I´m so fucking pathetic
Jag förstår seriöst inte vad det är jag håller på med. Jag är så jävla less på mig själv o hur jag får mig själv att må. Jag hatar det faktum att jag inte gör något annat än att bara trycka ner mig själv för att sedan tycka synd om mig. Vad är det för jävla liv?
O DU!! Dig ska vi inte ens tala om. Du har ingen aning om hur dåligt du får mig att må. Jag vill bara radera dig ur mitt liv, men jag vet att det inte går. Jag kan inte. Jag är beroende av dig. Hur mycket jag önskar motsatsen så vet jag att det är så. Jag kommer alltid vara beroende av dig.
Jag drömmer om ett liv som jag vet att jag aldrig kommer att få. Jag drömmer om dig som jag vet att jag aldrig kommer att få. Jag drömmer om mig som någon jag vet att jag aldrig kommer att bli.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?? Snälla någon, släng in mig i en vägg o låt spillrorna ligga kvar. Det är ingen idé att plocka upp dem, ingen tar hand om dem i alla fall.
Tänk om jag bara kunde radera vissa delar. Tänk om jag kunde ta bort de spärrar jag har som jag inte vill ha längre. Skulle livet verkligen bli bättre? Egentligen... livet är så jävla kort. Tänk hur kort stund vi egentligen lever på denna jord. O vad gör vi med den korta värdefulla tid vi har?? Ingenting är i alla fall mitt svar. Jag gör fan INGENTING med mitt liv. O varje gång jag kommer på det tänker jag "men nu ska det fan bli ändring!!" Jag blir ambitiös o tar tag i det... i ungefär någon timme. Sedan rasar allt samman igen.
O DU!! Dig ska vi inte ens tala om. Du har ingen aning om hur dåligt du får mig att må. Jag vill bara radera dig ur mitt liv, men jag vet att det inte går. Jag kan inte. Jag är beroende av dig. Hur mycket jag önskar motsatsen så vet jag att det är så. Jag kommer alltid vara beroende av dig.
Jag drömmer om ett liv som jag vet att jag aldrig kommer att få. Jag drömmer om dig som jag vet att jag aldrig kommer att få. Jag drömmer om mig som någon jag vet att jag aldrig kommer att bli.
VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?? Snälla någon, släng in mig i en vägg o låt spillrorna ligga kvar. Det är ingen idé att plocka upp dem, ingen tar hand om dem i alla fall.
Tänk om jag bara kunde radera vissa delar. Tänk om jag kunde ta bort de spärrar jag har som jag inte vill ha längre. Skulle livet verkligen bli bättre? Egentligen... livet är så jävla kort. Tänk hur kort stund vi egentligen lever på denna jord. O vad gör vi med den korta värdefulla tid vi har?? Ingenting är i alla fall mitt svar. Jag gör fan INGENTING med mitt liv. O varje gång jag kommer på det tänker jag "men nu ska det fan bli ändring!!" Jag blir ambitiös o tar tag i det... i ungefär någon timme. Sedan rasar allt samman igen.
Vila i frid! R.I.P.
Jag står mitt på Drottninggatan med syster o Yrla. Vi diskuterar vart vi ska gå o äta. Systers telefon ringer. Hon säger något i stil med "är det dåligt?" som sedan ganska direkt följs av "är det kört!?!". Jag ser tårarna som börjar tränga fram i hennes ögon o jag förstår; mormor är borta.
Allting blir som en dimma. Jag tappar helt fokus på folket runt omkring mig. Jag fokuserar mig på Yrla för att jag inte ska bryta ihop helt. Inte för att jag inte "vågar" vid alla människor, utan för att jag är rädd för att om jag bryter ihop kommer jag inte kunna ta mig någonstans, då kommer jag sjunka ihop o inte orka röra mig.
