Sandra "melondoft" Ekdahl

Ja, inte blir jag friskare. :( Var hemma två dagar förra veckan o trodde att det skulle räcka men tji fick jag. Mådde piss igår o bestämde mig för att stanna hemma idag också. Blir hemma imorgon också o det känns som att jag kommer bli hemma torsdag-fredag också, mest bara för att bli av med så mycket skit i kroppen som möjligt.

Har Sandra tagit det lugnt när hon har varit hemma då?? Näe, hon har ju inte det, dum som hon är. Först tog jag pappas bil o åkte till centrum för att kunna fixa lunch, sen fixade jag lunch, sen möta syrran för att hämta släp, sen hem igen för att hämta sängen som skulle köras till jobbet (nya läshörnan). Därefter åkte vi till IKEA för att köpa hyllgavlar (när vi ändå hade släpet). Med höjden av jävulskap fanns självklart inte de inne utan kommer in senare i veckan så omvägen till IKEA var helt onödig. Då åkte vi till Upplands Väsby där vi skulle hämta ett skrivbord som jag hittade på Blocket. I stort sett precis ett sånt som jag ville ha. Kostade 500:- men det var det värt. Det enda är att det fattas ett liten sprint men det går kanske att ordna. Inget som gör skrivbordet odugligt i alla fall o det är ju huvudsaken.

TACK SYSTER för all hjälp med allt flängande fram o tillbaka, hade inte kunnat det utan dig o din dragkrok! *bugar o bockar*

Tror nog att det börjar bli sängdags, ryggen värker o jag måste försöka komma i säng i tid så att jag inte vänder dygnet bara för att jag är hemma.

Påminner om att fr.o.m. imorgon har jag ny adress (för er som har den gamla) o att jag inom en snar framtid inte kommer att ha internet för en stund då vi måste packa ner alla datorer inför flytten på lördag.

Hörs en annan gång!

Fan va nice det var att se Färjestad igen. Har inte sett dem sen sista SM-finalen i Karlstad då de tog guld. Det var också en av mina underbaraste upplevelser inom sport (än så länge)! :)

Var i alla fall på Djurgården - Färjestad i Globen idag. Inte en superbra match men den var helt okej med ganska mycket spänning och jämnt spel. Tyvärr blev det bara 2-2 (hade hoppats på att FBK skulle ha spelat skiten ur Djurgårdarna) men det var i alla fall ingen förlust och då får man väl se det positiva i det.

---

I övrigt har det varit en skitdag idag. Kom tillbaka till jobbet efter att ha varit hemma i två dagar och fick inget annat än skit. Var tvungen att jobba över, fick kortare rast och allt var bara fel. Tur att ungarna var så söta idag och att vi tokbusade på eftermiddagen så att jag ändå var på ganska bra humör när jag gick hem. Men fan alltså, jag skiter väl i om din j*vla unge inte kan sova med mig, det är ert problem, inte mitt!! *morr* Byt dagis då om du tror att det hjälper! Vänta bara tills E inte jobbar hos oss längre, vad ska du göra då?? *säga något fult i all ilska*

Välkommen tillbaka till jobbet liksom!! *up my ass*

---

Saknar Robin... det är fyra veckor sen vi sågs och det är ytterligare en vecka tills vi kan träffas igen och då ska vi dessutom hålla på att flytta så det lär ju inte direkt bli någon "quality-time" med honom. :( *ensam ensam ensam*

Du frågade om vi kunde bli vänner. Jag sa att jag inte kände dig. Vi började prata och började fatta mer och mer tycke för varandra. Vi pratade länge, vi pratade mycket och varje gång kändes det bara som att vi blev bättre och bättre vänner.

Vi bestämdes för att träffas. Redan då hade vi en föraning om hur vi kände för varandra. När vi träffades blev det bekräftat. Jag har aldrig i hela mitt liv fått en kram som gjort mig så knäsvag som den du gav mig första gången vi sågs. Jag skapade direkt ett beroende av dessa kramar, de fick mig att flyga högt ovan molnen.

Vi skapade drömmar och fantasier som vi båda önskade skulle gå i uppfyllelse. Du blev min ängel, och vi hade en änglakärlek som betydde otroligt mycket för mig.

Men någonting hände. Du sa att du hade det jobbigt. Du kunde inte ses. Jag sa att jag inte ville tjata på dig men i själva verket ville jag inget hellre än att just träffa dig, få hålla om dig igen.

Jag hatar att vara den som hela tiden söker kontakt. Jag hatar att vara den som jagar för att få ses. Jag hatar att vara den som mår dåligt över ett nej. Jag hatar att vara den som är mest beroende.

Tiden gick och jag undrar fortfarande: Vart tog du vägen??


Jag älskar dig ängel...

Jaa... dags att jobba idag igen. Började superbra (inte) med en försovning. Pappa väckte mig 8.03 (bussen går 8.23) och undrade om jag inte skulle gå upp. Helt däckad som jag var hade jag inte ens märkt när klockan ringde 7. Segar mig upp ur sängen (var så död att jag inte ens flög upp som jag brukar göra annars). Sen var det stress stress stress så att jag skulle hinna med bussen. Som tur var gjorde jag det.

Dagen har känts skit på jobbet. Jag bara hostar och hostar hela tiden och mitt tålamod har varit lika med noll idag så jag har knappt klarat av att vara i barngruppen (ibland undrar jag om barnen känner på sig när stubinen är kort och då bara jävlas för att det är kul).

Dessutom hade vi APT idag så jag fick inte ens gå hem kl. 17 när jag egentligen slutar utan var tvungen att sitta kvar till 19. *sucka* Blev i alla fall hämtad av mamma som dessutom hade gjort god mat så kvällen har varit lite bättre. Men inte direkt den bästa starten på veckan.

Imorgon ska vi på kalas hos en tjej på avdelningen, hon fyller 3 år. Jag fattar inte varför man har kalas hemma hos någon mitt i veckan. Antingen har man väl det på avdelningen (som alla andra och det har gått jättebra) eller så har man kalas hemma på helgen. Jag har ingen lust att ha ansvar för massa barn hemma i någon annan hus. Det är dessutom tydligen nån värstingvilla värd massa miljoner och den ser tydligen ut som ett urklipp ur en heminredningstidning. Men men... de är rätt trevliga i alla fall så man får väl leva på det.

Såg vad jag får i lön denna månad... efter att jag har satt in mina 3000:- på mitt konto och mamma och pappa har fått sina 5000:- som de ska ha denna månad (har lovat att hjälpa till lite med dubbelhyran denna månad) så har jag 960,50:- kvar att leva på, till 26 november. Skitkul, NOT!! :(

Superbra vecka som sagt...

Varför är jag inte den jag vill vara? De säger att man ska göra sitt liv till det man vill att det ska vara men varför gör jag då inte det? Det enda jag förmår att göra är att klaga över hur det är istället för att ta tag i alla problem jag anser mig ha.

Jag är inte nöjd med mig själv och mitt liv, det har jag aldrig varit. Jag önskar att jag var det men det är jag inte. Det finns så mycket i mitt liv som får mig att känna mig värdelös men jag tar inte tag i det och det gör mig så arg.

Vad var det som fick mig att bli så velig och svag när det gäller mig själv? Jag trodde jag stod över sådana problem, att det bara var andra som var svaga och inte visste vilka de var. Jag trodde att jag hade stenkoll på vem jag var och vad jag stod för men jag hade tydligen fel och när jag insåg det rasade hela den illusion jag hade byggt upp och där stod jag själv kvar, alldeles utblottad för omgivningen.

Jag är rädd. Jag är rädd för att jag inte vågar utmana mig själv. Jag försöker framstå som modig och stark men när det kommer till beslut som kan göra stora förändringar i min värld så vågar jag inte ta steget. Jag velar alldeles för länge och sen är chansen förbi.

Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv för att jag hela tiden lurar ner mig i kaninpälsen när jag egentligen borde sitta längst ut på hårstråna och nyfiket spana ut över omgivningen. Jag var inte ens den personen som barn... jag har alltid suttit längst ner i pälsen och ansett att jag inte behövde klättra upp för att jag redan hade sett det där uppe.

Attans så fel jag hade.

Jag är så avundsjuk på de som vågar och klarar av att ta tag i sina liv och göra de stora förändrigar som de behöver för att känna sig lyckliga.

Det är bara att inse det, jag är en svag person...

(för er som inte har en aning om vad jag babblar om när det gäller kaninpäls osv. så syftar jag på något som jag en gång har läst i en mycket tänkvärd bok, nämligen "Sofie´s värld" av Jostein Gaarder)

Vad hände?

