5 dagar till julafton
Om fem dagar är det julafton... helt sjukt egentligen. Den här julen blir annorlunda på flera sätt. Dels är det första julen med William, sen är det första julen någonsin som jag inte kommer fira tillsammans med mamma och pappa. Det känns lite konstigt faktiskt. Antagligen åker vi förbi pappa en liten sväng mitt på dan för att sedan åka till Peters föräldrar. Sen firar vi annandagen med mamma, Ellinor och Yrla.
Det är lite jobbigt för jag har ganska mycket julkänsla just nu men jag hinner inte göra nånting av det som jag skulle vilja. Tiden räcker liksom inte till trots att vi är hemma. :P Är det inte mat så är det sömn eller gos som gäller, då är det svårt att hinna med något annat.
Sitter just nu lite på helspänn... Matade William för lite drygt en timme sen... räckte med amningen men nu verkar han vakna till liv igen.. :/ Så blir nog till att ta upp honom och ge honom lite ersättning trots allt...
Skrikmaraton
10 minuter senare är det KNÄPPTYST inifrån sovrummet... antingen somnade de eller så har Peter kvävt honom... :P Tydligen duger pappa mycket bättre än mamma (så länge han inte är hungrig för då är det bara mammas tuttar som funkar). Snacka om att känna sig oönskad. ;)
Förlossningsberättelse
Onsdagen (2/12-09) var nog en av de drygaste dagarna under graviditeten. Jag hade gått över 6 dagar och ville inget annat än att bara få ut ungen. Jag tog varje tillfälle jag fick för att gnälla och tala om hur less jag var på att vara gravid. Vi kom i säng sent, klockan var framåt 04 när vi väl lade oss. Jag hade något som kunde liknas vid väldigt lätt mensvärk men jag vågade inte hoppas på att något skulle hända, det hade ju inte gjort det hittills.
Klockan 07 på torsdagsmorgonen (3/12-09) gick jag upp för att kissa. Inga känningar alls och jag blev besviken då jag hade hoppats att mensvärken jag hade känt av kanske skulle ha resulterat i något mer.
Klockan 09 vaknade jag med ett ryck och såg att Peter fortfarande låg kvar i sängen. Nyvaken försökte jag väcka honom genom att putta på honom och säga ”älskling, klockan är nio, du börjar nu!”. Det var inte lätt att få någon reaktion från honom så medan han försökte vakna till liv så tänkte jag passa på att gå på toaletten. När jag ställde mig upp kände jag hur det började ”rinna till” mellan benen och eftersom jag inte kände mig särskilt kissnödig så började jag fundera ”kan det vara vattnet som går?”, Det rann mer och mer och jag fick knipa ihop bra mycket för att ta mig till toaletten utan att skvätta ner hela golvet. Väl på toaletten kändes det som att jag kissade utan att kissa, väldigt skum känsla. Peter kom yrvaket upp ur sängen och jag kläckte ur mig ”älskling, jag tror inte att du ska åka till jobbet idag”. Han såg först rätt oförstående ut innan jag talade om att jag trodde att mitt vatten hade gått.
Jag bad honom hämta min telefon och jag ringde till mamma som frågade ”är det dags nu?” varpå hon fick ”jag tror det” till svar. Upptagen som hon var sa hon att jag skulle ringa till förlossningen och sedan återkomma. Sagt och gjort, jag ”blev klar” på toaletten (var ju inte direkt det lättaste eftersom det fortsatte att rinna utan att jag kunde styra över det) och gick sedan och satte mig i datarummet för att ringa till förlossningen. Fick prata med en himla trevlig barnmorska som frågade frågor som t.ex. ”har du värkar?” ”känner du barnet?” och ”har du hunnit äta någon frukost?”. Vi konstaterade att jag skulle äta frukost i lugn och ro och att vi sedan skulle komma in för kontroll. Jag ringde till Ellinor som var ledig för att höra om hon kunde köra in oss (kändes ju inte särskilt tryggt att själv sätta sig bakom ratten i det tillståndet). Hon skulle göra sig i ordning och sen komma och hämta oss. Jag sprang runt i köket med en handduk mellan benen och fixade frukost och efter vi hade ätit klädde jag på mig och plockade ihop det sista som vi skulle ta med oss, ifall att vi skulle bli kvar.
