Dodgeball, vänner o livet i allmänhet
Igår var det dags för pubkväll med jobbet. Denna gång i kombination med Dodgeball (a.k. Spökboll). Alla avdelningar skulle mötas o "må bästa avdelning vinna" var tanken. Så blev dock inte fallet men jag återkommer till det.
Kvällen började med att jag mötte upp Anna i omklädningsrummet. Vi hade bestämt oss för att passa på att åka lite innan Dodgeballen (eller rättare sagt hade Anna bestämt det). Vi började lite lätt med Blå Tåget där vi mest satt o skrattade o höll i varandra för att det svängde så mycket. Jag tyckte det var en alldeles lagom nivå för min del men Anna propsade på att vi skulle åka mer. Hon drog med mig (mot min vilja fast utan alltför mycket motstånd från min sida) till Flygande Mattan. Den såg inte sååå farlig ut så jag gick till slut med på att åka. Vilken chock jag fick. Fyy fan va jag skrek!! Det var en skräckblandad förtjusning men jäklar så rädd jag var! Jag har alltid tyckt att de som skriker i attraktionerna är lite smålarviga men nu förstår jag verkligen varför man skriker. Ojojoj säger jag bara!! Den är sååå mycket värre än vad den ser ut att vara!! Dödskänslan dök upp några gånger o när vi kom ner var jag glad att jag lyckades stå på benen!! (För er som inte vet om det så är jag så SJUKT FEG när det gäller att åka saker, jag är LIVRÄDD för sånt).
När den värsta chocken hade lagt sig gick vi vidare. Vi tittade runt lite o hittade efter ett tag Christian som stod o köpte glass. Vi hakade på honom i vårt sällskap o började röra oss bort mot Kvasten (jag hade i ett svagt ögonblick lovat Anna att vi skulle åka den). Efter lite velande så ställde vi oss i kön. Jag var såå skraj men det var ju bara att bita ihop, jag hade ju lovat mig själv att jag skulle åka Kvasten innan jag slutar på Grönan. Kön gick alldeles för fort fram o efter bara några minuter var vi framme i köfållan. Det var ju bara att bita ihop o sätta sig. Efter lite oro att bygeln inte gick ner ordentligt (trånga jäkla stolar när man är så stor) så sa häxan "Håll i er för nu ska jag lära er att flyga kvast!" o iväg for det. Mitt hjärta tog ett dubbelslag o jag höll på att krama sönder Annas hand (tur att hon sa till mig annars hade det nog inte varit mycket kvar av den... *hmm*). Precis på krönet var jag livrädd men när vi hade passerat första nedförsbacken kunde jag t.o.m. njuta av åkturen. Den var alldeles lagom nervkittlande för min del. O jag är sååå stolt att jag vågade (skratta inte åt mig)!
Efter Kvasten kände jag mig lite lagom stursk så vi tog Lilla Fritt Fall när vi ändå höll på *skratt*. Den har jag åkt förut så den vet jag att jag klarar av. Tyvärr körde hon "fel" program så den där riktiga magkänslan kom aldrig. :( Men det var skoj ändå.
Efter alla åkturer började klockan ticka mot stängning så vi började röra oss bort mot Tyrol där Dodgeball-kampen skulle hållas. Väl där kommer jag på att jag har glömt mitt leg (körkort) hemma men det visar sig att vakterna bara kollar att vi har Grönan-kortet (vårt personalkort). *sicken tur* När vi kommer in går vi raka vägen till baren för att beställa (innan det blir fullsmockat med massa folk). Det blev en Coca Cola till mig o en cider till Anna o Christian *tror jag*. Därefter bänkade vi oss vid vår hejaklack (Attraktion & Kassa) o umgicks med lite annat folk.