Allt var bara skit, jag var totalt förvirrad och hade ingen aning om hur jag skulle klara mig genom det mörker jag såg framför mig. Jag var så nära att ge upp allting men då... då dök DU upp. Du fångade in mig i dina armar och sa att livet var värt att kämpa för. Jag lyssnade på dig, sög in allt du sa och försökte få det att fungera. Jag öppnade mig för dig, så mycket som jag aldrig har öppnat mig för någon, lät dig komma in, ändå in på djupet och du klev försiktigt in. Du stormade inte in som många andra hade gjort utan du lät det ta sin tid.

Vad hände?

Du fanns där för mig, under dygnets alla timmar, under alla mina sinnesstämningar. Du lyfte upp mig och sa att jag var speciell. Vi hade något som var så speciellt att jag aldrig tidigare hade sett två människor dela något liknande. Jag lät andra avundas det vi hade och jag var så stolt över det.

Vad hände?

Du lät mig uppleva en känsla som jag inte trodde fanns. Du lät mig uppleva känslan av att ha en själsvän. Du fångade mig, både mitt hjärta, min kropp och min själ. Och jag lät dig göra det.

Vad hände?

VARFÖR gav du mig allt det där när du ändå tog det ifrån mig? Hur kunde du släppa in mig i en värld jag aldrig kan nå?

Du gav mig något som jag blev beroende av och sen gick du din väg. Jag har insett att jag ALDRIG NÅGONSIN kommer få uppleva den känslan igen, hur mycket jag än strävar efter det och det gör mig så ont. Nu kan jag aldrig se en total lycka och trygghet i en relation. Nu jämför jag ALLA och ALLT med dig och det vi hade.

Vad hände?

Jag hatar dig. Du förstörde mitt liv. Jag älskar dig...

Fan va skön segern mot Rimbo var igår! :) Inte på så sätt att de är oslagbara eller så utan för att de brukar göra massa mål, vi har typ bästa försvaret men brukar inte göra så mycket mål o de lever mycket på kontringar. Båda lagen var obesegrade innan denna match så det fanns ganska mycket prestige inblandad också, det var inte bara att ta den med en nypa salt (det är iofs ingen match men speciellt inte denna).

Uppladdningen började inte så bra för mig. Dels har jag varit förkyld sen i torsdag (var inte med på träningen för att jag hade ont i halsen) o sen värmde jag inte upp så bra. Vi brukar ju i vanliga fall gå ut o gå innan uppvärmning men jag följde inte med igår just för att jag var förkyld o så regnade det. *blä* O sen var jag helt inställd på att Mickis skulle börja så jag körde väl lite halvdant på uppvärmningen tills Robban sa att jag skulle börja. Tur för mig att jag redan var taggad, annars hade det inte varit värt att ställa sig i målet.

Matchen gick relativt bra från mitt perspektiv sett. Det var ingen kanonmatch men jag har varit med om sämre matcher också. Det negativa var dels att jag blev trött väldigt fort (pga. förkylningen o det höga tempot), dels tog jag ingen av de 7 straffar de fick (jag brukar ha rätt bra statistik på straffar, åtminstone ta en) o dels släppte jag in 28 mål (27 egentligen eftersom Mickis gick in på en straff). Jag brukar sällan släppa in fler än 20 mål o väldigt sällan fler än 25 så det här var väldigt ovanligt. Trots det vinner vi, o vi vinner med deras egna vapen, MÅNGA mål! (vi gör väldigt sällan fler än 30, det kanske händer en-två gånger under en säsong så det är kul). Slutresultatet skrevs till 34-28 i vår favör o än så länge är vi serieledare (de som ligger tvåa är också obesegrade men de har en match mindre spelad så vi får se om serieledningen stannar hos oss eller om de går om).

Men skönt var det, seger är alltid en seger! :)

Herre jävlar va tiden drar ifrån... det kan inte vara möjligt att det är 4½ år sen han o jag låg i hans säng o kysstes för första gången. Det känns helt sjukt! Tänker tillbaka på alla dessa år o ser en hel del bilder, både bra o dåliga. Första kyssen, första gången, lumpeninryckning, studenter, förlovning, uppbrott a.s.o. Det finns en hel del saker att minnas under dessa år.

Läste i min väns blogg nyss. Hon pratade om sagoprinser o att hitta rätt osv. Jag har många gånger funderat över om Robin är min rätta eller om vi för tillfället är varandras tidsfördriv (det behöver absolut inte vara negativt, jag tycker ju inte om honom mindre för det). Många gånger känner jag att det kanske inte är han jag ska leva med resten av livet men i samma stund som jag tänker det hugger det till i hjärtat o en stark saknad efter honom kommer fram. Jag vet inte vad det är mina tankar o känslor försöker berätta för mig men en dag får jag väl reda på det.

Det finns saker jag önskar gick att ändra på i vårt förhållande, som avståndet o mer privata saker men samtidigt försöker jag se det som att om vi båda ändrades drastiskt skulle vi inte vara samma människor som en gång blev kära i varandra (det är vi kanske inte nu heller med tanke på att jag var 15 o han var 18 när vi träffades o nu är vi 19 resp. 22 men det är inte lika stor skillnad). Jag skulle inte vilja att han blev någon annan för då skulle han inte längre vara min Robin, som jag älskar.

Fast egentligen... vad är kärlek? Är det en pirrande känsla i bröstet? Är det konstanta tankar på en o samma person? Är det att ha någon att kramas o mysa med? Är det någon som man bryr sig om? Är det någon som alltid finns där för en? Är det något som verkligen existerar? Jag vet inte... vem vet, jag kanske inte ens har upplevt äkta kärlek. Det tror jag aldrig att man får reda på. Man kan bara jämföra känlsor man har haft men det går ju inte att jämföra med känslor man aldrig haft. Jag kan ju aldrig veta hur förlusten av en mor känns eftersom jag inte har varit med om den. Samma sak kanske gäller kärleken.

Var försiktig med orden "jag älskar dig", de tappar väldigt väldigt lätt betydelse. Detsamma gäller "förlåt".

.... var en kommentar av en liten tjej på dagis idag. Känns sådär när barnen påpekar det tycker jag men samtidigt säger man ju det att alkoholister o barn är de ärligaste människorna så jag får väl tro på henne (det är ju inte direkt så att jag inte tror att jag är tjock men jag vill intala mig själv att jag inte är JÄTTEtjock men det kanske jag är..).

I övrigt har det varit en ganska bra dag idag, förutom att kroppen vägrade ta sig upp ur sängen imorse, låg kvar 30 min längre än vad jag skulle men jag kommer ju i tid i alla fall. Tror inte jag riktigt vet hur man gör när man kommer för sent. Jag verkar ha nån kronisk trötthet just nu för jag är konstant trött känns det som. Det känns som om jag skulle kunna gå o lägga mig vartsomhelst närsomhelst utan några som helst problem...

---

Jag fattar inte varför livet hela tiden ska vara så konstigt. Ena stunden är jag hur glad som helst medan det kan skifta lika fort som man singlar en slant till att vara skit o elände. Ibland gräver jag ner mig så djupt i skiten att jag undrar om jag någonsin kommer kunna ta mig ur o ibland är jag på så bra humör att jag undrar om jag verkligen har varit deprimerad nån gång. De värsta stunderna är när jag börjar tvivla på mitt liv, när jag börjar få för mig att jag inte har något att leva för, att allt är värdelöst o att jag inte ens är värd kläderna jag bär. Jag blir så less på allt så jag får lust att krypa ner i sängen o ligga där tills jag ruttnar.

---

Angående allt det här med vikt osv.. Vad fan ska man göra för att bli av med alla kilon som sitter där de inte borde sitta? Jag blir så jävla deprimerad varje gång jag ser mig i spegeln eller när någon tittar på mig som om jag vore mindre värd bara för att jag är stor. Jag är så less på att se ut som siameskossor eller nåt (en kossa är fan slankare än jag...). Varför kan jag inte ta mig i kragen o göra nåt åt skiten? Varför låter jag skiten vinna över mig själv? Jag har aldrig gett upp saker så lätt som jag gör när det gäller vikten... VARFÖR?

---

Återigen: Välkomna till mitt händelserika o härliga liv, välkomna!

häromdagen frågade jag min pojke varför han valde just mig... till svar fick jag:

"Anledningen till att jag ville ha dig var att du kändes rätt helt enkelt. Det kändes bra att vara i din närhet. O det gör det fortfarande"

kändes rätt mysigt o läsa det. har aldrig tidigare riktigt frågat honom rakt ut.. var väl kanske rädd för svaret. men det där svaret kändes inte som att det var nåt o va rädd för. ibland är han en riktigt sötnos! :) men det är väl tur att han fortfarande kan överraska mig efter 4½ år.