Namn

Jag vill ha barn.... just nu är det riktigt illa. Folk runtomkring mig blir gravida till höger och vänster eller har redan barn och jag längtar så otroligt mycket efter ett eget litet knyte. Jag har t.o.m. redan namn klart om det blir en flicka. Fast jag är övertygad om att när jag väl får barn så kommer jag få en pojke. Men OM det blir en flicka, ja då har hon både för- och mellannamn. :)


Biljävel!

Fan va jag är less på min rishög till bil! Igår när jag skulle åka till matchen i Sjöstadshallen satt jag i kö vid Ulvsundaplan när jag märkte att radion började bluddra. Jag undrade vad det var som var fel och märkte att alla lampor hade blivit svagare. Det är INTE läge att få stopp på bilen i rusningstid och eftersom jag skulle ta mig över Essingeleden gjorde jag det snabba överslaget att ställa bilen i Alvik och ta tvärbanan istället. Väl gjort, jag parkerade och skulle kolla att jag stod innan stolpen med parkeringsförbud. Jag hamnade lite långt ut så jag tänkte flytta in bilen men det kunde jag glömma. Den var tvärdöd. Mamma fick komma och hämta oss efter matchen igår, sen körde vi hem henne och så fick jag ha hennes bil imorse. Dock fick jag åka hem till dem och lämna den och sedan gå till jobbet (jag började före henne och hon behövde sin bil till jobbet sen).

Idag på mitt uppehåll åkte pappa och jag till Alvik för att försöka hosta igång bilen. Vi startade den med hjälp av startkablar och den gick även när vi tog bort kablarna men sen när jag skulle köra så dog den igen. Ja, då var det bara att bogsera hem eländet till mamma och pappa, och där står den nu, utan batteri för det står hemma hos dem och laddas. Vi får väl se om det hjälper att ladda upp batteriet eller om det är dags att skrota den där rishögen. Det känns som att den inte har varit mer än problem och kostat pengar senaste tiden, tyvärr. Det är synd för jag tycker om den annars.... när den funkar dvs.

Lite drygt imorgon blir det ju.... jag börjar 05.26 och om jag ska vara på jobbet i tid måste jag ta T-banan som går 03.42 för att sedan vänta på bussen i Brommaplan i 30 min för att sen sitta på jobbet i 50 min innan jag börjar.... Ska fråga på jobbet om de har någon bättre lösning (visst, jag får ju låna bil av mamma och pappa men om jag kan byta pass så blir ju inte jag jätteledsen... det är inte så roligt att börja kl. 05.26 på en lördag, speciellt inte med tanke på att jag slutar 19.19 ikväll).

Nu ska jag hitta på nån lunch och försöka röja lite här hemma innan det är dags att åka till jobbet igen... kommunalt.. *suck* Satan va handikappad man blir utan bil.... Blä.. Inte nog med det körde chauffören på en fasan när jag åkte hem... Stackars pippi... Krocka med en buss är inte roligt....

Tom

Jag känner mig tom på ord. Samtidigt har jag så mycket jag vill uttrycka.



Tyst skrik. - En bild säger mer än 1000 ord.

Ögon som möts.

Ögon som möts. Händer i händer. Armar runt kroppar. Läppar mot läppar. Fingrar genom hår. Glittrande ögon. Leende läppar.



Kniv i hjärtat.


En blick. Tre ord.

En blick.
Ett hej.
Ett leende.
En kram.
En kyss.
En natt.
Ett par.
En lycka.
Tre ord.


Förändringar?

Hur kan man ändra nånting hos sig själv som man har levt med hela livet? Hur ska man kunna komma ur dåliga mönster och onda cirklar som man har försökt förändra större delen av sitt liv? Hur gör man för att verkligen ta tag i sig själv? Jag har många sidor som jag verkligen inte trivs med eller tycker om men jag lyckas inte förändra dem, även om jag försöker. Jag tycker att jag blir bättre, för att sen göra exakt samma sak som jag alltid har gjort när jag hamnar i situationen igen. Jag vill inte vara såhär. Jag vill lyckas med mina förändringar. Jag vill orka leva med mig själv. Jag vill inte hata mig själv och mitt sätt att vara. Jag vill älska mig själv.

