Vingklippt

Jag önskar att det någon gång kunde vara jag som gör illa någon istället för tvärtom. Varför är det alltid jag som är den som får ont? Varför är det alltid jag som måste bita ihop för att inte bryta ihop?

Jag känner mig vingklippt.

Det känns som om jag äts upp inifrån. Det kanske inte syns utåt men inuti blir hålet bara större och större. Hur lång tid dröjer det tills jag bara är ett skal?



Valborg blev inte nånstans som jag hade hoppats. Jag hade typ sex olika alternativ som jag kunde göra. Jag valde det tråkigaste. Jag stannade hemma med mamma och pappa, käkade middag hos grannarna och var kvar där till nyligen. Var lite inne på att åka iväg ett tag men sen rann klockan iväg och det blir inget med det.

Vilken jävla Valborg....



Frustrationen och rastlösheten har återvänt. Det kryper i hela kroppen på mig och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vet inte hur jag ska få stopp på "myrorna" under skinnet. Jag kommer inte åt dem. Hur mycket jag än försöker fortsätter de krypa under skinnet på mig. Det gör mig galen!



Jag är ett psykfall. Kan ingen rädda mig från mig själv?!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback