Ensammast i världen
Sitter hopkrupen i en filt i mitt rum. Klockan är ca. 23.00, det är långfredag och svinkallt ute.
Jag vet inte om jag nånsin har känt mig så ensam som jag känner mig just nu. Det kryper i hela kroppen. Jag är totalt rastlös men samtidigt oförmögen att göra något. Jag har ett sånt otroligt stort behov av närhet att det nästan skrämmer mig. Jag börjar gå sönder. På riktigt. Ensamheten tränger sig på och jag är inte tillräckligt stark för att stå emot när den äter upp mig inifrån.
Jag har aldrig känt mig så oälskad som jag känner mig just nu. Jag vet att min familj och mina vänner (de som fortfarande finns vid min sida) älskar mig, men jag känner inte deras kärlek då jag har tappat alla känslor. Jag känner mig likgiltig. Jag känner mig tom. Jag känner mig ofullständig, som om någonting inom mig fattas.
Jag har aldrig känt mig så borttappad som jag känner mig just nu. Jag känner mig totalt disorienterad och vilsen. Jag har ingen fast punkt i mitt liv att hålla fast mig vid när världen snurrar för fort. Paniken växer över att tiden går men att jag står still. Jag vill komma framåt, jag vill följa tidens fotspår men hur mycket jag än trampar står jag kvar på samma ställe som innan.
Jag vill hitta meningen med livet igen.....
Jag vill hitta någon som förstår mig. Någon som ser mig utan att jag behöver visa mig. Någon som finns där när jag tror att jag är alldeles ensam. Någon som vet vem jag är, på riktigt, utan alla masker och fasader. Någon jag aldrig vill vara utan.
Jag vill ha någon som väntar på mig i sängen när det är dags att sova. Någon som smeker min kind, pussar mig i pannan, tittar mig i ögonen och bara ler. Jag vill ha någon som håller om mig när jag är rädd, någon som inte är rädd för mina rädslor. Jag vill ha någon som får mig att känna mig trygg. Jag vill ha någon som får mig att våga tro igen, någon som får mig att känna mig hel igen.
Det är fullmåne ikväll. Jag får en speciell känsla inom mig när det är fullmåne. Det är vackert. Jag får en känsla som är svår att beskriva. Det känns som något som inte finns på denna jord, något sfäriskt... jag vet inte.. jag svamlar...
Jag vet inte om jag nånsin har känt mig så ensam som jag känner mig just nu. Det kryper i hela kroppen. Jag är totalt rastlös men samtidigt oförmögen att göra något. Jag har ett sånt otroligt stort behov av närhet att det nästan skrämmer mig. Jag börjar gå sönder. På riktigt. Ensamheten tränger sig på och jag är inte tillräckligt stark för att stå emot när den äter upp mig inifrån.
Jag har aldrig känt mig så oälskad som jag känner mig just nu. Jag vet att min familj och mina vänner (de som fortfarande finns vid min sida) älskar mig, men jag känner inte deras kärlek då jag har tappat alla känslor. Jag känner mig likgiltig. Jag känner mig tom. Jag känner mig ofullständig, som om någonting inom mig fattas.
Jag har aldrig känt mig så borttappad som jag känner mig just nu. Jag känner mig totalt disorienterad och vilsen. Jag har ingen fast punkt i mitt liv att hålla fast mig vid när världen snurrar för fort. Paniken växer över att tiden går men att jag står still. Jag vill komma framåt, jag vill följa tidens fotspår men hur mycket jag än trampar står jag kvar på samma ställe som innan.
Jag vill hitta meningen med livet igen.....
Jag vill hitta någon som förstår mig. Någon som ser mig utan att jag behöver visa mig. Någon som finns där när jag tror att jag är alldeles ensam. Någon som vet vem jag är, på riktigt, utan alla masker och fasader. Någon jag aldrig vill vara utan.
Jag vill ha någon som väntar på mig i sängen när det är dags att sova. Någon som smeker min kind, pussar mig i pannan, tittar mig i ögonen och bara ler. Jag vill ha någon som håller om mig när jag är rädd, någon som inte är rädd för mina rädslor. Jag vill ha någon som får mig att känna mig trygg. Jag vill ha någon som får mig att våga tro igen, någon som får mig att känna mig hel igen.
Det är fullmåne ikväll. Jag får en speciell känsla inom mig när det är fullmåne. Det är vackert. Jag får en känsla som är svår att beskriva. Det känns som något som inte finns på denna jord, något sfäriskt... jag vet inte.. jag svamlar...
Kommentarer
Trackback