Sandra "melondoft" Ekdahl

Hon kan verkligen förstöra ett bra humör. :(

Jag: "Mamma, jag har varit och tittat på en lägenhet"
Hon: "Jaha, vad är det för nåt då?"
Jag: "Den är iofs jätteliten men mysig och mycket mycket bättre än här."
Hon: "Vad kostar den då?"
Jag: "2600:-/månaden."
Hon: "Aha.... då kommer det till el också."
Jag: "Men jag vill härifrån."
Hon: "Aja... men det känns som det är sån himla panik med allt bara. Den där stugan du snackade om då?"
Jag: "Det ÄR panik. Jag mår skit av att bo här. Jo, jag ska prata med henne om det också."
Hon: "Jaja... du gör väl som du vill..."


Seriöst, det är INTE vad jag behöver just nu. :( Jag behöver stöd, någon som säger: "Gud va bra, det är ju åt rätt håll iaf. Sen om du inte vill bo där hela tiden så kan du ju leta i lugn och ro, du slipper ju iaf att bo på skolan, eftersom det får dig att må så dåligt."

Mitt glada humör försvann otroligt fort... men ja... hon med lägenheten skulle snacka med hyresvärden imorgon och sen höra av sig. Vill inte hoppas innan jag vet. Vi får se helt enkelt.

ringde en snubbe från hemligt nummer. frågade om jag var sandra. jag sa typ "eehh... ja??"

Han: "hej, det är johan."

Jag: "johan vem?"

Han: "marias kompis"

Jag: "maria vem?"

Han: "ni har pluggat ihop, eller ni pluggar ihop"

Jag: "eeeh... jaså?? ja, jag känner typ ingen maria"

Han: "vilken skola går du på?"

Jag: "västanvik"

Han: "ja, det gör hon också"

Han: "visst går du första året?"

Jag: "ja?? jag vet bara en maria men hon går i tvåan"

Han: "ja... men då vet du?"

Jag: "jag vet fortfarande inte vem du är"

Han: "men jag är hennes kompis"

Jag: "okej... hur har du fått mitt nummer?"

Han: "jag fick det av maria för typ två veckor sen"

Jag: "eeeh.... jaså?? men jag visste inte ens att hon hade mitt nummer"

Han: "eh.. okej.. aa.. men iaf.. jag rensade lite bland mina nummer och hittade ditt och undrade vem du var"

Jag: "eeh... okej.. men ja... typ... nu vet du... hejdå"

Helt skumt liksom. Och innan dess hade jag fått ett sms där det stod

"Hej jag såg dig på våga visa dig naken.se jätte snygg ju m.v.h. dan P.s. ring om du vill"


Alltså seriöst, vad är det här?? Nån jävla första april eller vad???'

---

Fått ett mail om en lägenhet som verkar riktigt bra. Är det också bara ett skämt?? *hoppas inte*

Vilka är ni som läser min blogg?! Gör er tillkänna!! *nyfiken*

Jag är inne i en väldigt instabil period just nu. Jag känner mig likgiltig samtidigt som jag är überkänslig och bara vill gråta samtidigt som jag är hatisk och bara vill slå sönder hela världen. Jag har svårt att låtsas vara mitt "normala" jag (det är väl egentligen inte mitt normala jag, men det jag som flest personer känner till hos mig, det jag visar utåt). Jag känner att min likgiltighet skiner igenom väldigt många gånger samtidigt som jag har jättesvårt att hålla igen. T.ex. i fredags när jag och Sofia var på tAKiDA. Vi pratade lite musik och kom in på Cornelis Vreeswijk. I en "diskussion" kom "Somliga går med trasiga skor" och "Jag hade en gång en båt" upp och det bara brast. Jag stod bland säkert mer än 1000 pers och jag kunde inte hålla igen, tårarna började rinna direkt.

---

Visst, du finns i mina tankar men jag saknar dig inte längre, inte på samma sätt som jag gjorde förut. Jag har intalat mig själv att du bara var ett kapitel i min bok. En erfarenhet jag ville ha men som jag inte kan behålla, inte i form av dig i alla fall. Och du har ju i stort sett redan "lämnat" mig helt så det spelar ju ingen större roll vad jag vill heller. Du har säkert hittat någon/några ny/a för länge sen. Jag trodde mig behöva dig men jag har insett att jag bara behöver det du gav mig. Det är det jag trånar efter. Det är det som sliter i mitt hjärta. Och eftersom du inte tänker fortsätta ge mig det innebär det att jag inte trånar efter dig. Jag hatar dig. Du har gett mig något ingen annan gett mig och gjort mig beroende av det. Varför vill du inte ge mig det längre? Jag vill fortfarande ha dig. Jag vill fortfarande spela det här spelet fast jag vet att det kommer fördärva mig helt. Vem fan försöker jag lura?! Jag saknar dig visst......

