Broken

Min mur har rasat. De tar sig igenom den som om den vore gjord av bara luft. Allt jag har gjort för att hålla dem utanför räckte inte. De kom igenom och återigen är rädslan ett faktum.

Vad vill ni???

Natten till söndag var den värsta på länge. Inte först. Hade jättetrevligt hemma hos Mika, först bara hon och jag och sen i sällskap med Andreas. Helvetet började när jag körde hem honom. Tror aldrig att jag har haft så mycket känningar på en och samma gång som jag hade då. Panikångesten var ett faktum och jag lyckades med minimal marginal se till att en panikångestattack inte utlöstes. Dock var jag rejält skärrad efteråt. (Tack Andreas, för att du höll mig sällskap mitt i kaoset).

Det som skrämmer mig mest är att jag aldrig förut har hamnat i det tillståndet när jag har haft sällskap, har endast hamnat i det när jag har varit själv och inte haft något/någon som kan distrahera mig. Vad betyder detta? Är de starkare eller är jag svagare?

Varför just jag???


Grave

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback