Sandra "melondoft" Ekdahl

Igår var det Takida-konsert på Cirkus. Förband var Blowsight, också bra band men inget slår ju Takida, så är det ju bara. Lite jobbigt var det att vi hade sittplatser, kändes inte riktigt lika bra som att stå typ längst fram och trängas men vi såg i alla fall jäkligt bra och det är väl viktigast. Det är alltid lika underbart att se dem live, ruggigt bra live-band faktiskt. De bjuder så mycket på sig själva och är så härliga på scen.

Är överlycklig för gårdagen, de ger mig en särskilt känsla som är svår att hitta på något annat sätt.

---

I övrigt har allt bara varit skit idag. Jag gick upp 10 imorse för att masa mig iväg till sjukgymnasten kl. 11. Vi började med lite lätt uppvärmning och sen skulle vi köra igång. Problemet var bara att jag blev illamående och det bara blixtrade framför ögonen så fort jag gjorde något. Vi försökte lätta övningar, att jag satt ner osv men det var helt omöjligt. Jag mådde skitpissigt så hon skickade hem mig. Nytt försök på torsdag. *vill inte* Usch... jag tycker inte om att gå till henne... även fast hon inte gör nåt för att det ska bli så, får hon mig att känna mig dålig...

Har känt mig konstig hela dagen. Har blivit yr flera gånger och känner mig jättesvag. Dessutom trodde jag verkligen att jag skulle spy när jag satt och vilade lite på hennes rum innan jag skulle masa mig hemåt.

Det som känns värst är att det säkerligen beror på att jag inte tar hand om mig själv just nu (mat, träning, sömn osv är ju i sån obalans att det är äckligt för tillfället...).

Aja... som sagt.... fucked up-day helt enkelt...

---

Har massor jag skulle vilja få ur mig... som vanligt när jag har en dålig dag... men jag får inte ihop orden riktigt, de vill inte riktigt forma sig till förståeliga meningar...

Jag vill hitta någon som förstår mig, någon som verkligen förstår mig. Jag tror inte att jag nånsin kommer att göra det... Ingen klarar av att komma mig så nära... Jag skadar folk. De som kommer för nära blir skadade och sedan flyr de för att slicka rent sina sår jag har åsamkat dem. Jag borde sitta inlåst...

Jag vill göra illa någon. Vill se någon lida. Se någon lida mer än jag själv.

Har haft sjuka drömmar senaste nätterna. De har alla haft någon koppling till mitt vakna liv så de har blivit så verkliga på något sätt. Jag tycker inte om verkliga drömmar, de gör att jag tappar fästet mellan dröm och verklighet. Jag avskyr att ha drömmar som gör att jag börjar tvivla på vad som är dröm och vad som är sanning. De får mig att känna som om hela mitt liv är en enda stor bluff, att jag egentligen inte finns här.

När ska jag få fly verkligheten på riktigt??

"Feels like it's coming down
It hurts being with me
Don't walk away, can't you hear the scream"

"Let's hide away from everyone
and see them another day"

Jag gör så gott jag kan för att försöka fungera. Jag försöker att träffa folk så ofta jag bara orkar. Jag vill orka vara den glada, lite halvgalna, flummiga Sandra som så många verkar tycka om. Men det går bara inte. En bra dag följs av en hel rad av dåliga dagar. Ju bättre en dag har varit, desto sämre blir de nästkommande.

Jag kämpar för att inte hela tiden fräsa åt varenda en som kommer i min närhet. Jag blir så lätt elak. Jag vet att jag sårar men jag kan inte hålla emot. Jag måste distansera mig. Mitt sätt att distansera mig är att vara elak. Det är inget bra sätt, men det är så jag fungerar. Jag försöker varna mina nära och kära genom att säga till INNAN jag blir elak, att de ska lämna mig ifred, för när jag väl blir elak, då är jag skoningslös och som sagt, det sårar. Jag har alltid haft ett sjuhelvetes humör, ibland kan jag hantera det, ibland inte. När jag inte kan hantera det försöker jag gömma mig för att mitt humör inte ska påverka/skada någon annan än mig själv. Ibland kan jag dock inte gömma mig och då hamnar människor i kläm. Jag är så otroligt instabil just nu att jag inte ens förstår hur någon vågar vara i min närhet. Jag är hela tiden livrädd för att såra de som betyder något.

"...It's hard to see the pain behind the mask

Bearing the burden of a secret storm

Sometimes she wishes she was never born"

Återigen vill jag rymma. Jag vill ha en plats dit jag kan fly när världen känns ond, där jag kan vara helt för mig själv, där jag kan stänga ute allt som gör ont. Jag känner mig så inlåst att det kryper i kroppen. Jag kommer snart att börja klättra på väggarna.

Något saknas mig just nu och det är du...

Jag vill inte dö, det har jag aldrig velat. Jag vill bara finna ro i min själ. En känsla av lugn som varar längre än korta stunder. Jag vill finna en inre frid. Jag vill inte vara perfekt. Jag vill bara vara trygg.

"And you can't fight the tears that ain't coming
[...] Yeah, you bleed just to know you're alive"

---

Imorgon ska jag försöka träffa Lisa. Jag vill träffa henne men frågan är om jag orkar. Samtidigt vill jag inte göra henne besviken. Har ändrat mig tidigare. Som det är just nu är det omöjligt för mig att bestämma saker i förväg. Jag kan knappt planera saker en timme framåt. Det är otroligt frustrerande då jag är van att planera, jag är beroende av att planera och nu går det inte. I övrigt har jag absolut inga som helst planer, bortsett från mina tider hos sjukgymnasten. Det är ett helvete för mig att behöva planera in såna tider men jag har inget val, om jag inte gör det kan jag inte få hjälp med axeln. Nästa tid är på onsdag, då ska vi börja med ett träningsprogram.

Så många som jag inte har orkat träffa än... t.ex. Nettan... hennes lilla tös är över två månader och jag har fortfarande inte varit där. Känner mig så värdelös. Är i alla fall glad för Fridas och mina små promenader. Vi brukar vara ute ca. 30-60 min då vi i lugnt tempo går och pratar om allt möjligt. Ibland orkar vi inte, då blir det en annan gång istället. Inga som helst krav. Planeringen sker ca. 5 min innan vi går ut så jag kan känna av det aktuella läget. Vissa dagar är våra promenader enda tiden på hela dygnet som jag kommer utanför dörren.

Återigen saknad efter Maddä. Jag tror inte att jag var beredd på hur stor plats hon skulle få i mitt hjärta då när vi började prata. Jag trodde inte det skulle bli såhär jobbigt att vara ifrån henne... Jag hoppas bara att hon förstår vad hon betyder för mig...

---

Min mur har rasat. De tar sig igenom den som om den vore gjord av bara luft. Allt jag har gjort för att hålla dem utanför räckte inte. De kom igenom och återigen är rädslan ett faktum.

Vad vill ni???

Natten till söndag var den värsta på länge. Inte först. Hade jättetrevligt hemma hos Mika, först bara hon och jag och sen i sällskap med Andreas. Helvetet började när jag körde hem honom. Tror aldrig att jag har haft så mycket känningar på en och samma gång som jag hade då. Panikångesten var ett faktum och jag lyckades med minimal marginal se till att en panikångestattack inte utlöstes. Dock var jag rejält skärrad efteråt. (Tack Andreas, för att du höll mig sällskap mitt i kaoset).

Det som skrämmer mig mest är att jag aldrig förut har hamnat i det tillståndet när jag har haft sällskap, har endast hamnat i det när jag har varit själv och inte haft något/någon som kan distrahera mig. Vad betyder detta? Är de starkare eller är jag svagare?

Varför just jag???

"I wanna run away
Never say goodbye
I wanna know the truth
Instead of wondering why
I wanna know the answers
No more lies
I wanna shut the door
And open up my mind"

Jag vill rymma...

"I cannot cry
Because I know that's weakness in your eyes
I'm forced to fake, a smile, a laugh
Every day of my life
My heart can't possibly break
When it wasn't even whole to start with"


Dålig dag... nu igen. Vill bort. Vill gömma mig. Saknar Maddä massor. Känner mig trygg med henne. Vi förstår varandra.

Jag är så jävla less på den här ensamheten jag bär inom mig. Jag vill inte vara ensam. Jag vill inte behöva gå runt och vara rädd alldeles ensam. Jag vill ha någon som kan gömma mig när mina rädslor plågar mig.

Jag är orolig för det jag såg häromdagen. Det är som sagt väldigt länge sedan jag såg något och när jag gör det brukar det tyda på en väldigt stark oro inom mig. Det är då jag inte kan trycka undan känslorna och synerna jag får. När jag är kaos lyckas de tränga igenom. Fast det är i och för sig ingen stor nyhet att jag är kaos just nu... jag har bara blivit lite bättre på att dölja det senaste tiden...

"These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase"

Var på väg till toaletten och "såg" nåt. Var länge sen jag gjorde det. Vet inte hur jag ska tolka det... vet bara att jag inte tycker om det. Det ger mig kalla kårar. Lämna mig ifred, snälla!!

Om världen var ett stort pussel, på kanske miljontals bitar, då är jag den pusselbiten som har hamnat helt galet, den pusselbiten som egentligen kommer från ett annat pussel men som har hamnat i det här pusslet.

Jag är malplacerad. Jag passar inte ihop med en enda av dessa miljontals bitar som finns runt omkring mig...

Jag har ett minne som förföljer mig. Det enda jag aldrig någonsin har berättat för någon. Anledningen till att jag inte har berättat det är för att jag inte vet om det är sant. Jag minns det så starkt, men jag kan inte svära på att det har hänt. Jag har många gånger i mitt liv tvivlat på mina minnen, är de drömmar eller är de verklighet?? Problemet med det här minnet är att det finns bara en enda som skulle kunna tala om ifall det är sant eller inte, men jag tvivlar på att den personen skulle ha en aning om vad jag pratade om ifall jag frågade. Dessutom har jag inte den blekaste om vart denna person finns idag.

Det värsta med det här minnet är just hur det får mig att må. Jag blir illa till mods när det dyker upp i mitt huvud. Jag vill dra mig undan, gömma mig någonstans. Jag känner mig liten och smutsig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är samma bild som dyker upp i huvudet hela tiden. Jag var så liten. Vi var så små. Vad hände egentligen? Hände det verkligen något? Eller är det något som bara finns i mitt huvud? Men om det inte hände, hur kommer det sig då att det förföljer mig? Att det dyker upp i mitt huvud då och då när jag som minst anar det?

Hur gör man för att få veta sanningen, utan att på något sätt behöva ta upp det som rör sig i mitt huvud? Kommer jag någonsin få veta?

Det var länge sen jag fick den närhet som jag så desperat behöver.
Det var länge sen någon lade armarna om mig och jag bara fick försvinna in i en drömvärld, där jag visste att jag var trygg tack vare personen som så försiktigt höll om mig.
Det var länge sen någon låg bredvid mig och pillade sådär mysigt med mitt hår.
Det var länge sen någon tittade på mig med ögon som visade att den brydde sig mer om mig än om något annat på denna jord.
Det var länge sen jag somnade i värmen av någon annan.
Det var länge sen jag vaknade upp mitt i natten, kröp närmare och somnade om igen, lycklig för den som låg bredvid.


Det var länge sen jag fick ge min kärlek till någon, på riktigt.

Sitter hopkrupen i en filt i mitt rum. Klockan är ca. 23.00, det är långfredag och svinkallt ute.

Jag vet inte om jag nånsin har känt mig så ensam som jag känner mig just nu. Det kryper i hela kroppen. Jag är totalt rastlös men samtidigt oförmögen att göra något. Jag har ett sånt otroligt stort behov av närhet att det nästan skrämmer mig. Jag börjar gå sönder. På riktigt. Ensamheten tränger sig på och jag är inte tillräckligt stark för att stå emot när den äter upp mig inifrån.

Jag har aldrig känt mig så oälskad som jag känner mig just nu. Jag vet att min familj och mina vänner (de som fortfarande finns vid min sida) älskar mig, men jag känner inte deras kärlek då jag har tappat alla känslor. Jag känner mig likgiltig. Jag känner mig tom. Jag känner mig ofullständig, som om någonting inom mig fattas.

Jag har aldrig känt mig så borttappad som jag känner mig just nu. Jag känner mig totalt disorienterad och vilsen. Jag har ingen fast punkt i mitt liv att hålla fast mig vid när världen snurrar för fort. Paniken växer över att tiden går men att jag står still. Jag vill komma framåt, jag vill följa tidens fotspår men hur mycket jag än trampar står jag kvar på samma ställe som innan.

Jag vill hitta meningen med livet igen.....






Jag vill hitta någon som förstår mig. Någon som ser mig utan att jag behöver visa mig. Någon som finns där när jag tror att jag är alldeles ensam. Någon som vet vem jag är, på riktigt, utan alla masker och fasader. Någon jag aldrig vill vara utan.

Jag vill ha någon som väntar på mig i sängen när det är dags att sova. Någon som smeker min kind, pussar mig i pannan, tittar mig i ögonen och bara ler. Jag vill ha någon som håller om mig när jag är rädd, någon som inte är rädd för mina rädslor. Jag vill ha någon som får mig att känna mig trygg. Jag vill ha någon som får mig att våga tro igen, någon som får mig att känna mig hel igen.

---

Det är fullmåne ikväll. Jag får en speciell känsla inom mig när det är fullmåne. Det är vackert. Jag får en känsla som är svår att beskriva. Det känns som något som inte finns på denna jord, något sfäriskt... jag vet inte.. jag svamlar...

Ja, dig!!! Du vet att jag menar dig!