Tyvärr drömmer jag fortfarande om dig. Men ja, drömmar kan man inte styra över. Finns många jag drömmer om. Att du är en återkommande dröm, det beror säkert på att du nyligen fanns i mitt liv.

You hurt me. Now I´m gonna destroy you.

---

Just nu känner jag mig kroniskt trött. Jag vet inte om det beror på att jag har skit i kroppen eller om det är det psykiska eller om det är alltihop. Samtidigt som jag är hur jäkla trött som helst på dagarna är det ändå något som tar emot när natten närmar sig och jag borde krypa ner. Det är många tidiga nätter jag har funderat på att helt enkelt skita i att sova. Varför ska man sova egentligen??? Jag vet redan svaret på den frågan, ni behöver inte predika för mig. Jag mår dåligt av sömn. Eller inte sömnen i sig men det den gör. Den gör att jag mycket snabbare kommer till en ny dag, med nya ansträngningar och nya problem. Jag tycker inte om dagen. Den skrämmer mig. Allt syns så tydligt i ljuset.

Varför har jag ingen nattlig kompis?? Jag vill ha någon som kan sitta hos mig (eller jag hos den) hela nätterna och bara prata (eller inte prata) i det dunkla ljuset från lite stearin-/värmeljus. Någon som kan hålla mig vaken en hel natt. Jag vill ha någon som inte säger "nej, klockan börjar bli mycket, dags att sova". Jag vill ha någon som vågar trotsa dygnets lagar. Jag vill ha någon som inte är rädd för att prata i nattens mörker. Någon???

---

Varför känns det som att min hjärna är tagen i besittning? Jag VET att det är mina tankar, men det känns som att det är någon annan som plockar fram dem. Jag gör allt i min makt för att försöka tänka "happy thoughts" men lik förbannat kommer de mörka tankarna fram. Är jag en mörk person? Jag börjar tro det. Jag verkar trots allt trivas bäst i mörker, på alla sätt.

I fredags åkte jag och Sofia till Magasinet i Falun för att gå på tAKiDA. Uuuuunderbart säger jag bara!!! Förutom kylan var det typ perfekt. Grymt bra musik, massa fina pojkar, trevligt sällskap (tack Sofia) och en riktigt bra fredagskväll. Vi kom fram till att det är en stoooor fördel att kunna teckenspråk när man är på konsert, man slipper skrika. :) Jag undrar dock hur många som funderade på varför vi pratade teckenspråk. Jag menar, man lär ju knappast gå på konsert om man är döv men varför prata teckenspråk om man är hörande?? :P Men ja, det var skoj. *saknar den kvällen*
Lördagen vet jag inte riktigt vad som hände. Det ringde en snubbe kl. 10.20 om en lägenhet. Det var tyvärr inget intressant, låg för långt bort. :( *damn it* Efter vi hade pratat klart kunde jag inte somna om man jag vägrade att gå upp så jag stannade kvar i sängen och läste. Läste ut den femte Harry Potter-boken och när jag sedan tittade på klockan var den visst 15.30. *oops* Masade mig upp ur sängen och strosade runt lite. På kvällen körde jag några till kyrkan och efter det åkte jag och Jan-E och handlade lite. Sen hem och laga mat och sen till Sofia för att mysa lite. Satt och tittade på film. Vi 22 åkte jag och hämtade de vid kyrkan och sen tillbaka till Sofia. Gick hem hyfsat tidigt. Kände mig jättekonstig hela kvällen. Sofia frågade flera gånger var mina tankar var men jag kunde inte svara henne. De hade flugit iväg någonstans utan att tala om vart. Kände mig alldeles tom hela kvällen. Mysko...