Det sägs att man inte kan älska någon annan förrän man älskar sig själv. Stämmer det verkligen? För i så fall vill jag lämna in en överklagan. Jag ÄLSKAR Peter, trots att jag inte älskar mig själv.


Påskrivet

Kontraktet är påskrivet och vi flyttar in senast måndag 3 november. *lycka*


...

Jag sitter och ser mig omkring i hans lägenhet. Jag ser soffan där hon spenderade sina dagar. Jag ser köksbordet där de åt middag tillsammans. Jag ser sängen där de gjorde saker jag inte ens vill tänka på. När jag ser allt detta vill jag bara springa ut ur lägenheten och så långt bort härifrån som jag bara kan. Det får mig att må dåligt när jag tänker på att han har bott här tillsammans med henne. Att han tänkte spendera sitt liv här tillsammans med henne.

Sen försöker jag att övertala mig själv. De gjorde slut. Hon är inte i hans liv längre. Hon är inte värd något i hans ögon. JAG är tillsammans med honom nu. Det är MIG han älskar. Det är MIG han ska flytta ihop med. Vi ska lämna den här lägenheten och deras förflutna bakom oss och TILLSAMMANS ska vi börja vårt liv. Det får mig att må bättre. Men inte förrän hon är helt borta och vi har lämnat lägenheten, först då kommer jag kunna släppa taget om det här. Fram tills dess får jag blunda för vad jag ser varje gång jag kliver in i denna lägenhet. Blunda och istället se framför mig vår gemensamma bostad vi har om en månad. Can't wait.

Ont

Jag saknar honom så jävla mycket att det värker i hela kroppen. Jag är inte hel utan honom. Du fattas mig!

Shut up!

Allt jag säger och allt jag gör blir bara fel så jag ska hålla käften och försvinna.

Huvudvärk

Jag skulle egentligen ha jobbat idag men pga "migrän" (som sen faktiskt blev riktig huvuvärk) var jag hemma. Grejen var att jag verkligen inte orkade jobba, jag hade en skittjänst och jag ville vara med min älskade. Fuck va fel allt blev. "Migränen" blev riktig huvudvärk som sagt (typiskt mig när jag sjukar mig.... verkar vara mitt samvete som inte vill att jag ska ljuga), pojken har varit på konstigt humör hela dagen och det hela slutade med att jag åkte därifrån vid 16 i förhoppning om att komma tillbaka lite senare på kvällen men tji fick jag. Han tyckte att det var bättre att jag stannade kvar hemma. Så nu sitter jag här, ensam i mitt rum, lyssnar på deprimerande musik och mår i allmänhet helt jävla fucking kasst. Problemet är att det inte är någon som helst mening med att försöka "övertala" honom eller så för det kommer säkert bara bli skit om jag åker dit i alla fall.

Dessutom lär ju imorgon skita sig också. Vi skulle ha en mysig hemmadag bara han och jag eftersom han hade fått ledigt från jobbet men den kan jag säkert glömma nu för jag lär inte vara hemma hos honom förrän nån gång mitt på dan eftersom jag ska sova hemma och sen har jag träning vid 18 och jag börjar 4.48 på tisdag så jag kan inte vara uppe sent imorgon heller.

Dum som jag är sitter jag ju och väntar på att han ska höra av sig och säga "älskling, kom hit" eller nåt. Men jag vet att det inte kommer att bli så. Han kommer inte att ändra sig. Jag kommer inte få åka till honom ikväll. Jag kommer bli tvungen att krypa ner i min kalla, tomma säng i natt, ligga vaken hela natten och när jag väl somnar, plågas av mardrömmarna. Jag vet att det kommer att bli så men jag kan ändå inte låta bli att vänta på hans rop. *lyssnar ut i mörkret*.

Fan alltså.... jag vill bara skita i allt just nu. Det känns som att vi lika gärna kan låta bli att ses imorgon. *jag vet att jag är dum när jag säger sånt och jag menar det inte för fem öre men jag blir så otroligt frustrerad och jag måste få ut min frustration på något sätt och då blir det såhär*.

Jag älskar honom för mycket. Det är därför jag blir såhär...

Fuck everything. Nu ska jag gå och försöka kväva mig själv med en kudde eller nåt...


Det förflutna

Varför är det så jobbigt att höra om hans förflutna? Det är ju inte så att jag själv inte har ett. Mitt är ju t.o.m. nästan "värre" än hans. Ändå gör det mig så ont att höra om sånt som hände före mig. Jag försöker att tänka "det var före mig, det är historia nu" men trots det gnager det inom mig. Är det svartsjuka? Alla som känner mig vet ju hur svartsjuk jag kan vara. Men vad finns det egentligen att vara svartsjuk på? Att han hade ett liv innan han träffade mig? Det kan jag ju inte direkt bli svartsjuk på. Jag hade också ett liv innan vi träffades. Jag borde ju snarare vara glad över att han hade ett liv innan mig. Det betyder ju bara att han dels vet vad det innebär med ett förhållande, dels att han valde mig "med omsorg" och dels att han har "lekt färdigt".

För handen på hjärtat, hur många vill egentligen ha en okysst oskuld som partner? En som inte har någon som helst erfarenhet från förhållanden? Jag tvivlar på att någon vill det. Man vill ha någon med tillräckligt mycket erfarenhet för att den ska veta vad det innebär. Jag själv sa det till min första pojkvän "Tänk om vi hade träffats 10 år senare när vi var klara med allt". Hur många första-förhållanden håller för evigt? Jag vet då inte många. Jag tror att vi alla behöver "leka av oss" innan vi kan gå in i ett förhållande med avsikt att det ska hålla för evigt. Vi vill alla "leta oss fram" till rätt person, inte bara ta "första bästa". Jag vet att jag inte var redo att leva för alltid med min första pojkvän. Efter mitt senaste förhållande, som varade i nästan fem år, hade jag ett "slampår". Dels för att få "leka av mig" och dels för att lyckas komma över honom. Bara strax innan jag träffade min ängel (Peter) hade jag känslan av att ha "lekt färdigt", att jag började bli redo för ett nytt förhållande, att jag hade gjort det jag behövde för att kunna gå in i ett förhållande med avsikten att det ska hålla för alltid.

Nu är jag redo. Redo att leva med honom livet ut. Redo att hänge mig till 100% endast till honom. Han är mitt liv och jag vill inte vara utan honom. Utan hans kärlek känns världen bara grå och trist. Han lyser upp hela min tillvaro och gör mig till världens lyckligaste.

Han är...
...min bästa vän
...min passion
...min andra hälft
...min ledstjärna
...min tröst
...mitt ljus
...min ängel
...min prins
...min älskare
...min familj
...mitt nu
...min framtid
...mitt liv
...mitt allt

... och jag älskar honom!

Tankar som snurrar

Sitter i mitt rum och lyssnar på Sophie Zelmani. Tyvärr är stämningen inte riktigt den rätta då hennes musik helst ska avlyssnas i ett halvdunkelt rum med tända ljus och en kopp te men ja, det får duga för nu (dessutom är mitt rum så fruktansvärt ostädat så min sinnesfrid är för tillfället helt obefintlig...).

Igår var jag ledig så då var vi hemma hos Peter. Eller ja, jag var hemma hos honom för han jobbade. Det är lika jobbigt varje gång han går upp ur sängen på morgonen och lämnar mig ensam men jag gör ju det i stort sett varje morgon mot honom så det är väl inte mer än rätt att det blir tvärtom ibland också. Blev en väldigt slapp dag, satt vid datorn och tittade lägenheter och låg i soffan och tittade på två filmer. Det blev "A cinderella story" och "27 dresses". Typiska tjejfilmer tror jag men det var nog lite vad jag behövde igår. Fast jag vet inte om det var så bra att jag såg "27 dresses". Min hjärna började ju direkt att fundera på allt det här med bröllop och grejer. Jag som aldrig hade tänkt att gifta mig... så träffar jag "the love of my life" och direkt börjar jag fundera på hur det vore att gifta sig osv. Det är väl kanske så... när man hittar den rätta/rätte. I vilket fall som helst så var de rätt bra och ett bra tidsfördriv. :) På kvällen blev det träning och sen åkte vi hem till Ekerö där det mest blev att slänga sig i sängen direkt.



Jag har börjat fundera igen. Eller alltså... hmm... det där blev konstigt. Men alla som känner mig vet ju att jag tänker alldeles för mycket. Vad jag menade är att jag ganska länge har lyckats låta bli att överanalysera och tänka för mycket senaste tiden men att det återigen börjar komma tillbaka. Jag tror det är nackdelen med ett jobb där man sitter och åker runt hela tiden. Mest sitter jag och funderar på framtiden, allt sånt som boende, jobb och barn osv. Framför allt det här med boende för som jag har sagt tidigare håller jag på att bli desperat.

Men jag går också runt med en oro inom mig. Denna oro gnager och jag försöker övertala mig själv att tränga bort den men den kommer tillbaka. Senaste tiden känns det som att alldeles för mycket har gått alldeles för bra... Jag har sedan tre månader tillbaka världens bästa pojkvän och jag är verkligen livrädd för att förlora honom. Jag är så otroligt rädd för att en dag vakna upp ur min dröm och att han inte finns där. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ta mig till om han inte fanns där hos mig. Vad skulle jag göra utan honom? På bara de här tre månaderna har jag öppnat mig så mycket mer för honom än vad jag någonsin har gjort för någon annan, jag har blottat alla mina känslor och visat honom mitt allra innersta. Vad skulle hända med mig om han försvann? Jag vågar inte ens tänka tanken. Sen han kom in i mitt liv har jag inte kunnat se på mitt liv utan att se honom vid min sida. Han måste finnas där. Och det är det här som gör så ont. Jag har aldrig varit så sårbar som jag är just nu.

Som om inte denna oro vore nog att bära runt på så går jag runt med en känsla av rastlöshet inom mig. Det kryper i hela kroppen på mig och det som är värst är att jag inte vet vad som skapar denna rastlöshet, vad den beror på. Jag har ju mina aningar, med tanke på tidigare nämnda bostadssituation bl.a. men är det allt? Eller har jag "stått stilla" för länge igen? Jag är så orolig över det här att jag ledsnar så fort på saker... jag har jobbat på Swebus i snart tre månader och det börjar kännas som att det är "för länge". Varför kan jag inte nöja mig med det jag har ett tag? Varför vill jag hela tiden flytta på mig och börja med något annat? Varför blir jag så uttråkad? Är det för att jag inte har hittat det jag verkligen vill göra eller är det bara så jag är? Det längsta jag har jobbat på ett och samma ställe är fyra månader. Hur lyckas människor jobba på ett och samma ställe i 10-20-30 och kanske t.o.m. 40 år?? Jag förstår det inte.... Jag vill också orka med det...



Nej, jag tror det är dags för mig att göra nåning annat. Det här var egentligen inte en så bra idé känner jag då jag nu har satt igång tankarna igen. Sitta hemma ensam, med en saknad som skriker i bröstet och en massa tankar, ja ni vet ju hur bra det är för mig... Ska se om jag kanske ska slå en signal till älsklingen för att försöka stilla lite av den saknad efter honom som jag alltid bär med mig när han inte är nära.

Så för denna gång. Adjö.

Radera denna dag?

Kan man inte bara radera denna dag? Den har varit skit sen jag vaknade imorse och sen har den fortsatt i samma stil.

Var så jävla seg imorse när jag vaknade, sov dåligt inatt så hade ingen lust alls att gå upp. När jag var på väg ut genom dörren till mitt rum för att gå till jobbet kröp det en jävla tvestjärt förbi mitt framför fötterna på mig (jag är LIVRÄDD för tvestjärtar, töntigt jag vet men jag kan inte rå för det). Jag får panik och blir tvungen att jaga upp älsklingen som fick bli tvestjärtsvakt tills den kom ut från listen den hade krupit in under.