Strax före klockan 11 kom vi in till förlossningen. Vi fick komma in i ett undersökningsrum på en gång där jag fick ”kissa i en mugg” och blev kopplad till CTG. Blev liggande ett tag för observation och vid ca 12.30 bad de oss att ta en promenad för att försöka få det att rinna till lite mer så de kanske kunde avgöra om det verkligen var vatten, eller om det kanske bara var en riklig flytning (”jo, men visst att man ’kissar på sig’ av en flytning” var min tanke men jag sa ingenting). Jag, Peter och Ellinor knatade sakta men säkert bort till huvudentrén och Pressbyrån där vi köpte smörgås, dricka och lussebullar som vi sedan satte oss och åt.
Vi återkom till förlossningen vid klockan 13. Då barnmorskan fortfarande inte kunde avgöra om det var vatten eller inte så blev jag undersökt av en läkare som snabbt konstaterade att det var vattnet som hade gått. Dessutom upptäckte hon att det var mekonium i vattnet (bebisen hade bajsat) så de ville inte släppa hem mig. Dock var jag bara öppen ca ett finger och tappen var inte mjuk. Återigen blev jag kopplad till CTG.
Klockan var ca 14.45 när en sköterska kom in och gav mig ”permission” i en timme då det var fullt så jag inte kunde få ett eget rum men de ville som sagt inte skicka hem mig. Vi bestämde oss för att åka till Solna centrum och äta lunch (man vet ju aldrig när man får mat nästa gång) och på vägen dit passade vi på att åka förbi mamma på jobbet och lämna nycklar. I Solna centrum blev det Mc Donalds och en Chai latte från Espresso House innan vi återvände till förlossningen.
Vi var tillbaka strax före klockan 16 och jag blev ännu en gång kopplad till CTG så att de kunde hålla koll på bebisen. Peter passade på att ringa till vår barnmorska och avboka tiden som vi hade hos henne klockan 18, det kändes inte som att vi skulle hinna med den.
Efter ungefär en timmes CTG-registrering fick jag ”permission” igen. De sa åt oss att vi fick hitta på något i ca 3-4 timmar men att vi skulle hålla oss på sjukhusområdet. Då jag hade glömt att packa ner mobilladdaren i väskan så kom mamma förbi med en när hon slutade, sen vankade jag och Peter iväg till huvudentrén där vi köpte lite mat och sysselsättning i form av några tidningar. Vi satt i cafeterian vid huvudentrén till ca 19.30 då vi rörde oss tillbaka mot förlossningsavdelningen. Vi blev sittande i väntrummet till klockan 20 då vi fick ett eget rum och det var dags för den fjärde omgången av CTG. Sköterskan sa att jag bara skulle behöva ligga ca en halvtimme men när klockan hade blivit 21.40 så ledsnade jag och ringde på klockan. En annan sköterska kom och sa att det var lite fullt upp just då men att de som skulle ha hand om mig skulle komma så fort de bara kunde. Vid 22, efter två timmar med CTG, kom en sköterska in och berättade att det hade varit totalt kaos på avdelningen hela dagen och kvällen då det var många som höll på att föda osv., att det var därför jag hade fått vänta så länge. De hade inte velat sätta igång mig eftersom jag inte hade några värkar och det inte fanns tillräckligt med personal för att ”ha tid” med mig då, därför var det bättre att vänta. Hon bad så mycket om ursäkt och berättade sedan att en läkare skulle komma och göra en undersökning på mig för att se om de eventuellt skulle lägga lite gel på tappen för att ”hjälpa den på traven”.