Igår (söndag) bestämde jag mig för att åka till Borlänge. Dels ville jag komma bort lite plus att jag behövde försöka hitta lite julklappar. Sofia ville hänga på så vi åkte till Kupolen. Dock har ju jag så svårt för att shoppa tillsammans med andra så vi gick faktiskt själva (stötte dock ihop några gånger). Var väl i Borlänge ca. 3 timmar och under den tiden gjorde vi Kupolen, Rusta och Willys. Hittade julklapp till syster och Yrla och det var väl trots allt de som var viktigast. Får väl se om jag hittar nåt till mamma och pappa sen, om inte annat så får jag väl köpa lotter eller nåt sånt. :P

Idag var det skola igen men jag missade typ hela förmiddagen. Anledning: de är INTE effektiva på Leksands Vårdcentral. Jag har haft jätteont i mina halsmandlar sen i lördags så jag ringde dit imorse för att få kolla upp det. Jag fick en tid kl. 10.00 så jag var där till kl. 10.00. Fick sitta och vänta ett litet tag och sen fick jag komma in till en sjuksköterska (eller nåt) som tittade mig i halsen och utbrast "OJ, vilka stora halsmandlar du har!". Jag kände typ "NÄHÄ??? *ironisk klang*", det var ju liksom därför jag kom dit. Sen skrapade hon mig i halsen med en jättetops så jag höll på att spy på henne och sen stack hon mig i fingret. Efter det (tog väl kanske 5-10 min) fick jag sitta i ett väntrum och vänta. Sen skulle jag komma in igen för att hon skulle göra ett till blodprov för att kolla körtelfeber. Efter det fick jag sätta mig och vänta igen. Jag skulle få träffa en doktor. Efter ett ganska långt tag (och en galen kärring bredvid mig som tjattrade massa goja hela tiden och vägrade hålla tyst) fick jag komma in och träffa en underläkare. Hon tittade mig i halsen och lyssnade på min andning. Efter lite prat och så kom hon fram till att jag skulle få antibiotika så hon skrev ut ett recept på Kåvepenin till mig. Yey, ska äta penicillin i 10 dagar! *fuck!* Jaha... då blev det varken träning eller match närmsta 10 dagarna i alla fall. Bara hoppas på att de där jäkla tabletterna fungerar så jag kan bli av med den här skiten, är less på att vara sjuk hela tiden. :( Det är som vanligt vid den här tiden på året. Förra året hade jag ju bihåleinflammation ungefär vid den här tiden.

På torsdag kommer Madde hit. Då ska hon se hur jag har det här uppe i de nersnöade Dala-skogarna. :)

Ringde en om en lägenhet nyss också. Eller rättare sagt om en timmerstuga. Lät ganska intressant. Får se vad som händer. Jag är ju konstig, vill ju allra allra helst ha en lägenhet. Dessutom i Leksand (den här var i Rättvik).
Men som sagt, får se vad som händer. Kan ju i alla fall åka och titta. Kanske blir kär, vem vet?

Jag är otroligt lättpåverkad. Jag faller otroligt lätt. Och varje gång jag faller hoppas jag på att någon ska fånga upp mig. Men varje gång ramlar jag och får sedan själv plocka upp spillrorna efter mig. Varje gång. Och ändå låter jag mig falla nästa gång, och nästa, och nästa. Att jag inte lär mig. Vid det här laget borde jag ha lärt mig att inte falla. Att inte ta risken. Ändå gör jag det. Och får plocka spillror. Jag undrar hur många gånger något trasigt kan lagas innan det för alltid förblir trasigt.

Hur gör man om man bara vill rymma från världen ett tag? Hur gör man för att få komma undan en stund utan att folk börjar undra? Jag vill gömma mig. Jag vill försvinna ett tag, utan att behöva tala om vart eller varför.

Jag trodde faktiskt mer om dig. Även om jag visste hur du kunde vara trodde jag ändå inte att du skulle göra såhär. Det är fegt att bara ignorera någon. Om man inte vill fortsätta ha kontakt, då säger man det. Seriöst, vi är väl trots allt vuxna människor? Som sagt, jag trodde mer om dig.

Du är ett avslutat kapitel men ändå gör du ont. Jag hatar det. Jag hatar att jag lever mer i det förflutna eller framtiden istället för nu. Jag hatar att jag inte känner mig trygg, att jag inte vet vem jag är.

Just nu är den enda ljuspunkten tAKiDA på fredag. Jag längtar sjukt mycket. Tänk att bara få drunkna i musiken igen. Samtidigt vill jag inte att fredag ska komma. När fredag är över, vad har jag då att se fram emot?