En totalt jävla störd dag. Mår skit, är irriterad, nere och bara mår förjävligt rent ut sagt...

Har iaf flyttat hem till Sthlm nu. Kom hem i söndags. Känns okej.

Orkar inte mer nu... ska försöka skriva av mig lite mer senare... men inte nu...



*saknar massa.....*

"I hope you know, I hope you know
That this has nothing to do with you
It's personal, myself and I
We've got some straightening out to do
And I'm gonna miss you like a child misses their blanket
But I've got to get a move on with my life
It's time to be a big girl now
And big girls don't cry"

Jag har haft en total känslomässig urladdning idag. Jag vill bara gråta ut all jävla skit som jag har inom mig. Vill krypa upp i ett hörn och bara låta tårarna rulla tills de tar slut. Men jag kan inte. Jag har en spärr inom mig som inte släpper.

Var i skolan idag och lämnade tillbaka larmbrickan som jag hade glömt och åt lunch med Sofia. Kändes bra att få träffa henne igen men det smärtade i hjärtat när jag insåg att hon är förlorad. Jag kommer aldrig få tillbaka min älskade vän och den förlusten är en av de större jag någonsin har varit med om. Jag är maktlös i den här situationen. Jag vill så gärna ha tillbaka henne på det sättet som hon var "min" förut, men jag kan inte göra något för att det ska bli så igen och det för ont. Allt jag vill är att hon ska vara lycklig, hon kommer alltid betyda extremt mycket för mig.

Jag håller på att plocka ihop alla mina saker. Det känns konstigt. Det är en bitterljuv känsla. Det känns helt underbart att få komma hem igen, men det här innebär också att jag har misslyckats och som flera av er vet är jag livrädd för misslyckanden. Dessutom lämnar jag många människor bakom mig som har kommit att betyda en hel del för mig. Jag hoppas bara att jag har lämnat ett litet avtryck på dessa människor också, så de kanske kommer ihåg mig när jag är borta.

Jag önskar att det var dags att åka hem nu. Jag avskyr den här väntan. Jag känner mig bara instängd här. Jag känner mig inte längre välkommen, det känns som om Leksand har sagt sitt adjö till mig, att det är dags för mig att åka härifrån.

Allt gör bara så jävla ont just nu. Fuck the world.

Stop the world, I'm getting off!! (Lisa, jag lånar det lite, behöver de orden just nu kände jag. Hoppas det är okej.)

Det är måndag, skoldag och jag är i Leksand. Detta borde betyda att jag har varit i skolan idag men tyvärr blev det inte så. Jag messade min mentor igår och frågade ifall vi skulle ha henne eller om vi skulle ha en annan lärare idag. Det visade sig att vi skulle ha den andra läraren och jag klarar bara inte av henne. Jag hade svårt för henne då jag fortfarande orkade vara i skolan, då kan ni tänka er hur omöjligt det blir för mig nu när jag egentligen inte ens har ork att vara i skolan överhuvudtaget. Det plus att jag hade nattligt samtal i ca. 6 timmar till kl. 05 imorse gjorde att jag valde att sova till klockan blev 11.15. Jag vaknade och såg att jag hade fått mess av Maddä. Frågade om hon ville umgås med mig och det ville hon så jag hämtade henne vid skolan och vi åt lite lunch tillsammans. Efter lunchen blev det slötitta på tv, lyssna på Bandit på webradion och bara snacka massa skit. Hon gick nyligen till bussen så nu är jag ensam igen, dock på hyfsat bra humör.

Hon var så söt när hon var här. Vi pratade lite om att jag inte vet hur mycket jag kommer orka gå i skolan den här veckan och lite så... då kommer det lite smygande "men jag saknar dig i skolan...".. *sötnöt* :) Blev jätteglad. Känns skönt att vara lite efterlängtad samtidigt som jag blir lite sorgsen eftersom jag vet att jag kommer bli tvungen att "lämna" henne i och med att jag inte kommer vara kvar här... :( Men jag hoppas att vi kommer hålla kontakten med varandra även efter att jag har flyttat hem till Sthlm igen.

Just det... blev som sagt nattligt samtal igår/inatt... Det var nog ett av de mest givande, mest roande samtal jag har haft på mycket mycket länge. Och jag som bara skulle förklara hur det stod till med min lägenhet och skolan... *haha* Aja, i vilket fall som helst var det helt underbart och jag hoppas det kan bli flera sådana samtal (om än att det antagligen blir en svindyr telefonräkning för den som nu betalar den... *oops*).

Nu måste jag hitta på nån mat för jag ska iväg på match om typ 1½ timme.

Maddä: TACK!
Andreas: TACK!

Mitt liv bygger på perfektion.



Det är därför jag inte lever.