Jag hade lovat att jag skulle gneta på mitt mellanpass (jag jobbade 7.17-9.20 och 14.19-19.54 egentligen) så de slängde in ett pass 10.11-12.40 också. Visst, pengar men var lite drygt faktiskt.

Som om inte dagen redan var värdelös så lyckades jag tjafsa till det med pojken på telefon. Detta ledde till att dagen blev totalförstörd. Men mer kommer....

Jag körde min näst sista tur, en vända upp till Björkvik (verkligen mitt ute i skogen/på landet). På väg tillbaka mötte jag en bil med släp på ett av de absolut trängsta ställena. Han var tydligen inge duktig på att backa med släp så jag tänkte "fine, jag får väl backa bussen lite då". Jävligt dum tanke! Backade en bit varpå jag sen hörde en smäll och jag kom inte längre. Nånting hände tydligen i växellådan (jag fick senare veta att ledbussarna är för svaga att backa med i lite uppförslutning, de klarar inte det *jävla dåliga maskin-helveten*). Där stod jag och kom varken framåt eller bakåt. Bilisten lyckades i alla fall till slut komma undan så jag rullade förbi (det var ju nedförsbacke så jag kom ganska långt) samtidigt som jag försökte få i en växel (de kan strula lite ibland så jag tänkte att jag skulle försöka få ordning på skiten). Jag kom väl en 100 meter eller nåt, sen kom jag inte längre. Jag höll på bra länge att försöka få igång buss-helvetet men det gick inte. Jag pratade med trafikledningen flera gånger och som om allt detta inte vore nog hade jag EN passagerare i bussen, och han förstod varken svenska eller engelska.... Till slut kom en tom-buss förbi och plockade upp passageraren varpå jag ropade på TL och sa det. Pia på TL blev förskräckt och sa "men du ska ju åka med!!!" Hon fick tag i honom som körde så han kom tillbaka. Precis när vi skulle åka kom det en bil som skulle ut vid den lilla utfarten där bussen stod och blockerade. Kom fram till att där kunde vi ju fasen inte lämna bussen så det blev till att putta med den andra bussen.... helt sanslöst... Totalt tog allt detta över en timme och när jag väl satte mig i den andra bussen på väg tillbaka till garaget (min trasiga buss blev lämnad där i hopp om att bärgaren skulle komma nån gång) var jag alldeles genomsvettig. Fine, jag fick sluta en halvtimme tidigare men jag hade helst jobbat den där sista tiden som jag skulle istället för att stå mitt ute i fucking jävla skogen och bråka med en buss.

Dessutom, som om allt skit inte vore nog, var pojken "inte motiverad att vara med mig" idag (jag förstår honom... tänk om jag kunde lära mig att allt inte alltid blir som jag vill och det är helt normalt... det går inte att förvänta sig att alla alltid ska anpassa sig efter en själv.....) och mamma och pappa är med grannarna på Rhapsody In Rock ute på Vaxholm så jag blev tydligen själv... jättelägligt med tanke på min sinnesstämning. Fast det kanske är lika bra... dagen kan säkert fortfarande bli värre *refererar till Murphys lag "lagen om alltings jävlighet"* och det vill man väl inte utsätta nån för...



När jag ändå håller på: apropå det senaste inlägget "ilska"... Personen jag syftar på är den som för fem år sen utsatte mig för sexuellt ofredande på ett pendeltåg på väg mot Kungsängen. Han tvingade mig att se på när han runkade och han tog mig på brösten, smekte mig över låren m.m. Nu för tiden är det väldigt sällan dessa hemska minnen tränger sig fram, men ibland, speciellt om någon råkar komma åt mina bröst på ett visst sätt, får jag flashbacks, och dessa leder till en mindre panikångestattack... fem år senare, kan han alltså fortfarande förstöra mitt liv, han får mig fortfarande att gråta och tyvärr är jag medveten om att jag antagligen kommer att få leva med det här, resten av mitt liv. Därför hatar jag honom.