*vissel i visselpipan* Dags att köra igång Dodgeballen!! Först ut var Attraktion & Kassa (alltså vi) mot Restaurang (tror jag det var). Matchen gick hyffsat lätt o Restaurang fick se sig besegrade. Därefter var det nå andra matcher *minns inte riktigt* o sen kom "dödsmatchen". Vi mot Teamcheferna!! Jäklar va skoj det var, vilken lagmoral o vilken kämpaglöd! O med en partisk domare (han är också chef) så fick vi kämpa ännu hårdare. Men Teamcheferna fick ge sig o A&K (vi) gick segrande ur striden. *yeah* Guuuud så gött det kändes *Sandras tävlingsinstinkt kommer fram o även fast jag inte spelade var jag helt uppslukad*.
Kvällen rullade på o man märkte hur alkoholen började påverka fler o fler. När vi mötte FastFood var stämningen nästan obehaglig o matchen efter när Spel & Butik mötte Teamcheferna kom det som alla nästan väntat på: Bråk. En kille från Spel & Butik blev arg på en i Teamchefslaget, försökte träffa honom varpå han själv blir träffad istället. Han blir som galen, tar bollen o börjar typ jaga teamchefen. Vet inte om han försökte börja slåss eller vad han gjorde (såg inte jättebra från där jag satt). Det hela slutar med att vakterna kommer in o allt spel bryts, bänkarna plockas undan o folk börjar röra sig därifrån. Anna, jag o Christian bestämmer oss för att åka till After istället då Tonnie o en till tjej var där. Eftersom jag hade bilen så tog vi den bort till Gamla stan.
Vi gick bort till After o kollade om jag kunde komma in (jag hade ju inget leg). Vakten var "grinig" så jag fick inte komma in så jag stannade kvar utanför medan Anna o Christian hämtade Tonnie med sällskap. Vi satt ute ett tag o sen gick de in en stund medan jag satt kvar ute o pratade med Therese som också kommit dit (eftersom pubkvällen dog så kom de abonnerade bussarna med folk till After istället). När Therese gick hem hittade nån sliskig utlänning mig o började göra olika former av närmanden. Jag har såååå svårt för folk som ska hålla på att kladda på mig utan att ha fått tillåtelse. I alldeles rättan tid kom Anna ut o jag talade om för henne att jag hade tänkt att åka hem. Klockan var trots allt 02 o jag var rätt trött. Efter att ha sagt hejdå så knatade jag bort till bilen o körde hemåt. Väl hemma var jag inte ett dugg trött så jag satte mig o segade vid datorn o kom väl i säng vid typ 04 eller nåt.
Måste dock säga att trots att kvällen slutade som den gjorde med bråk på Dodgeballen o sliskigt "ragg" så hade jag JÄÄÄÄKLIGT roligt. Tack Anna & C:O för en härlig kväll!! :) Jag har dock än en gång fått bevisat att alkohol o sport inte hör ihop (vilket jag redan visste).
Nu när jag har ägnat en stor del av detta inlägg till att nämna Anna så måste hon få en egen liten hyllning. Jag träffade Anna första gången när vi var på Grönan för att få utbildning o våra personalkläder osv. Då pratade vi inte jättemycket men jag tyckte iaf att hon verkade trevlig. Sen började vi jobba o vi var väl inte direkt så att vi umgicks särskilt mycket men vi pratade lite då o då. Men här för ett tag sen hände nånting. Vi började prata mer o mer o jag kände direkt hur nära vi kom varandra. Jag hade den där känslan som sa att jag kunde berätta i stort sett vad som helst för henne. Anna om du läser detta (vilket jag har bett dig att göra): Du är verkligen helt UNDERBAR o jag är sååå jäkla glad för att jag lärde känna dig! Du finns alltid där o jag känner att jag kan prata med dig om vad som helst (har ju redan testat med "du vet vad/vem")!! Jag hoppas INNERLIGT att vi kommer hålla kontakten även efter att jag har slutat på Grönan o att det har är början på en livslång vänskap. Du betyder redan otroligt mycket för mig o jag tycker om dig GRYMT mycket!!!! Du är en underbar vän!! *massa massa massa massa kramar* (Dessutom fick du mig att åka både Flygande Mattan o Kvasten, det är inte många som skulle klarat det så du är MYCKET speciell gumman!!)
Apropå vänner så tror jag att jag har förlorat en av mina äldsta vänner. Nånting verkar ha hänt. Nånting verkar göra så att hon inte vill prata med mig längre. Jag har försökt att höra av mig till henne men hon svarar inte vare sig på MSN, sms eller typ helgon. Jag har försökt få henne att säga vad som är fel men inte ens det kan hon svara på. Känns så jävla pissigt då hon som sagt är en vän jag har haft i många år o som jag tycker om jättemycket. Men ja... vill hon inte så vad kan jag göra?? Påtvingad vänskap funkar inte. Jag hoppas bara att hon snart ändrar sig så jag åtminstone kan få veta vad som är fel så jag kanske kan förstå hennes val bättre. Allra mest hoppas jag dock på att hon ska ändra sig o vilja vara min vän igen... *saknar massa*
Livet rullar på o det händer saker hela tiden. Jag kämpar fortfarande med att försöka förstå att mormor aldrig kommer tillbaka. Det har verkligen inte gått in i mitt huvud ännu o jag tror inte det kommer göra det än på länge. Jag tror att saknaden o smärtan skulle bli alldeles för stor så jag försöker bearbeta det omedvetet innan jag kan släppa fram allt. Men det gör redan ont. Varje gång jag tänker på henne hugger det till. Jag saknar henne så sjukt mycket att jag skulle göra vad som helst för att få henne tillbaka, om än bara för ett tag, bara få hinna säga till henne hur mycket jag älskar henne! Man är alldeles för dålig på att tala om för sina närmsta hur mycket de betyder. Döden kommer alltid för snabbt, man hinner inte alltid med när den kommer. Därför är det bättre att tala om för folk vad de betyder, innan det är för sent. JAG måste bli bättre på det. För jag vill att mina närmsta ska veta vad de betyder för mig, hur mycket jag älskar dem!
Filmen "Sliding Doors" går på TV snart. Kommer inte ihåg vilken dag det var men det var nån gång nu i veckan tror jag. Jag tror att den filmen är den som genom tiderna fått mig att tänka efter mest. Det är en vanlig dramafilm men jäklar så skrämmande den är. Jag får nästan kalla kårar när jag tänker på hur otroligt rätt den träffar. För er som inte har sett den så handlar den om en kvinnas liv utifrån två olika scenarior. I ena scenariot hinner hon med tunnelbanan, kommer hem o hittar sin kille i säng med en annan kvinna. I det andra scenariot missar hon tunnelbanan o killens älskarinna hinner gå därifrån innan hon kommer hem. Sen får man parallellt följa hennes liv i de båda scenarion o vad som sker. Som ni förstår så handlar filmen om ödet o slumpen o hur alla våra handlingar styr våra liv. Allt vi gör påverkar vår framtid. Ni som har läst mitt förra inlägg vet att jag tror på ödet. Jag kan säga att det var denna film som fick mig att börja fundera på ödet o som till slut fick mig att faktiskt TRO på ödet. Ni som inte har sett den: SE DEN!! Ni kan välja att tro på det eller bara ignorera dess budskap men oavsett så kommer era liv aldrig bli desamma igen!!
Känslorna för Honom börjar svalna. Jag tror att det mest beror på att jag tvingar mig själv att inte känna det jag gjorde. Om jag fortfarande tillät mig att göra det så skulle de finnas kvar, det tvivlar jag inte på. Men eftersom det redan är lönlöst så tvingar jag bort dem. Jag mår bättre då. Jag mår bättre av att glömma Honom, o jag mår ÄNNU bättre av att glömma honom som först fick mig att må dåligt o som Han fick mig att glömma. (rörigt, jag vet, men ni som ska förstå förstår nog ändå, annars kan vi ta det "in private"). Men visst, det är fortfarande jobbigt att se honom o jag undviker helst att träffa honom, det känns alltför obekvämt.