Jag är tillbaka på ruta ett. Jag har tappat tron på mig själv. Jag har blivit beroende av andra igen. Jag har tappat min förmåga att stå på egna ben. Jag har tappat den kontroll jag hade över mig själv. Samtidigt känns det skönt att veta att jag aldrig kommer göra illa mig själv igen. Det är inte värt det. Jag har insett det. Det är inte värt det.

Hur kan man vara beroende av någon samtidigt som man är socialt handikappad och instabil? Jag klarar inte av att vara med människor längre, men jag är ändå beroende. Det går inte ihop.

"Vackra tavlor är lika vackra oavsett om det endast är en falsk kopia" (Vackra ord är lika underbara även om det kanske är en lögn).

Jag behöver någon. Jag behöver någon som är bara min.

Jag är rädd. Jag har börjat tveka. Och denna tvekan är av sådan typ som ger mig magont som vägrar försvinna. Jag har börjat tveka kring alla beslut som jag har fattat senaste tiden samt de som jag kommer att behöva fatta inom den närmsta tidsperioden.

Jag har börjat fundera på om det verkligen är det här jag vill. Vill jag verkligen plugga teckenspråk här uppe i Leksand? Jag har redan kommit fram till att jag inte vill bo på skolan. Det får mig att känna mig otroligt instängd. Jag klarar inte av att bo såhär tätt inpå folk. Eller rättare sagt, jag klarar inte av att folk bor såhär tätt inpå mig. Jag känner mig inträngd i ett hörn och det gör mig aggressiv och frånstötande.

Men är det bara det jag tvekar kring? Nej, just nu känns det som att jag tvekar om allt. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv längre. Jag vet ingenting. Jag kan inte ens bestämma vad jag ska äta till middag. Detta leder alltför ofta till att jag "glömmer" att äta. För jag kan inte ta ett beslut. Jag tvekar.

Jag är livrädd för att jag är på väg tillbaka till den perioden i mitt liv som jag mest av allt vill komma ifrån. Jag vet att jag fortfarande bär spår av den och att jag ibland kan känna dess närhet, men jag vill inte komma längre. Jag vill inte känna dess kalla andedräkt flåsandes i min nacke. Jag vill inte hamna där igen. Jag vägrar. Jag är inte så svag.

Såhär dåligt har jag inte mått på länge. I alla fall inte såhär ofta som det har varit nu på senare tid. Jag trodde att allt var på väg att lösa sig, att jag för en gångs skull hade hittat något jag verkligen ville hålla på med och som fick mig att känna mig lycklig. Men det verkar inte som att det funkar.

Jag håller på att dränka mig själv. Det känns som jag håller mitt eget huvud under vatten och väntar på att det febrila sprattlandet ska avta. Hur ska jag ta mig ur detta? Hur fan ska jag hitta tillbaka till en vardag jag klarar av att leva i? Jag börjar bli rädd för mig själv. Jag tror inte jag har tillfrisknat än. Jag tror jag mår sämre än jag vågar erkänna för mig själv. Innebär det att jag fortfarande är sjuk? Innebär det att jag aldrig kommer bli frisk?

*hjälp....*

Jag är ingen person som tycker om att ta risker. Jag har alltid varit den fega i kompisgänget, den som tänker på konsekvenserna och av den anledningen i stort sett alltid bangar ur.

Vad är det som har hänt? Varför har jag börjat utsätta mig för dessa risker TROTS att jag vet konsekvenserna av det? Jag VET att det är jag som kommer råka illa ut, och ändå går jag in i det som i blindo.

Har jag blivit naiv? Har jag blivit blåögd? Jag säger att jag är medveten om riskerna men är jag verkligen det? Kan det inte vara så att jag bara försöker övertala mig själv?

Jag hatar dig inte men jag VILL hata dig (egentligen vill jag inte heller men jag vet att det vore det bästa). Du kommer göra mig illa och om jag inte sliter mig loss innebär det att jag tillåter dig att göra mig illa. Tyst medhåll.

Du är farlig. Du är farlig för mig. Jag borde vända om och springa åt andra hållet. Annars kommer du fånga in mig i ditt nät och ju mer jag sprattlar desto hårdare dras snaran åt. Jag gräver min egen grav.

Du kommer skada mig. Både du och jag vet det. Skillnaden är dock att jag vill fortfarande tro något annat medan du vet att du kommer skada mig och sedan gå vidare med ett leende på läpparna som om ingenting hade hänt.