Läkaren kom runt 22.30 och kunde efter undersökningen konstatera att jag var öppen ca 1-1½ cm och att tappen var mjuk, alltså behövdes inge gel. Istället bestämde hon sig för att testa ”ballongmetoden”. Hon förklarade att hon skulle stoppa upp en ballong som man fyller med koksaltlösning och att den skulle hjälpa till så att jag skulle öppna mig. Hon sa att när den ploppar ut så skulle jag ringa på dem och då skulle jag vara öppen ca 3 cm. Hon fixade i ordning allting för ballongen och stoppade upp den, fyllde den och hann inte ens ta av sig handskarna förrän det sa ”plopp” och den hade hoppat ut. Hon såg lite chockad ut då det tydligen brukar ta rätt lång tid innan den ploppar ut men jag orkade väl inte vänta så det gick på en gång. Eftersom jag då var så pass öppen att det kunde börja hända saker så fick jag en blöja och ett par otroligt vackra nättrosor att sätta på mig för att sedan bli flyttad till ett förlossningsrum. När vi kom dit fick jag lägga mig på sängen och de satte en skalp på bebisens huvud för att kunna följa hjärtljuden. Därefter fick jag en nål i handen men det blev lite tokigt när sköterskan skulle ta ett blodprov så det rann blod lite överallt och jag lämnade lite DNA både på golvet samt sängen (tur att man inte är känslig för blod, för i så fall hade jag nog svimmat vid det laget). När de väl fått sitt blodprov sa de att de skulle återvända runt 02 och kolla hur långt jag hade kommit i öppningsarbetet och sedan gick de.
Då det var så lugnt på förlossningen just då (ironiskt med tanke på att det hade varit totalt kaos innan) så kom de in redan vid klockan 01.15 (fredagen 4/12-09). Då kom de fram till att de skulle sätta värkstimulerande dropp. Efter ca en timme med dropp började jag känna lite starkare mensvärk men det var fortfarande inte direkt jobbigt och de höjde dosen från 10ml/h till 20ml/h. I samband med det satte de också in en ”värkmätare” i livmodern för att bättre kunna ha koll på mina värkar då den yttre mätaren inte ville ligga på plats och ibland inte mätte några värkar alls. Värkarna började bli lite starkare men när de undersökte mig vid 02.40 var jag inte öppen mer än ca 4 cm så de höjde återigen dosen, denna gång till 30ml/h. Nu började det göra lite nytta och värkarna blev starkare. Dock tyckte jag fortfarande inte att det var något större problem att ta mig igenom dem. Peter var lite rastlös så han satt och knappade lite på datorn medan jag låg och läste tidningar. Vid 04.15 började dock värkarna bli så kraftiga att det blev jobbigt att ta sig igenom dem så då bad jag om något smärtstillande. Sköterskan frågade om jag ville prova lustgas och ja, det var ju en idé så det fick det bli. Dock blev jag alldeles snurrig av den så de fick sänka den från 50/50 (lustgas/syrgas) till 40/60. Lustgasen gjorde det lite lättare att ta sig igenom de värsta värkarna och jag var fortfarande ganska lugn och komfortabel. Vid 04.30 fick jag antibiotika då det tydligen är standard när det är 18 timmar sedan vattenavgång. Värkarna fortsatte att komma, de blev tätare och kraftigare och jag blev tröttare och tröttare då jag inte hade sovit mer än ca 4½ timme natten mellan onsdag och torsdag.
De kollade till mig vid 05.30 och då var jag öppen ca 6 cm och sen runt 06.30 kom sköterskan in och sa hejdå då det skulle vara personalskifte vid 07. Men när värkarna kom så tätt att jag knappt hann bli av med den ena förrän nästa satte igång och jag kände mig tröttare och tröttare samt svagare och svagare då ringde jag på sköterskan och bad om att få mer smärtstillande. Hon undrade om jag ville ha epidural (ryggbedövning) och då jag sa ja sa hon att hon skulle försöka få tag i narkosläkaren och vid 07.15 kom de in. Då hade jag så jobbigt med värkarna att jag knappt orkade lyssna på vad de sa till mig. De fick hjälpa mig att sätta mig upp på kanten av sängen och Peter fick agera stödpelare. Det var inte direkt skönt att få en slang inkörd i ryggen men effekten av den var verkligen gudomlig. Vid 07.30 var epiduralen satt och 07.40 fick jag huvuddosen med smärtstillande, vilken lycka! Innan hade jag haft det riktigt jobbigt att ta mig igenom värkar som inte ens var särskilt starka pga. tröttheten men efter epiduralen låg jag och pratade mig igenom även de starkaste värkarna.