Vi bestämmer oss för att åka till Stockholms sjukhem där mormor ligger. Ellinor vill se mormor en sista gång o pappa skulle komma o hämta mig o Yrla. Vi stannar till lite snabbt vid Hötorget o köper en lilja, "nånting måste vi ha med oss", tänker vi. När vi väl kommer fram till Stockholm sjukhem känner jag att jag vill följa med upp så vi lämnar Yrla hos pappa o går in. Vi tar hissen de fyra våningar upp som det är för att komma till mormors avdelning. När vi kliver ur hissen står mamma där med en sköterska. Hon kommer fram till oss o ger oss en stor kram o då orkar jag inte längre, då rinner tårarna i en strid ström. När vi har samlat oss lite så går vi bort till mormors rum.
Dörren är stängd o jag är rädd för det som finns där bakom. Mamma öppnar dörren o kliver in före oss. Därinne sitter redan min morbror o morfar. Jag ger dem båda en kram samtidigt som jag ser mormor ligga där, utan tänder o alldeles blek. Min rädsla släpper taget, hon ser så fridfull ut på något sätt. Trots att munnen ligger halvöppen o det bara är ett stort hål så kan man se i hennes ansikte att hon inte längre har ont. Smärtan har lämnat henne o kvar finns bara en livlös kropp. Tårarna kommer lite tätare men ännu har jag fortfarande inte släppt ut dem helt, jag vill vänta till sen.
Det hugger i mitt bröst när jag ser morfar, så ensam, trots att vi är fyra andra i samma rum. Hans livskamrat sen säkert 50 år tillbaka ligger där o kommer aldrig mer att vakna. Jag tror det är första gången i mitt vuxna liv som jag har gett morfar en sådan intensiv kram o jag tror att det är första gången någonsin som jag får en sån tillbaka. Jag älskar min morfar men han har alltid varit lite distanserad. Det värmde mig samtidigt som det smärtade att det var under sådana hemska omständigheter som jag kände en sådan närhet till honom.
Jag är kvar där ett tag men till slut känner jag att det är dags att gå. Flera gånger tittar jag på henne i hopp om att hon ska dra ett svagt andetag, men jag vet redan att det aldrig kommer att ske. Jag säger hejdå till morfar, ger mamma en kram o säger hejdå till morbror innan jag slutligen går ut ur rummet, med vetskapen att det är sista gången jag ser min mormor.
Jag går hela korridoren bort till hissen, trycker på knappen o åker ner de fyra våningar som det tar för att komma ner till huvudentrén. Jag går bort till bilen, sätter mig o vi åker hemåt. Hela vägen hem hör jag de tutande studentflaken. Det är ju en fredag i början av juni, många många ungdomar tar studenten idag. Men jag kan inte glädjas med dem, trots att jag vet hur härligt det är att äntligen vara klar med gymnasiet. När vi kommer hem värmer vi på lite sjömansbiff. Efter det går jag o sätter mig vid datorn. Jag börjar skriva: "Vila i frid" som rubrik o sen fortsätter texten av sig själv. Nu har jag kommit ända hit, jag sitter här med tårarna rullandes ner för mina kinder o minns min mormor. Jag minns allt som hon har givit mig, allt som vi har gjort tillsammans o allt som jag nånsin kan komma på. Min mormor var en "rå" tant. Hon sa alltid vad hon tyckte o ibland kunde hon vara ganska brysk. Men hon hade glimten i ögat o en riktigt härlig ironisk humor som hon behöll ända in i det sista. Det gläds jag verkligen för, för den karaktäriserade verkligen henne så utan den vore hon inte samma person.
Jag minns också sista gången jag såg henne vid liv. Det var i måndags. Det var egentligen inte tänkt att jag skulle åkt dit då men de hade precis flyttat henne till Stockholms sjukhem, jag var barnvakt åt Yrla så jag tänkte att vi skulle åka till mamma som var där. Vi gick upp en stund o hälsade på. Jag är så glad för att jag gjorde det. Det känns så skönt att jag fick träffa henne en gång igen innan hon försvann för alltid. Nu väntar bara framtiden. Vi får se vad som händer med den. Jag har min mamma att ta hand om. Hennes mamma har precis gått bort så hon behöver mig mer än nånsin. Det enda jag vill nu är att försöka hjälpa henne att hantera sorgen. Jag älskar min mamma o jag hoppas att det dröjer väldigt väldigt lång tid tills jag måste gå igenom det som hon just nu går igenom. Allra helst önskar jag att jag slapp men jag förstår att det är omöjligt.
