Big girls don't cry
"I hope you know, I hope you know
That this has nothing to do with you
It's personal, myself and I
We've got some straightening out to do
And I'm gonna miss you like a child misses their blanket
But I've got to get a move on with my life
It's time to be a big girl now
And big girls don't cry"
Jag har haft en total känslomässig urladdning idag. Jag vill bara gråta ut all jävla skit som jag har inom mig. Vill krypa upp i ett hörn och bara låta tårarna rulla tills de tar slut. Men jag kan inte. Jag har en spärr inom mig som inte släpper.
Var i skolan idag och lämnade tillbaka larmbrickan som jag hade glömt och åt lunch med Sofia. Kändes bra att få träffa henne igen men det smärtade i hjärtat när jag insåg att hon är förlorad. Jag kommer aldrig få tillbaka min älskade vän och den förlusten är en av de större jag någonsin har varit med om. Jag är maktlös i den här situationen. Jag vill så gärna ha tillbaka henne på det sättet som hon var "min" förut, men jag kan inte göra något för att det ska bli så igen och det för ont. Allt jag vill är att hon ska vara lycklig, hon kommer alltid betyda extremt mycket för mig.
Jag håller på att plocka ihop alla mina saker. Det känns konstigt. Det är en bitterljuv känsla. Det känns helt underbart att få komma hem igen, men det här innebär också att jag har misslyckats och som flera av er vet är jag livrädd för misslyckanden. Dessutom lämnar jag många människor bakom mig som har kommit att betyda en hel del för mig. Jag hoppas bara att jag har lämnat ett litet avtryck på dessa människor också, så de kanske kommer ihåg mig när jag är borta.
Jag önskar att det var dags att åka hem nu. Jag avskyr den här väntan. Jag känner mig bara instängd här. Jag känner mig inte längre välkommen, det känns som om Leksand har sagt sitt adjö till mig, att det är dags för mig att åka härifrån.
Allt gör bara så jävla ont just nu. Fuck the world.
Stop the world, I'm getting off!! (Lisa, jag lånar det lite, behöver de orden just nu kände jag. Hoppas det är okej.)
That this has nothing to do with you
It's personal, myself and I
We've got some straightening out to do
And I'm gonna miss you like a child misses their blanket
But I've got to get a move on with my life
It's time to be a big girl now
And big girls don't cry"
Jag har haft en total känslomässig urladdning idag. Jag vill bara gråta ut all jävla skit som jag har inom mig. Vill krypa upp i ett hörn och bara låta tårarna rulla tills de tar slut. Men jag kan inte. Jag har en spärr inom mig som inte släpper.
Var i skolan idag och lämnade tillbaka larmbrickan som jag hade glömt och åt lunch med Sofia. Kändes bra att få träffa henne igen men det smärtade i hjärtat när jag insåg att hon är förlorad. Jag kommer aldrig få tillbaka min älskade vän och den förlusten är en av de större jag någonsin har varit med om. Jag är maktlös i den här situationen. Jag vill så gärna ha tillbaka henne på det sättet som hon var "min" förut, men jag kan inte göra något för att det ska bli så igen och det för ont. Allt jag vill är att hon ska vara lycklig, hon kommer alltid betyda extremt mycket för mig.
Jag håller på att plocka ihop alla mina saker. Det känns konstigt. Det är en bitterljuv känsla. Det känns helt underbart att få komma hem igen, men det här innebär också att jag har misslyckats och som flera av er vet är jag livrädd för misslyckanden. Dessutom lämnar jag många människor bakom mig som har kommit att betyda en hel del för mig. Jag hoppas bara att jag har lämnat ett litet avtryck på dessa människor också, så de kanske kommer ihåg mig när jag är borta.
Jag önskar att det var dags att åka hem nu. Jag avskyr den här väntan. Jag känner mig bara instängd här. Jag känner mig inte längre välkommen, det känns som om Leksand har sagt sitt adjö till mig, att det är dags för mig att åka härifrån.
Allt gör bara så jävla ont just nu. Fuck the world.
Stop the world, I'm getting off!! (Lisa, jag lånar det lite, behöver de orden just nu kände jag. Hoppas det är okej.)
Kommentarer
Postat av: pingu
Skönt för dig att komma hem igen i alla fall :)
Postat av: Lisa
Vi kanske kan hjälpas åt att stanna världen?
Postat av: Sofie.
tack sandra! det betyder så jävla mycket att veta att du finns där, och du har egentligen alltid gjort det också. enda sen vi var små, riktigt små! jag kommer alltid finnas för dig också, trots att jag aldrig visar det. vi verkar må ungefär lika "bra" just nu, usch. hoppas vinden vänder för både dig och mig. you know where to find me!
KRAM!
Trackback