Flytt om 5 veckor. Tiden går fort. Snart är det dags. Ska börja planera min avskeds"fest" snart också. Måste ju hinna säga hejdå till alla underbara människor som jag kommer sakna massa när jag flyttar. Det är ni som gör det så svårt att lämna Stockholm ska ni veta! Utan er vore det ett mycket lättare val (om än att valet trots allt känns rätt). Jag tror dock att denna flytt kommer visa vilka mina riktiga vänner är, vilka vänskapsband som är så starka att de klarar av en "uttöjning" på 30 mil. Till er som det berör: mer info om mitt "avsked" kommer inom kort så ni hinner börja planera hur ni ska övertala mig att stanna *skrattar* Mutor funkar kanske, vem vet?? *ler retsamt* Nej, inga presenter/mutor. Vill bara umgås med mina närmaste vänner, IRL, innan jag försvinner o lämnar vänskapen till stor del online eller via telenätet. Ni betyder MASSA! *don´t forget that*
Herre jävlar. Jag borde sluta här. Finns det ens såhär många tecken till ett inlägg?? Vem fasiken orkar läsa allt detta?? O OM nån nu mot förmodan har tagit sig igenom allt det här, tro inte att du kan smita undan utan att kommentera åtminstone nån del av bloggen. Nån tanke måste du fått som du kan dela med dig av till mig medan du har läst allt det här. Glöm bara inte namn, jag är inge vidare på att gissa mig till vem som tänker vad!!
Kvällen började med att jag mötte upp Anna i omklädningsrummet. Vi hade bestämt oss för att passa på att åka lite innan Dodgeballen (eller rättare sagt hade Anna bestämt det). Vi började lite lätt med Blå Tåget där vi mest satt o skrattade o höll i varandra för att det svängde så mycket. Jag tyckte det var en alldeles lagom nivå för min del men Anna propsade på att vi skulle åka mer. Hon drog med mig (mot min vilja fast utan alltför mycket motstånd från min sida) till Flygande Mattan. Den såg inte sååå farlig ut så jag gick till slut med på att åka. Vilken chock jag fick. Fyy fan va jag skrek!! Det var en skräckblandad förtjusning men jäklar så rädd jag var! Jag har alltid tyckt att de som skriker i attraktionerna är lite smålarviga men nu förstår jag verkligen varför man skriker. Ojojoj säger jag bara!! Den är sååå mycket värre än vad den ser ut att vara!! Dödskänslan dök upp några gånger o när vi kom ner var jag glad att jag lyckades stå på benen!! (För er som inte vet om det så är jag så SJUKT FEG när det gäller att åka saker, jag är LIVRÄDD för sånt).
När den värsta chocken hade lagt sig gick vi vidare. Vi tittade runt lite o hittade efter ett tag Christian som stod o köpte glass. Vi hakade på honom i vårt sällskap o började röra oss bort mot Kvasten (jag hade i ett svagt ögonblick lovat Anna att vi skulle åka den). Efter lite velande så ställde vi oss i kön. Jag var såå skraj men det var ju bara att bita ihop, jag hade ju lovat mig själv att jag skulle åka Kvasten innan jag slutar på Grönan. Kön gick alldeles för fort fram o efter bara några minuter var vi framme i köfållan. Det var ju bara att bita ihop o sätta sig. Efter lite oro att bygeln inte gick ner ordentligt (trånga jäkla stolar när man är så stor) så sa häxan "Håll i er för nu ska jag lära er att flyga kvast!" o iväg for det. Mitt hjärta tog ett dubbelslag o jag höll på att krama sönder Annas hand (tur att hon sa till mig annars hade det nog inte varit mycket kvar av den... *hmm*). Precis på krönet var jag livrädd men när vi hade passerat första nedförsbacken kunde jag t.o.m. njuta av åkturen. Den var alldeles lagom nervkittlande för min del. O jag är sååå stolt att jag vågade (skratta inte åt mig)!
Efter Kvasten kände jag mig lite lagom stursk så vi tog Lilla Fritt Fall när vi ändå höll på *skratt*. Den har jag åkt förut så den vet jag att jag klarar av. Tyvärr körde hon "fel" program så den där riktiga magkänslan kom aldrig. :( Men det var skoj ändå.