Det här inlägget är egentligen mest för min egen skull, för att jag ska kunna minnas denna dagen utifrån hur jag själv upplevde den istället för att få den berättad för mig. Samtidigt vill jag dela med mig till er för att ni kanske ska kunna försöka förstå vad det är jag går igenom just nu, försöka förstå varför jag helt plötsligt kanske bara börjar gråta eller "försvinner" eller vad som helst. Jag vet att livet går vidare, det tar bara lite tid innan jag orkar leva med den sorg jag bär i hjärtat just nu.
Allting blir som en dimma. Jag tappar helt fokus på folket runt omkring mig. Jag fokuserar mig på Yrla för att jag inte ska bryta ihop helt. Inte för att jag inte "vågar" vid alla människor, utan för att jag är rädd för att om jag bryter ihop kommer jag inte kunna ta mig någonstans, då kommer jag sjunka ihop o inte orka röra mig.
Vi bestämmer oss för att åka till Stockholms sjukhem där mormor ligger. Ellinor vill se mormor en sista gång o pappa skulle komma o hämta mig o Yrla. Vi stannar till lite snabbt vid Hötorget o köper en lilja, "nånting måste vi ha med oss", tänker vi. När vi väl kommer fram till Stockholm sjukhem känner jag att jag vill följa med upp så vi lämnar Yrla hos pappa o går in. Vi tar hissen de fyra våningar upp som det är för att komma till mormors avdelning. När vi kliver ur hissen står mamma där med en sköterska. Hon kommer fram till oss o ger oss en stor kram o då orkar jag inte längre, då rinner tårarna i en strid ström. När vi har samlat oss lite så går vi bort till mormors rum.
Dörren är stängd o jag är rädd för det som finns där bakom. Mamma öppnar dörren o kliver in före oss. Därinne sitter redan min morbror o morfar. Jag ger dem båda en kram samtidigt som jag ser mormor ligga där, utan tänder o alldeles blek. Min rädsla släpper taget, hon ser så fridfull ut på något sätt. Trots att munnen ligger halvöppen o det bara är ett stort hål så kan man se i hennes ansikte att hon inte längre har ont. Smärtan har lämnat henne o kvar finns bara en livlös kropp. Tårarna kommer lite tätare men ännu har jag fortfarande inte släppt ut dem helt, jag vill vänta till sen.
Det hugger i mitt bröst när jag ser morfar, så ensam, trots att vi är fyra andra i samma rum. Hans livskamrat sen säkert 50 år tillbaka ligger där o kommer aldrig mer att vakna. Jag tror det är första gången i mitt vuxna liv som jag har gett morfar en sådan intensiv kram o jag tror att det är första gången någonsin som jag får en sån tillbaka. Jag älskar min morfar men han har alltid varit lite distanserad. Det värmde mig samtidigt som det smärtade att det var under sådana hemska omständigheter som jag kände en sådan närhet till honom.
Jag är kvar där ett tag men till slut känner jag att det är dags att gå. Flera gånger tittar jag på henne i hopp om att hon ska dra ett svagt andetag, men jag vet redan att det aldrig kommer att ske. Jag säger hejdå till morfar, ger mamma en kram o säger hejdå till morbror innan jag slutligen går ut ur rummet, med vetskapen att det är sista gången jag ser min mormor.