Värkarna fortsatte och tiden rullade på. Jag hade ingen aning om ifall det hände något där nere men vid 10.10 kom läkaren in och undersökte mig då bebisen hjärtljud började sjunka vid varje värk så de ville kolla att allt var okej. Jag hade öppnat mig till 8 cm men kanterna var fortfarande kvar. De föreslog att jag skulle lägga mig på sidan för att hjälpa bebisen att sjunka ner den sista biten. Sagt och gjort, smidig som ett kylskåp la jag mig på sidan i en ganska så bekväm ställning med tanke på hur trött min rygg var efter att ha halvsuttit i flera timmar. Tydligen hade denna ställning effekt på mig för när läkaren 10 minuter senare undersökte mig var jag fullt öppen (10 cm) och kanterna var borta. Vi blev alla lite förvånade och barnmorskan sa till mig att nu kunde jag börja krysta ifall jag ville. Jag blev lite smårädd, var det verkligen dags att få ut den där lilla ungen nu?! Barnmorskan förklarade för mig hur jag skulle göra när nästa värk kom.
10.35 kom första krystvärken. Jag gjorde mitt bästa för att få till det så som barnmorskan hade sagt att jag skulle göra men det var inte det lättaste då jag aldrig har krystat tidigare. Jag försökte ligga kvar i sidoläge ett par krystningar men det kändes inte som att jag fick tillräckligt bra kraft. Vi bytte position till vanlig ”gynställning” och jag kände att det gick betydligt bättre. Jag började dessutom få lite bättre koll på hur jag skulle krysta men det var grymt jobbigt och efter ungefär en halvtimmes krystningar var jag redo att ge upp. Det kändes som att det inte hände ett skit när jag försökte ta i. Barnmorskan och sköterskan pratade lite med varandra och kom fram till att vi skulle testa att ha lite dragkamp. Jag fick ena änden av ett lakan och sköterskan tog den andra. Det kändes betydligt bättre när jag kunde använda min kraft på ett annat sätt och jag fick till krystningarna bättre. Dock verkade sköterskan inte tycka att det var lika lätt då hon stod och kämpade som bara sjutton för att inte bli neddragen i sängen (jag är tydligen väldigt stark enligt henne…). Peter frågade om han skulle ta över och med en lättnadens suck lämnade hon över lakanet till honom och han fick försöka stå emot min styrka. Jag var otroligt fokuserad på krystningarna och lade inte särskilt mycket märke till vad vare sig barnmorskan, sköterskan eller Peter sa men jag hörde emellanåt saker som ”jag ser barnets huvud” och ”fortsätt krysta!”. Eftersom jag inte såg någonting själv hade jag ingen aning om ifall det hände något men jag fortsatte att krysta för kung och fosterland och när jag fick en värk sa barnmorskan ”nu får du absolut inte sluta krysta, nu är det bara att ta i ordentligt!”. Jag blev lite rädd och hann tänka ”vad händer om jag inte orkar fortsätta krysta då?!” men jag fortsatte. Helt plötsligt kände jag ett ”plopp” och ”splash” och jag såg hur en mörkrödlila kladdig klump ramlade ner på sängen nedanför mig. Jag blev väldigt chockad då jag var övertygad om att det var huvudet som skulle ut när hon sa sådär men jag fick senare veta att då var redan huvudet ute, att det alltså var resten av bebisen som skulle ut.
Nervöst väntade jag på det första skriket. Det lugn som kom över mig när jag hörde honom ta sitt första andetag går inte att beskriva! Trött som jag var efter krystningarna försökte jag återhämta mig medan Peter klippte navelsträngen och efter det fick Peter upp vår lille son på bröstet. Jag kommer aldrig glömma den lycka och stolthet jag såg i Peters ögon i den stunden.
Medan Peter höll i honom undersökte barnmorskan mig och konstaterade att jag inte hade spruckit någonting utvändigt och invändigt hade jag bara fått ett litet sår på ena innerväggen så där sydde hon två stygn. I övrigt hade jag nog lyckats spränga alla blodkärl i hela ansiktet efter krystningarna och ögonen kändes som att de hade flyttat ut ett steg från ögonhålorna så jag var alldeles svullen i ansiktet och hade ganska svårt att se ett tag.
Klockan 11.34 fredagen 4 december 2009 kom alltså vår lille William ut till oss, efter ganska precis en timmes krystvärkar. Han var 53 cm lång och vägde 4370 gram.
Hej mitt vinterland!
Shit, nu har nog himlen fått spader! Dessa vackra små vita flingor som singlar ner från skyn gör att jag blir alldeles till mig! Det är nånting med snö som får mig att må så jäkla bra! Dock är jag livrädd för att den ska försvinna innan julafton och återigen lämna mig här besviken. Men jag håller tummarna och hoppas på att det kanske blir en vit jul i år trots allt.
