Sandra "melondoft" Ekdahl

"Let's hide away from everyone
and see them another day"

Jag gör så gott jag kan för att försöka fungera. Jag försöker att träffa folk så ofta jag bara orkar. Jag vill orka vara den glada, lite halvgalna, flummiga Sandra som så många verkar tycka om. Men det går bara inte. En bra dag följs av en hel rad av dåliga dagar. Ju bättre en dag har varit, desto sämre blir de nästkommande.

Jag kämpar för att inte hela tiden fräsa åt varenda en som kommer i min närhet. Jag blir så lätt elak. Jag vet att jag sårar men jag kan inte hålla emot. Jag måste distansera mig. Mitt sätt att distansera mig är att vara elak. Det är inget bra sätt, men det är så jag fungerar. Jag försöker varna mina nära och kära genom att säga till INNAN jag blir elak, att de ska lämna mig ifred, för när jag väl blir elak, då är jag skoningslös och som sagt, det sårar. Jag har alltid haft ett sjuhelvetes humör, ibland kan jag hantera det, ibland inte. När jag inte kan hantera det försöker jag gömma mig för att mitt humör inte ska påverka/skada någon annan än mig själv. Ibland kan jag dock inte gömma mig och då hamnar människor i kläm. Jag är så otroligt instabil just nu att jag inte ens förstår hur någon vågar vara i min närhet. Jag är hela tiden livrädd för att såra de som betyder något.

"...It's hard to see the pain behind the mask

Bearing the burden of a secret storm

Sometimes she wishes she was never born"

Återigen vill jag rymma. Jag vill ha en plats dit jag kan fly när världen känns ond, där jag kan vara helt för mig själv, där jag kan stänga ute allt som gör ont. Jag känner mig så inlåst att det kryper i kroppen. Jag kommer snart att börja klättra på väggarna.

Något saknas mig just nu och det är du...

Jag vill inte dö, det har jag aldrig velat. Jag vill bara finna ro i min själ. En känsla av lugn som varar längre än korta stunder. Jag vill finna en inre frid. Jag vill inte vara perfekt. Jag vill bara vara trygg.

"And you can't fight the tears that ain't coming
[...] Yeah, you bleed just to know you're alive"

---

Imorgon ska jag försöka träffa Lisa. Jag vill träffa henne men frågan är om jag orkar. Samtidigt vill jag inte göra henne besviken. Har ändrat mig tidigare. Som det är just nu är det omöjligt för mig att bestämma saker i förväg. Jag kan knappt planera saker en timme framåt. Det är otroligt frustrerande då jag är van att planera, jag är beroende av att planera och nu går det inte. I övrigt har jag absolut inga som helst planer, bortsett från mina tider hos sjukgymnasten. Det är ett helvete för mig att behöva planera in såna tider men jag har inget val, om jag inte gör det kan jag inte få hjälp med axeln. Nästa tid är på onsdag, då ska vi börja med ett träningsprogram.

Så många som jag inte har orkat träffa än... t.ex. Nettan... hennes lilla tös är över två månader och jag har fortfarande inte varit där. Känner mig så värdelös. Är i alla fall glad för Fridas och mina små promenader. Vi brukar vara ute ca. 30-60 min då vi i lugnt tempo går och pratar om allt möjligt. Ibland orkar vi inte, då blir det en annan gång istället. Inga som helst krav. Planeringen sker ca. 5 min innan vi går ut så jag kan känna av det aktuella läget. Vissa dagar är våra promenader enda tiden på hela dygnet som jag kommer utanför dörren.

Återigen saknad efter Maddä. Jag tror inte att jag var beredd på hur stor plats hon skulle få i mitt hjärta då när vi började prata. Jag trodde inte det skulle bli såhär jobbigt att vara ifrån henne... Jag hoppas bara att hon förstår vad hon betyder för mig...

---