Efter alla åkturer började klockan ticka mot stängning så vi började röra oss bort mot Tyrol där Dodgeball-kampen skulle hållas. Väl där kommer jag på att jag har glömt mitt leg (körkort) hemma men det visar sig att vakterna bara kollar att vi har Grönan-kortet (vårt personalkort). *sicken tur* När vi kommer in går vi raka vägen till baren för att beställa (innan det blir fullsmockat med massa folk). Det blev en Coca Cola till mig o en cider till Anna o Christian *tror jag*. Därefter bänkade vi oss vid vår hejaklack (Attraktion & Kassa) o umgicks med lite annat folk.
*vissel i visselpipan* Dags att köra igång Dodgeballen!! Först ut var Attraktion & Kassa (alltså vi) mot Restaurang (tror jag det var). Matchen gick hyffsat lätt o Restaurang fick se sig besegrade. Därefter var det nå andra matcher *minns inte riktigt* o sen kom "dödsmatchen". Vi mot Teamcheferna!! Jäklar va skoj det var, vilken lagmoral o vilken kämpaglöd! O med en partisk domare (han är också chef) så fick vi kämpa ännu hårdare. Men Teamcheferna fick ge sig o A&K (vi) gick segrande ur striden. *yeah* Guuuud så gött det kändes *Sandras tävlingsinstinkt kommer fram o även fast jag inte spelade var jag helt uppslukad*.
Kvällen rullade på o man märkte hur alkoholen började påverka fler o fler. När vi mötte FastFood var stämningen nästan obehaglig o matchen efter när Spel & Butik mötte Teamcheferna kom det som alla nästan väntat på: Bråk. En kille från Spel & Butik blev arg på en i Teamchefslaget, försökte träffa honom varpå han själv blir träffad istället. Han blir som galen, tar bollen o börjar typ jaga teamchefen. Vet inte om han försökte börja slåss eller vad han gjorde (såg inte jättebra från där jag satt). Det hela slutar med att vakterna kommer in o allt spel bryts, bänkarna plockas undan o folk börjar röra sig därifrån. Anna, jag o Christian bestämmer oss för att åka till After istället då Tonnie o en till tjej var där. Eftersom jag hade bilen så tog vi den bort till Gamla stan.
Vi gick bort till After o kollade om jag kunde komma in (jag hade ju inget leg). Vakten var "grinig" så jag fick inte komma in så jag stannade kvar utanför medan Anna o Christian hämtade Tonnie med sällskap. Vi satt ute ett tag o sen gick de in en stund medan jag satt kvar ute o pratade med Therese som också kommit dit (eftersom pubkvällen dog så kom de abonnerade bussarna med folk till After istället). När Therese gick hem hittade nån sliskig utlänning mig o började göra olika former av närmanden. Jag har såååå svårt för folk som ska hålla på att kladda på mig utan att ha fått tillåtelse. I alldeles rättan tid kom Anna ut o jag talade om för henne att jag hade tänkt att åka hem. Klockan var trots allt 02 o jag var rätt trött. Efter att ha sagt hejdå så knatade jag bort till bilen o körde hemåt. Väl hemma var jag inte ett dugg trött så jag satte mig o segade vid datorn o kom väl i säng vid typ 04 eller nåt.
Måste dock säga att trots att kvällen slutade som den gjorde med bråk på Dodgeballen o sliskigt "ragg" så hade jag JÄÄÄÄKLIGT roligt. Tack Anna & C:O för en härlig kväll!! :) Jag har dock än en gång fått bevisat att alkohol o sport inte hör ihop (vilket jag redan visste).
Nu när jag har ägnat en stor del av detta inlägg till att nämna Anna så måste hon få en egen liten hyllning. Jag träffade Anna första gången när vi var på Grönan för att få utbildning o våra personalkläder osv. Då pratade vi inte jättemycket men jag tyckte iaf att hon verkade trevlig. Sen började vi jobba o vi var väl inte direkt så att vi umgicks särskilt mycket men vi pratade lite då o då. Men här för ett tag sen hände nånting. Vi började prata mer o mer o jag kände direkt hur nära vi kom varandra. Jag hade den där känslan som sa att jag kunde berätta i stort sett vad som helst för henne. Anna om du läser detta (vilket jag har bett dig att göra): Du är verkligen helt UNDERBAR o jag är sååå jäkla glad för att jag lärde känna dig! Du finns alltid där o jag känner att jag kan prata med dig om vad som helst (har ju redan testat med "du vet vad/vem")!! Jag hoppas INNERLIGT att vi kommer hålla kontakten även efter att jag har slutat på Grönan o att det har är början på en livslång vänskap. Du betyder redan otroligt mycket för mig o jag tycker om dig GRYMT mycket!!!! Du är en underbar vän!! *massa massa massa massa kramar* (Dessutom fick du mig att åka både Flygande Mattan o Kvasten, det är inte många som skulle klarat det så du är MYCKET speciell gumman!!)