Jag vet att jag har varit jättedålig på att skriva här senaste tiden men jag hoppas att jag faktiskt har en bra ursäkt till det. Det är en väldigt stor omställning att komma hem och helt plötsligt ha ett litet knyte att ta hand om och första dagarna hade jag inte ens en tanke på att sitta vid datorn för var det inte amning så var det blöjbyte eller så sov vi ikapp i soffan. Nu börjar det dock bli lite mer rutiner här hemma och jag tänkte ta mig lite tid att uppdatera kring vad som har hänt. Ni som inte orkar med massa bebisprat får helt enkelt återkomma lite senare. ;)
Vi kom ju hem från BB den 6e, på söndagen. Det var väldigt skönt att få komma hem samtidigt som jag tror att både Peter och jag kände oss lite nervösa. Nyblivna farmor och farfar var på besök (de körde hem Peter från BB och mamma körde hem mig och Willam, lång historia som jag inte orkar dra här). Sen på kvällen kom mamma och syster förbi en liten stund och även Christoffer (grannen och Peters kollega). Första natten sov jag i stort sett ingenting för William ville inget annat än att bara amma och snutta på bröstet hela tiden.
På tisdagen var det återbesök på BB. Det blev lite stressigt då det är ett rent helvete att försöka hitta parkering vid KS men det gick bra till slut. Väl där vägde vi skrutten och han hade gått från sin födelsevikt 4370 gram till bara 3935 gram. Barnmorskan trodde att det berodde på att min mjölkproduktion inte hade kommit igång ordentligt så hon sa att vi skulle börja med ersättning för att få upp honom i vikt. Allt annat såg bra ut och hon tog lite blodprov för att göra ett s.k. PKU-test. Sen gjorde vi också hörseltest och även det såg bra ut. :) På vägen hem blev det till att åka förbi Solna centrum och köpa lite nya kläder samt nya strumpor för han har ju ärvt mina och Peters fötter så hans små båtar fick ju inte plats i de små strumporna jag hade köpt. *skratt* Därefter blev det att åka förbi affären och köpa ersättning så vår lille kille skulle kunna bli mätt ordentligt. Det märktes att ersättningen gjorde skillnad för han blev mer nöjd efter varje måltid och han sov bättre. På kvällen var pappa här en liten stund för att se sin nykläckta dotterson. Tror han tycker det är lite roligt med första killen i familjen. :)
Själv blev jag dock mer och mer slutkörd och jag tror att jag hamnde i någon form av baby blues. Allt kändes bara skit och jag ville bara gråta. Som tur var hade jag Peter som kunde stötta mig och ta William när jag bara ville försvinna.
Mickis var förbi en liten sväng på onsdagen och tittade på underverket.
I fredags var det återbesök på BB igen för att följa upp vikten. Denna gång hade han gått upp från 3935 gram till 4160 gram så det gick i alla fall åt rätt håll. Dock tyckte barnmorskan att vi skulle fortsätta med ersättningen. På eftermiddagen kom Ellinor, Jonas och Yrla förbi efter att de hade hämtat Yrla på dagis. Yrla verkade lite fascinerad av sin kusin och hon frågade t.o.m. om hon fick hålla i honom. Så söta de var tillsammans! :) Kvällen spenderades i soffan framför TVn och IDOL-finalen. William tyckte inte alls om Calle utan varje gång han sjöng gnydde han och såg missnöjd ut medan när Erik sjöng låg han och sov så sött. ^^ Snacka om att vara drillad redan från början! Lyckan var stor när Erik vann! :D
I lördags var Jonas och Lilia samt barnen här på en liten fika. Jonas får nog akta sig för Lilia blev alldeles till sig och tyckte att de skulle skaffa en till. ;) *skratt*
Söndag bjöd på besök av nyblivna farmor och farfar, två av tre farbröder och "gammelfarmor" (Peters farmor). Jag undrar om William kände sig uttittad när det stod ett helt kompani och stirrade på honom när han låg och sov på soffan. :P Men kan man göra annat än att stirra på en sån liten skönhet?? ^^ Sen när han hade vaknat till liv blev det rundvandring till alla, t.o.m. farbror Stefan och farbror Andreas höll, trots att de båda såg ut som om de trodde att han skulle gå sönder bara man petade på honom. ^^ På kvällen åkte vi till mamma en liten stund på luciafika så hon också fick pilla lite på honom.