Jag går hela korridoren bort till hissen, trycker på knappen o åker ner de fyra våningar som det tar för att komma ner till huvudentrén. Jag går bort till bilen, sätter mig o vi åker hemåt. Hela vägen hem hör jag de tutande studentflaken. Det är ju en fredag i början av juni, många många ungdomar tar studenten idag. Men jag kan inte glädjas med dem, trots att jag vet hur härligt det är att äntligen vara klar med gymnasiet. När vi kommer hem värmer vi på lite sjömansbiff. Efter det går jag o sätter mig vid datorn. Jag börjar skriva: "Vila i frid" som rubrik o sen fortsätter texten av sig själv. Nu har jag kommit ända hit, jag sitter här med tårarna rullandes ner för mina kinder o minns min mormor. Jag minns allt som hon har givit mig, allt som vi har gjort tillsammans o allt som jag nånsin kan komma på. Min mormor var en "rå" tant. Hon sa alltid vad hon tyckte o ibland kunde hon vara ganska brysk. Men hon hade glimten i ögat o en riktigt härlig ironisk humor som hon behöll ända in i det sista. Det gläds jag verkligen för, för den karaktäriserade verkligen henne så utan den vore hon inte samma person.
Jag minns också sista gången jag såg henne vid liv. Det var i måndags. Det var egentligen inte tänkt att jag skulle åkt dit då men de hade precis flyttat henne till Stockholms sjukhem, jag var barnvakt åt Yrla så jag tänkte att vi skulle åka till mamma som var där. Vi gick upp en stund o hälsade på. Jag är så glad för att jag gjorde det. Det känns så skönt att jag fick träffa henne en gång igen innan hon försvann för alltid. Nu väntar bara framtiden. Vi får se vad som händer med den. Jag har min mamma att ta hand om. Hennes mamma har precis gått bort så hon behöver mig mer än nånsin. Det enda jag vill nu är att försöka hjälpa henne att hantera sorgen. Jag älskar min mamma o jag hoppas att det dröjer väldigt väldigt lång tid tills jag måste gå igenom det som hon just nu går igenom. Allra helst önskar jag att jag slapp men jag förstår att det är omöjligt.
Det här inlägget är egentligen mest för min egen skull, för att jag ska kunna minnas denna dagen utifrån hur jag själv upplevde den istället för att få den berättad för mig. Samtidigt vill jag dela med mig till er för att ni kanske ska kunna försöka förstå vad det är jag går igenom just nu, försöka förstå varför jag helt plötsligt kanske bara börjar gråta eller "försvinner" eller vad som helst. Jag vet att livet går vidare, det tar bara lite tid innan jag orkar leva med den sorg jag bär i hjärtat just nu.
Spenderbyxorna på...
Usch usch usch... jag är alldeles för bra på att göra av med pengar. :( Såg att jag fått in mina skattepengar idag, lite drygt 3000:-. Direkt började jag handlar. *hmm* Iofs började jag med att betala lite räkningar (vilket var nödvändigt) så på bara det gick nästan 500:-. Sen var jag ju "TVUNGEN" att köpa Gilmore Girls Säsong 6 som kom ut i slutet av maj *har toklängtat*. Så där rök 478:- till. DESSUTOM så har ju biljetterna till Nightwish´s konsert på Arenan i december släppts så då var jag ju "TVUNGEN" att boka en biljett till den också o det var ju "bara" 350:- till. Så på typ mindre än 15 min gjorde jag av med nästan hälften av skatteåterbäringen. Fortsätter jag så är de slut om fem minuter. Men nej, jag ska verkligen FÖRSÖKA hålla i de pengar som jag har kvar nu, det är trots allt lite knappt tre veckor till löning så det kan ju va trevligt att ha nånting att leva på, trots att jag är van att leva på under existensminimum.
Jag är iaf nöjd med mina inköp, har ju längtat efter både Gilmore o Nightwish hur länge som helst så de inköpen skulle ju ha gjorts nån gång i vilket fall som helst.
Jag är iaf nöjd med mina inköp, har ju längtat efter både Gilmore o Nightwish hur länge som helst så de inköpen skulle ju ha gjorts nån gång i vilket fall som helst.