Apropå vänner så tror jag att jag har förlorat en av mina äldsta vänner. Nånting verkar ha hänt. Nånting verkar göra så att hon inte vill prata med mig längre. Jag har försökt att höra av mig till henne men hon svarar inte vare sig på MSN, sms eller typ helgon. Jag har försökt få henne att säga vad som är fel men inte ens det kan hon svara på. Känns så jävla pissigt då hon som sagt är en vän jag har haft i många år o som jag tycker om jättemycket. Men ja... vill hon inte så vad kan jag göra?? Påtvingad vänskap funkar inte. Jag hoppas bara att hon snart ändrar sig så jag åtminstone kan få veta vad som är fel så jag kanske kan förstå hennes val bättre. Allra mest hoppas jag dock på att hon ska ändra sig o vilja vara min vän igen... *saknar massa*
Livet rullar på o det händer saker hela tiden. Jag kämpar fortfarande med att försöka förstå att mormor aldrig kommer tillbaka. Det har verkligen inte gått in i mitt huvud ännu o jag tror inte det kommer göra det än på länge. Jag tror att saknaden o smärtan skulle bli alldeles för stor så jag försöker bearbeta det omedvetet innan jag kan släppa fram allt. Men det gör redan ont. Varje gång jag tänker på henne hugger det till. Jag saknar henne så sjukt mycket att jag skulle göra vad som helst för att få henne tillbaka, om än bara för ett tag, bara få hinna säga till henne hur mycket jag älskar henne! Man är alldeles för dålig på att tala om för sina närmsta hur mycket de betyder. Döden kommer alltid för snabbt, man hinner inte alltid med när den kommer. Därför är det bättre att tala om för folk vad de betyder, innan det är för sent. JAG måste bli bättre på det. För jag vill att mina närmsta ska veta vad de betyder för mig, hur mycket jag älskar dem!
Filmen "Sliding Doors" går på TV snart. Kommer inte ihåg vilken dag det var men det var nån gång nu i veckan tror jag. Jag tror att den filmen är den som genom tiderna fått mig att tänka efter mest. Det är en vanlig dramafilm men jäklar så skrämmande den är. Jag får nästan kalla kårar när jag tänker på hur otroligt rätt den träffar. För er som inte har sett den så handlar den om en kvinnas liv utifrån två olika scenarior. I ena scenariot hinner hon med tunnelbanan, kommer hem o hittar sin kille i säng med en annan kvinna. I det andra scenariot missar hon tunnelbanan o killens älskarinna hinner gå därifrån innan hon kommer hem. Sen får man parallellt följa hennes liv i de båda scenarion o vad som sker. Som ni förstår så handlar filmen om ödet o slumpen o hur alla våra handlingar styr våra liv. Allt vi gör påverkar vår framtid. Ni som har läst mitt förra inlägg vet att jag tror på ödet. Jag kan säga att det var denna film som fick mig att börja fundera på ödet o som till slut fick mig att faktiskt TRO på ödet. Ni som inte har sett den: SE DEN!! Ni kan välja att tro på det eller bara ignorera dess budskap men oavsett så kommer era liv aldrig bli desamma igen!!
Känslorna för Honom börjar svalna. Jag tror att det mest beror på att jag tvingar mig själv att inte känna det jag gjorde. Om jag fortfarande tillät mig att göra det så skulle de finnas kvar, det tvivlar jag inte på. Men eftersom det redan är lönlöst så tvingar jag bort dem. Jag mår bättre då. Jag mår bättre av att glömma Honom, o jag mår ÄNNU bättre av att glömma honom som först fick mig att må dåligt o som Han fick mig att glömma. (rörigt, jag vet, men ni som ska förstå förstår nog ändå, annars kan vi ta det "in private"). Men visst, det är fortfarande jobbigt att se honom o jag undviker helst att träffa honom, det känns alltför obekvämt.
Flytt om 5 veckor. Tiden går fort. Snart är det dags. Ska börja planera min avskeds"fest" snart också. Måste ju hinna säga hejdå till alla underbara människor som jag kommer sakna massa när jag flyttar. Det är ni som gör det så svårt att lämna Stockholm ska ni veta! Utan er vore det ett mycket lättare val (om än att valet trots allt känns rätt). Jag tror dock att denna flytt kommer visa vilka mina riktiga vänner är, vilka vänskapsband som är så starka att de klarar av en "uttöjning" på 30 mil. Till er som det berör: mer info om mitt "avsked" kommer inom kort så ni hinner börja planera hur ni ska övertala mig att stanna *skrattar* Mutor funkar kanske, vem vet?? *ler retsamt* Nej, inga presenter/mutor. Vill bara umgås med mina närmaste vänner, IRL, innan jag försvinner o lämnar vänskapen till stor del online eller via telenätet. Ni betyder MASSA! *don´t forget that*
Herre jävlar. Jag borde sluta här. Finns det ens såhär många tecken till ett inlägg?? Vem fasiken orkar läsa allt detta?? O OM nån nu mot förmodan har tagit sig igenom allt det här, tro inte att du kan smita undan utan att kommentera åtminstone nån del av bloggen. Nån tanke måste du fått som du kan dela med dig av till mig medan du har läst allt det här. Glöm bara inte namn, jag är inge vidare på att gissa mig till vem som tänker vad!!
Tack!
Jag hatar hur det blev. Jag hatar att det tog slut redan innan det ens började. Jag hatar dig. Samtidigt kommer jag vara dig evigt tacksam. Du fick mig att känna något jag inte trodde jag skulle kunna känna igen på väldigt länge. Du fick mig att glömma det som gjort mig så illa så länge. Du fick mig att försöka gå vidare. Nu ska jag bara försöka släppa dig också. Men det är nog inte lika svårt, det hann aldrig bli lika djupt som det som gjort mig illa innan. Dina spår kommer inte bli lika djupa, de kommer kännas, men inte lika mycket o inte lika länge.
Jag har börjat tro på ödet. Jag tror att allting händer av en anledning. Jag måste tro det, för om jag inte gör det finns det så mycket som jag kommer ifrågasätta utan att någonsin få svar. Jag tror att du kom in i mitt liv av en enda anledning; att ta bort den smärta jag bar på. Du lyckades inte helt, men du hjälpte mig på vägen. Vi var aldrig meningen. Det visste jag redan innan. Jag är inte redo. Du är inte intresserad. Ödet.
Kärleken känns rätt avlägsen. Mitt hopp om att hitta någon som faktiskt älskar o accepterar mig för den jag är börjar sakta försvinna. Alla jag stöter på lovordar kärleken, lovordar det vackra i villkorslös o blind kärlek. Jag börjar tro att den inte finns. All kärlek ställer villkor. All kärlek granskar kritiskt. Vi är bara människor. Det kanske inte är min tur än. Mitt liv kanske står inför en så stor förändring att kärleken inte har möjlighet att etablera sig. Jag försöker inbilla mig att jag klarar mig lika bra utan, att jag borde ta hand om mig själv just nu, istället för att lägga min energi på någon annan.