Igår (måndag) hade vi två hembesök, först av Trygg-Hansa och sen av BVC. Återigen följdes vikten upp och denna gång hade han ökat från 4160 gram till 4300 gram så han närmar sig sin födelsevikt! *äntligen* I övrigt gick vi igenom lite papper och hon frågade lite frågor och tittade på honom. Hon tyckte han såg jättefin ut och hon hade ingenting att klaga på. :) Så nu har vi en stor och frisk pojke som dessutom är försäkrad. ^^
Idag blir det nog till att ta det ganska lugnt. KANSKE att vi åker iväg och tittar lite handboll ikväll beroende på hur vi känner oss. Hade en ganska jobbig dag igår då William inte ville sova på natten så jag fick inte heller sova så jag tror att vi kan behöva återhämta oss lite. Dock gick jag upp vid 05.30 idag och har varit vaken sen dess men jag är trots det ganska utvilad då jag sov mycket igår kväll (somnade t.o.m. när jag satt och ammade och William somnade också så vi satt och sov i tre timmar istället för att äta :P).
Nu ska jag nog ta och ringa till min barnmorska för att fråga henne om mina blödningar. Gillar inte riktigt att de inte verkar bli mindre utan snarare verkar öka så jag tänkte höra om jag kan få komma på kontroll hos henne eller vart jag ska vända mig. Man blir ju lite nojjig liksom...
Angående förlossningsberättelse så är den klar, den ska bara läsas igenom och godkännas av Peter också. Sen kommer den upp här. Vi får se om det blir i full version eller om jag försöker korta ner den.
Bebisbild ^^
Här kommer en bild på vårt lilla underverk!! Förlossningsberättelsen får dock vänta lite då jag inte har orkat sätta mig ner och knåpa ihop någon än. Men ni får en bild att njuta av tills vidare! :)
William
Hälsningar världens stoltaste mamma till världens finaste William!!
BF+5
Idag har jag inte gjort så mycket alls. Åkte till ICA och hämtade ett paket sen köpte jag en sallad från Islandstorget och efter det blev det hem. Har suttit större delen av dagen vid datorn. Visst, har lite småpyssel jag skulle behöva göra men har inte riktigt orkat idag faktiskt. Får se om jag orkar göra nån mer nytta senare ikväll eller om jag kanske tar det imorgon.
Magen v. 40+2 (4 dagar över tiden)
BF+4
Planerna på en novemberbebis sket sig ju rejält så nu är det bara att gissa på hur långt in i december vi kommer gå. Själv gissar jag på Lucia.
Kroppen börjar säga ifrån mer och mer. Ryggen vill inte och jag har ont i "nedre regionerna", antagligen pga den tyngd som belastar hela tiden. Bebis har hickmaraton varje kväll så hela magen skumpar och knölar så man tror att h*n kommer ta sig ut genom naveln eller nåt. ^^
På torsdag är det dags för besök hos barnmorskan igen. Jag vill verkligen inte behöva gå dit men jag är 100% inställd på att det kommer bli så. Om jag ska gå på min magkänsla så tänker bebis som sagt inte komma ut förrän de tar till tvång, dvs Luciahelgen.
Jag har i alla fall pysslat lite här hemma, om än inte tillräckligt och jag har ångest för att jag inte bara gör det jag har tänkt att göra. Men jag har gjort ischoklad och knäck, lussebullarna är gjorda sedan länge, adventsljusstakarna står på plats i fönstrena och jag har gjort en julmusik-lista på Spotify. Det som är kvar är väl att sy juldukar, städa ordentligt, ställa in spjälsängen i sovrummet, tvätta, plocka undan massa grejer överallt m.m. Men vem har lust att ta tag i såna saker? Tydligen inte jag. Trots att jag har all tid i världen.
Imorgon ska jag försöka göra lite nytta här hemma och inte ligga kvar i sängen till halv tre som idag. Usch, hatar att bara sova bort dagarna samtidigt som jag inte tycker om att gå upp om jag inte behöver. Dilemma? You bet!
Natti natti!