara hemma och tycka synd om sig själv och därför biter jag ihop. Är dock ledig imorgon så får väl ligga hemma och kurera mig lite då.

På lördag jobbar jag till 14.50 sen bär det av till Karlskoga (om jag inte minns fel :P). Kompisar till pojken ska ha gemensam 30-årsfest och jag ska tydligen med. Kan nog bli skojigt, om jag inte är alltför dålig. *hoppas att jag hinner krya på mig lite*

Nu ska jag slänga mig i duschen, sen åka iväg och våldgästa pojkens lägenhet tills han kommer hem. Då blir det laga mat och sen dö i soffan. Ungefär så mycket jag orkar just nu.

En månad och jag är lyckligare än någonsin.

Tänk om jag aldrig hade skrivit till honom.... tänk om jag hade valt att inte åka och träffa honom... då hade jag missat min älskade prins. Han är det absolut bästa som någonsin har hänt mig och jag älskar honom.

När fan ska jag lära mig att man inte kan behandla folk som skit om man vill behålla dem???

Jag är så jävla dum i huvudet. *slår mig själv* Varför kan jag inte bara behandla honom som han förtjänar?? Han kommer aldrig att stå ut med mig om jag fortsätter såhär.

*hatar mig själv*

Nu är han hemma igen..!! Nu behöver jag inte vara ensam! *wiie*

*mår bra i hans sällskap*

Jag ramlade ner idag. Saknaden drar åt i alla fall tre håll, dels efter Peter, dels efter Maddä och dels efter mormor. Jag orkar inte med så mycket saknad på en gång. Det gör så jävla ont.

Mår skit just nu... är så trött på allt, vill bara försvinna. Problemet är bara att jag inte kommer nånvart. Jag är fast... som vanligt. Det kryper i mig. Jag blir tokig snart.

Vill dunka huvudet i väggen, klösa sönder mig själv, och tala om för mig själv hur jävla ful, äcklig, dum i huvudet och bara totalt jävla FEL FEL FEL jag är!!!

Fuck the world!








Du är dock fortfarande kärlek.

Jag trodde att jag skulle klara det bra men ack så fel jag hade. Han har varit ifrån mig knappt två dygn och jag klättrar redan på väggarna. Det är dessutom fortfarande tre dygn kvar innan han kommer hem! Hur ska jag orka? Hur ska jag klara av att bita ihop i ytterligare tre dygn?

Jag lovade mig själv att inte bli beroende av någon igen, jag lovade mig själv att klara mig på egen hand. Och det gick faktiskt ganska bra... tills han dök upp och jag föll pladask. Nu skulle jag aldrig kunna tänka mig ett liv utan honom, han är min andra hälft och jag kommer aldrig kunna känna mig hel utan honom.

Jag älskar honom...


Jag älskar dig Peter och du betyder så galet mycket för mig! Jag hoppas verkligen att det här kommer vara för alltid för jag har aldrig tidigare känt såhär. Du gör mig hel. Du får mig att må bra och du gör mig lycklig. Jag tänker på dig varje minut, varje sekund som går och jag saknar dig så mycket att det gör ont! Allt jag vill nu är att få vara i din famn igen! Kom hem snart älskling, jag klarar mig inte utan dig!