Sandra "melondoft" Ekdahl

Jag fattar det inte. Jag är ALDRIG nöjd. Det spelar verkligen ingen roll om jag får allt jag någonsin drömt om, jag är inte nöjd. Får jag det ena vill jag ha det andra, får jag det andra vill jag ha det tredje eller tillbaka det ena osv osv osv i en enda stor ond cirkel. Det blir bara värre och värre. Allt är svart eller vitt för mig, gråzonen som jag en gång hade verkar ha försvunnit. Denna onda cirkel gör mig apatisk. Jag tar inte för mig nånting, för det kan ändå inte göra mig nöjd. Otroligt frustrerande för denna apati leder till mitt andra problem: Jag tänker för mycket!

Detta problem har jag dock haft och vetat om väldigt väldigt länge (så länge jag kan minnas faktiskt). Detta problem uppstår som sagt främst när jag inte gör någonting, därför borde jag hela tiden försöka att sysselsätta mig men pga. ovanstående problem... ja, ni förstår vad som händer. Det bli en ännu större ond cirkel och tankeverksamheten påverkar min sinnesstämning och min sinnesstämning påverkar min motståndskraft och när min motståndskraft sänks blir jag sårbar och jag söker mig till något som kan laga mig och detta brukar oftast bara trasa sönder mig mer.

Men jag ska inte bara skylla ifrån mig. Det är inte bara andra som trasar sönder mig, jag är rätt bra på det själv också. Dels genom att jag tillåter någon annan att trasa sönder mig, dels genom att inte tillåta mig själv att tycka om mig. Jag trycker ner mig själv i skiten, om och om och om igen, varje dag, varje timme, varje minut. Jag jämför mig med allt annat och anser mig inte stå högre än någon eller något. Jag anser mig inte vara värd ett skit.

---

Jag tror att mitt första problem leder till att jag ALLTID vill ha det onåbara. Jag dras till det jag inte kan få, jag förälskar mig i det jag inte kan få, jag faller för det jag inte kan få, jag trånar efter det jag inte kan få, jag längtar efter det jag inte kan få, jag saknar det jag inte kan få, jag älskar det jag inte kan få, jag tänker på det jag inte kan få, jag skriker efter det jag inte kan få. Och om jag mot förmodan skulle få det jag inte kan få... ja, då stillas mitt begär, jag blir nöjd för en liten stund, men sen tar problemet över och jag börjar omedvetet leta efter något nytt som jag inte kan få då det första har tappat sitt intresse.

Seriöst, vad kan man göra för att bli av med det här problemet? Hur ska jag kunna nöja mig med något som faktiskt är bra, men ändå nåbart? För jag vill inte springa genom livet och tråna efter det jag inte kan få. Jag vill ha något som jag kan få, och som jag kan behålla. Som mitt. Utan att tappa intresset. Utan att göra mig av med det så fort jag har fått det.

Varför kan jag inte bara få vara någons? Någon som klarar av att "äga" mig. Jag undrar om det verkligen finns någon som skulle kunna hålla mig så i schakt att jag blir nöjd. För hittills har jag aldrig varit det. Jag har aldrig varit nöjd.