När jag tänker på det som hände mig kan jag inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer.... jag menar, tänk så mycket den där jävla idioten förstörde för mig, och då har han ändå bara varit utanpå mig... tänk om han hade varit inuti... hur hade jag mått då?? Hur hade jag klarat det??

Hade jag klarat det??

Ilska

Fem år sen och han förstör fortfarande mitt liv. Jag HATAR honom!!!!!!

Way past bedtime...

Klockan är långt förbi sängdags men jag sitter trots det uppe. Jag börjar jobba om mindre än 7 timmar men jag är inte tillräckligt trött för att ens försöka sova än. Som om det inte vore nog så är dessutom inte pojken här vilket gör det ännu mer omöjligt att sova. Men jag biter ihop, för han är hemma och umgås med några kompisar och det vill jag inte på nåt sätt ta ifrån honom. Vi måste ju kunna ha våra egna liv samtidigt som vi har det tillsammans. Jag vill verkligen inte att han ska förlora några vänner pga mig och jag vill inte förlora mina vänner pga honom. Därför uppskattar jag att han är hemma och träffar dem, men saknaden är svår, nästan olidlig.

Senaste tiden har varit lite av en berg- och dalbana. Jag mår faktiskt riktigt bra, det ska jag inte gnälla över, men trots det har jag stunder då något svart kommer över mig och jag vill bara sätta mig i ett hörn och gråta och skrika och slå på något. Jag tror att det nånstans har lite med pojken att göra (inte på nåt negativt sätt dock). Det känns som att jag har så mycket känslor för honom som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera, dessa känslor skrämmer mig och övermannar mig ibland vilket leder till att jag blir som jag blir. Jag har aldrig trott att det var möjligt att känna så starkt för någon som jag känner för honom och ja, jag vet som sagt inte riktigt hur jag ska hantera det.

Mycket har cirkulerat i mitt huvud senaste veckan/veckorna. Det är många tankar som snurrar runt och jag blir nästan yr av det. Mycket positiva tankar dock, men även en del annat. Jag lovar er att man har tid att tänka när man sitter och kör buss massa timmar per dag. Det är lite jobbigt när man hela tiden tänker på samma saker men inte kan göra nåt åt det... men men, tiden får utvisa framtiden...

Näe, fasen alltså... jag måste försöka sova. Jag vet ju att morgondagen kommer att bli tio resor värre om jag inte får sova... somnar jag nu får jag iaf sova ca. 5½ timme... bättre än inget. Jag har ju rast mellan 9.26-14.56 imorgon också så jag får väl försöka sova nån timme då också...

Ledsen att uppdateringen är så dålig men jag har tappat lite av dragningskraften... tror det är någon som upptar min tid... :P Näe, men jag vet faktiskt inte vad jag ska skriva om... jag har suttit vid datorn flera gånger och tänkt att skriva men inte kommit på något. Men jag ska försöka bättra mig.

Tills dess, god natt!

Fetto

Fan.... antingen borde jag slänga ut den där jävla vågen eller så borde jag slänga ut mig själv... jag tippar på det sista då det inte är vågens fel. Fuck....

*känner mig fet(are än vanligt)*


1 månad

En månad och jag är lyckligare än någonsin.

Tänk om jag aldrig hade skrivit till honom.... tänk om jag hade valt att inte åka och träffa honom... då hade jag missat min älskade prins. Han är det absolut bästa som någonsin har hänt mig och jag älskar honom.

Dum i huvudet

När fan ska jag lära mig att man inte kan behandla folk som skit om man vill behålla dem???

Jag är så jävla dum i huvudet. *slår mig själv* Varför kan jag inte bara behandla honom som han förtjänar?? Han kommer aldrig att stå ut med mig om jag fortsätter såhär.

*hatar mig själv*

*lycka*

Nu är han hemma igen..!! Nu behöver jag inte vara ensam! *wiie*

*mår bra i hans sällskap*

Tidigare inlägg Nyare inlägg