En konstig känsla...
Nu var det verkligen länge sen jag uppdaterade på riktigt. Det kanske börjar bli dags igen? Klockan är ungefär halv två och jag börjar bli lite seg i huvudet. Det har varit lite si och så med sömn de senaste nätterna av olika skäl.
Anledningarna till att jag inte har skrivit är flera men främst är det pga. att jag inte har vetat vad jag ska skriva om, och att jag har mått för bra för att känna ett lika stort behov som förut av att skriva. Som de flesta som läser min blogg vet, skriver jag mest (och bäst?) när jag mår dåligt, för det är då jag behöver det. Bloggen funkar som en slags terapi för mig och därför har jag svårt att "använda" den när jag mår bra. Samtidigt som jag ibland även behöver skriva av mig om bra saker som händer i mitt liv.
En av anledningarna till att det har varit lite si och så med sömnen senaste nätterna är för att jag har varit på rymmen. I söndags åkte jag och besökte en person och jag blev kvar där till fram emot småtimmarna. I måndags blev det återigen besök hos samma person och även igår hamnade jag hos denna någon. Det har blivit mycket filmtittande och en hel del prat, dessutom har det även hunnits med en del mys.
Ja, jag vet att jag låter väldigt hemlig just nu, men det är för att jag inte vet hur mycket jag vågar/vill/borde skriva om det. Jag vet inte riktigt vart det är på väg, det är lite för tidigt att säga tror jag, men denna någon får mig att må bra och jag trivs i dennes sällskap och det är ju en bra början.
Jag har en bra känsla i magen, samtidigt som tanken "är det FÖR bra?" finns i mitt huvud. Jag försöker tränga undan den och bara gå på känsla och låta allt bara ske men det är svårt... jag har ju alltid varit så att jag tänker alldeles för mycket och denna gång är verkligen inget undantag. Jag är livrädd för vad som kan hända? Tankarna snurrar genom huvudet hela tiden. "Ska jag våga släppa in någon igen?"
Vi får se... om det fortsätter att kännas såhär bra kanske det är dags att försöka igen... men det får väl tiden visa...
Snart är det 8 juni... jag kan inte förstå att det snart har gått ett år sen pappas samtal till Ellinor. Jag kan inte förstå att det är över ett år sen jag fick träffa dig. Smärtan har inte blivit mindre, det gör fortfarande olidligt ont varje gång jag tänker på dig. Jag saknar dig varje dag som går. Jag har fortfarande inte förstått att du aldrig mer kommer komma tillbaka. Söndag... jag bävar inför den dagen. Jag vågar inte ens fundera på vad som kommer att hända med mig. Jag vill bara försvinna från jordens yta, få gå upp i rök och gömma mig från allt vad omvärld heter. Jag kommer att fly. Jag kommer inte att klara av att vara hemma, med människor runt omkring mig. Jag måste bort... jag vet bara inte vart jag ska rymma för att lyckas hålla mig undan. Söndag... jag vill vrida tillbaka tiden för att slippa uppleva söndag.
Jag kommer alltid att älska dig!!
Anledningarna till att jag inte har skrivit är flera men främst är det pga. att jag inte har vetat vad jag ska skriva om, och att jag har mått för bra för att känna ett lika stort behov som förut av att skriva. Som de flesta som läser min blogg vet, skriver jag mest (och bäst?) när jag mår dåligt, för det är då jag behöver det. Bloggen funkar som en slags terapi för mig och därför har jag svårt att "använda" den när jag mår bra. Samtidigt som jag ibland även behöver skriva av mig om bra saker som händer i mitt liv.
En av anledningarna till att det har varit lite si och så med sömnen senaste nätterna är för att jag har varit på rymmen. I söndags åkte jag och besökte en person och jag blev kvar där till fram emot småtimmarna. I måndags blev det återigen besök hos samma person och även igår hamnade jag hos denna någon. Det har blivit mycket filmtittande och en hel del prat, dessutom har det även hunnits med en del mys.
Ja, jag vet att jag låter väldigt hemlig just nu, men det är för att jag inte vet hur mycket jag vågar/vill/borde skriva om det. Jag vet inte riktigt vart det är på väg, det är lite för tidigt att säga tror jag, men denna någon får mig att må bra och jag trivs i dennes sällskap och det är ju en bra början.
Jag har en bra känsla i magen, samtidigt som tanken "är det FÖR bra?" finns i mitt huvud. Jag försöker tränga undan den och bara gå på känsla och låta allt bara ske men det är svårt... jag har ju alltid varit så att jag tänker alldeles för mycket och denna gång är verkligen inget undantag. Jag är livrädd för vad som kan hända? Tankarna snurrar genom huvudet hela tiden. "Ska jag våga släppa in någon igen?"
Vi får se... om det fortsätter att kännas såhär bra kanske det är dags att försöka igen... men det får väl tiden visa...
Snart är det 8 juni... jag kan inte förstå att det snart har gått ett år sen pappas samtal till Ellinor. Jag kan inte förstå att det är över ett år sen jag fick träffa dig. Smärtan har inte blivit mindre, det gör fortfarande olidligt ont varje gång jag tänker på dig. Jag saknar dig varje dag som går. Jag har fortfarande inte förstått att du aldrig mer kommer komma tillbaka. Söndag... jag bävar inför den dagen. Jag vågar inte ens fundera på vad som kommer att hända med mig. Jag vill bara försvinna från jordens yta, få gå upp i rök och gömma mig från allt vad omvärld heter. Jag kommer att fly. Jag kommer inte att klara av att vara hemma, med människor runt omkring mig. Jag måste bort... jag vet bara inte vart jag ska rymma för att lyckas hålla mig undan. Söndag... jag vill vrida tillbaka tiden för att slippa uppleva söndag.
Jag kommer alltid att älska dig!!
Kommentarer
Trackback