Jag flyttar om 6 veckor. Det börjar kännas nu. Jag är så förväntansfull, samtidigt är jag rädd, livrädd. Tänk om jag inte trivs? Tänk om allt går åt helvete? Tänk om jag ångrar mig? Men lugnet ligger ändå där. Det känns rätt o det har det inte gjort på väldigt länge. Det var länge sen jag kände mig så trygg med ett beslut som jag gör med detta. Men saknaden, ack denna saknad. Familjen, vännerna, handbollen, staden, allt. Jag kommer sakna allt. Hela mitt liv finns här o nu ska jag bara lämna det. Man skulle nästan kunna tro att jag flyr. Kanske är det så, kanske flyr jag. Men låt mig göra det, låt mig pröva mina vingar utan livlina. Låt mig försöka lyckas på egen hand. Ni har så länge stått bakom mig, redo att fånga upp mig om jag skulle falla. Låt mig nu försöka. Jag lovar att vara försiktig. Jag lovar att be om hjälp om jag behöver det. Jag lover att göra allt för att lyckas. För er skull, men framför allt, för min skull.
Felsteg
Jag tog steget som jag aldrig trodde att jag skulle våga ta. Det visade sig vara ett felsteg. Nu har jag hamnat i en sits som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. Magen knyter sig o gör det svårt att stå rakt. Jag vill bara krypa ihop o bli så liten som möjligt så jag kan gömma mig nånstans där ingen kan hitta mig.
Visst, man måste våga för att vinna men den här gången blev steget ett felsteg som blev förödande.
Lämna mig ifred. Låt mig vara.
Visst, man måste våga för att vinna men den här gången blev steget ett felsteg som blev förödande.
Lämna mig ifred. Låt mig vara.
Bota mig!!
Snälla någon, kan ingen bota mig?
Du har bosatt dig i min hjärna o det verkar inte som att du har några som helst planer på att lämna den. Konstant är du där o gör mig påmind om dig. Var det verkligen nödvändigt? Var det verkligen nödvändigt att dra ur mig från min saknad o ge mig alla känslor som jag trodde att jag inte skulle kunna känna på många stunder än?
Du är för mig ett omöjligt kapitel. Jag önskar att du vore det kapitel som löser bokens gåta men jag tror tyvärr att du bara är ett av de som man måste läsa för sammanhangets skull. Jag vill att du ska vara mitt "gåtlösarkapitel". Jag vill att du ska vara den som får mig att glömma det förgångna o börjar leva i nuet.
Det är helt sjukt, vad har du gjort med mig?? Hur fasen kunde jag ta ner garden o låta detta hända?? Hur kunde jag låta mig vara så svag inför känslor?? Varför stod jag inte emot??
Tiden börjar sakta rinna ut i timglaset. Jag har inte så lång tid på mig. Jag måste fatta ett beslut. Men jag måste se till att det blir rätt beslut. Ett enda felsteg kan bli förödande. Men det kan även ett avbrutet steg bli.
MIKA!! Tekväll!! Nu!! Behöver!!
(Vem fan ska jag dricka te med när jag har flyttat?? *panik* Gumman, du får flytta med!! Behöver dig där uppe!!)
Du har bosatt dig i min hjärna o det verkar inte som att du har några som helst planer på att lämna den. Konstant är du där o gör mig påmind om dig. Var det verkligen nödvändigt? Var det verkligen nödvändigt att dra ur mig från min saknad o ge mig alla känslor som jag trodde att jag inte skulle kunna känna på många stunder än?
Du är för mig ett omöjligt kapitel. Jag önskar att du vore det kapitel som löser bokens gåta men jag tror tyvärr att du bara är ett av de som man måste läsa för sammanhangets skull. Jag vill att du ska vara mitt "gåtlösarkapitel". Jag vill att du ska vara den som får mig att glömma det förgångna o börjar leva i nuet.
Det är helt sjukt, vad har du gjort med mig?? Hur fasen kunde jag ta ner garden o låta detta hända?? Hur kunde jag låta mig vara så svag inför känslor?? Varför stod jag inte emot??
Tiden börjar sakta rinna ut i timglaset. Jag har inte så lång tid på mig. Jag måste fatta ett beslut. Men jag måste se till att det blir rätt beslut. Ett enda felsteg kan bli förödande. Men det kan även ett avbrutet steg bli.
MIKA!! Tekväll!! Nu!! Behöver!!
(Vem fan ska jag dricka te med när jag har flyttat?? *panik* Gumman, du får flytta med!! Behöver dig där uppe!!)