Om jag bara kunde lita på dig. Om jag kunde få bevis för att du inte skulle behandla mig som du har behandlat de andra. Men seriöst, varför skulle jag vara annorlunda? Varför skulle just jag få dig att ändra dig? Det är nästan patetiskt att tro det.

Det sjukaste är; jag är nästan villig att låta dig behandla mig precis hur du vill, bara jag får vara nära dig, bara jag får vara din. Nästan.

Ja, då var ännu ett kapitel i livet avslutat. Jag visste att det förr eller senare skulle hända, samtidigt som jag nog inte trodde att det skulle gå riktigt så fort. Det gör ont men ändå känns det okej. Jag vänjer mig. Jag har aldrig låtit något annat "slå mig av pinn" förut så varför skulle något banalt som detta få göra det?

Igår: breakdown igen. Mormor finns i mina tankar.

Du säger att jag bara tror illa om dig. Förlåt, men jag måste. Jag måste gardera mig från att bli sårad. Jag orkar inte med det igen. På det här sättet gör jag mig beredd på att det kan(/kommer?) ske. Men oavsett vad du tror att jag tror om dig eller vad jag tror mig veta om dig så tycker jag om dig. Du fascinerar mig. Tragiskt men sant. Hmm... det är nog egentligen dumt att berätta det för dig. Det gör mig egentligen bara mer sårbar. Jag ger dig egentligen bara större möjlighet att faktiskt rent ut sagt skada mig. Men... "Hurt me and I destroy you".

Tror inte det blir längre idag. Känns som mitt huvud inte riktigt är överens med att jag skriver. Varje gång jag påbörjar en mening kommer den antingen inte på något alls eller hittar på massa olika varianter på fortsättningar tills allt bara blir rörigt. I surrender!

Godnatt!

Varför känner jag mig malplacerad vart jag än hamnar? Det spelar ingen roll vilket sällskap jag är i, vilken ort jag är på eller vad jag gör. Oavsett känner jag mig malplacerad.

Jag är så less på att aldrig passa in i ett sällskap, att det inte finns en enda människa som jag kan vara mig själv med till 100% utan att känna mig fel. Oavsett vem jag är med döljer jag eller håller tillbaka någon del av mig själv. Beror det på människorna omkring mig? Att de inte accepterar mig? Eller beror det helt enkelt på mig själv? Att jag inte accepterar mig?

Jag avskyr att låtsas att jag trivs i en situation fast jag inte gör det. Måste man göra det för att bli accepterad? Måste man bita ihop för att kunna umgås? Är det en social regel? Eller gör folk det för att de är rädda för att hamna utanför? Hamnar jag utanför bara för att jag inte vill anpassa mig?

Jag har för länge länge sedan upptäckt att folk inte lyssnar på mig. T.ex. när man sitter ett sällskap på kanske 4-5 personer och pratar om vad som helst. Någon sitter och pratar, en annan lägger in något och den första fortsätter att prata. Sedan vill jag säga något, först tar det ett tag innan någon ens märker att jag vill säga något. Sedan hinner jag knappt öppna munnen innan jag blir avbruten och någon annan övertar ordet. Detta har fått mig att fundera. Jag tar väldigt illa vid mig när jag blir avbruten. Jag tror att det beror på att när jag väl öppnar munnen är det faktiskt något jag har funderat ett tag på att säga och därför vill jag framföra det. Mina funderingar går kring om det bara är jag som blir avbruten, eller om det faktiskt är så att människor avbryter varandra hela tiden på detta sätt, men att det bara är jag som tar illa vid mig av det. Är jag dålig på att göra min röst hörd eller är jag verkligen inte intressant för folk? Denna fundering har fått mig att många gånger låta bli att säga sådant jag har funderat på att dela med mig av och detta beteende har säkert fått en hel del att tro att jag är väldigt tyst och tråkig av mig. Till viss del stämmer det. Jag är inte särskilt pratglad av mig, i alla fall inte alltid. Men jag har mina ljusa stunder. Så fort jag känner att jag sitter med en människa som faktiskt är intresserad av vad jag säger, som lyssnar, och som ger mig svar på tal och något att spinna vidare på, då kan jag prata. Problemet då är att jag pratar föör mycket, ungefär som jag vill kompensera för alla gånger jag inte har fått ut det jag har velat säga.

Alltid svart eller vitt. Här finns ingen gråzon.

Det värsta jag vet är att behöva låtsas vara intressant. Är det verkligen någon mening med det? Om du bara låtsas vara intressant, då kommer du hela tiden behöva bära på en fasad som till slut kommer rasa ihop och du blir tvungen att visa ditt rätta jag. Är det inte bättre att vara tråkig och ärlig, än intressant och oärlig?

Jag ÄR malplacerad, vart jag än hamnar. För mig är det fakta jag måste lära mig att leva med. Jag undrar om jag någonsin kommer hitta en plats där jag känner mig trygg och där jag kan vara mig själv till 100%. Jag får fortsätta leta. Någon gång, kanske jag hittar den platsen. Då kommer jag bli lycklig.

Jag vill bli stark igen.
Jag vill kunna stå på egna ben igen.
Jag vill vara oberoende igen.
Jag vill hitta mig själv igen.
Jag vill lyckas igen.

Jag hatar när det är så fullt i mitt huvud att det inte kommer ut någonting som kan räknas som vettigt. Jag vill bara skriva skriva skriva skriva (läs "skrika") men det kommer inte ut något.

Bitterheten har övergått till nedstämdhet och ensamhet. Alla de dåliga känslorna kommer återigen över mig och jag känner mig bara i vägen.

Nu ska jag gå och gömma mig.

Är det bara jag eller gör livet allt för att jävlas med en?

Jag börjar tröttna på livet. Jag börjar tröttna på att det vägrar bli min vän. Vad har jag gjort egentligen för att reta upp det så jävligt? För det verkar som om livet hyser ett agg mot mig som jag inte vet vad det beror på. Men det gör allt för att jag ska få lida. Stämmer det inte? Tycker du att livet är underbart och att allting alltid blir som du vill (eller oftast i alla fall)? Ja, men då måste jag få gratulera! Ta till vara på det och gör allt du kan för att livet inte ska vända dig ryggen.

Det är inte meningen att saker ska gå min väg. Det är inte meningen att jag ska få känna lycka. Det är inte meningen att det ska flyta på utan att jag behöver anstränga mig. Jag menar absolut inte att jag vill att livet ska vara som att glida fram på ett bananskal men det vore ju faktiskt trevligt om jag någon gång slapp slå mig blodig i kampen för lyckan. Det finns de som säger att lyckan är starkare om man har fått kämpa för den men jag vet inte riktigt om det stämmer när man måste kämpa så hårt för att ens nå den och när man väl har nått den, ja inte ens då kan man slappna av för då måste man kämpa ännu hårdare för att behålla den.

Är jag bitter? Ja, det kan du ge dig fan på att jag är! Vad kan jag göra åt saken? Ja, jag skulle kunna ignorera att livet inte vill vara min vän och bara fortsätta leva i denna jargong, men har jag lust med det? Nej. Jag vill också få vara lycklig. Jag vill också hitta den där känslan som gör att man varje morgon kliver ur sängen med ett leende på läpparna, förväntansfull över vad som ska hända under dagen.

Finns det någon orsak till denna (egentligen inte plötsliga) bitterhet? Just för stunden beror den på just livets förkärlek till ren djävulskap.

När jag väl hittar något som faktiskt gör att jag känner en viss lycka, ja då gör livet allt för att förstöra det.

Skulle det hjälpa om jag slutade tala om vad som gör mig lycklig? Jag tror inte det. Livet är för smart. Det skulle komma på det i alla fall (det kanske skulle ta lite längre tid men det skulle komma på det) och när det hade kommit på vad som gör mig lycklig skulle det göra allt i sin makt för att förinta det.

Jag är inte överens med livet. Vad har jag för odds egentligen? Jag kämpar mot något som jag inte kan vinna mot. Men man tycker ju att livet kunde göra en ansträngning för att vi i alla fall skulle kämpa åt samma håll istället för mot varandra. Jag försöker göra allt för att livet ska acceptera min vilja till försoning men det verkar ha bestämt sig för att hela tiden jobba mot mig, inte med mig.

Jag hoppas att du och ditt liv kommer bättre överens än jag och mitt liv.

(Jag vill inte ha en massa "men livet blir vad man göra det till"-kommentarer osv. Jag är bitter och de biter inte på mig. Det kanske funkar för er men jag har försökt och det bevisade bara ännu mer att livet kämpar MOT mig. Så snälla, bespar mig alla dessa kommentarer. Jag passar tydligen bäst som bitter, det är då jag får vara ifred från livet.)