Tankar en vinternatt i huvudstaden
Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva känslan...
Varför gör du såhär mot mig? Jag undrar om du är omedveten om vad du gör eller om du gör det så fullt medvetet som det känns. Jag vill bara försöka lämna dig i det förflutna, och låta dig stanna där som den "dåtid" du är.
Det är svårt att få folk att förstå mig. Jag älskar dig inte, jag vill inte ha dig men ändå gör du ont. Du var en så stor del av mitt liv, den största, under så otroligt många år, att jag nog fortfarande inte riktigt har hittat mig själv sen du försvann. Jag byggde upp ett liv runt dig, en vardag, och när man tar bort grunden, då rasar bygget. Det tar tid att bygga upp en ny grund. Och när det är svårt att hitta sig själv bland ruinerna, då är det lätt att man faller tillbaka, i det som man trodde var stabilt.
Som sagt, jag älskar dig inte, jag vill inte ha dig men ändå gör du ont. Jag tror det beror på att du hittade mig när jag var som mest trasig, när jag hade gett upp hoppet om det mesta, och när jag då förlorade dig visste jag inte hur jag skulle behålla det jag hade lyckats bygga upp under tiden du var min.
Jag vill inte hitta en ny "du" som ska vara min grund. Jag vill bygga min egen grund och hitta någon som vill hjälpa mig att bygga en vardag. Jag vill inte bli beroende av någon på det sättet igen. Men jag vill dela mitt liv med någon. Jag vill hitta någon som strävar åt samma håll som jag, någon som håller mig under armen när det är jobbigt och någon som gläds med mig när det går bra. Någon som älskar mig för den jag är, trots mina fel och brister.
Jag kommer hitta denna någon, det tror jag. Frågan är bara när... men det är ingen idé att skynda. Då kan man stirra sig blind på det långt fram och missa vad som står precis framför.
Skynda långsamt heter det ju... kanske ska försöka med det??
Klockan är natt och imorgon får jag besök så jag tänker gå och lägga mig. Jag undrar vad detta besök leder till. Vem vet? Endast stjärnorna.
Varför gör du såhär mot mig? Jag undrar om du är omedveten om vad du gör eller om du gör det så fullt medvetet som det känns. Jag vill bara försöka lämna dig i det förflutna, och låta dig stanna där som den "dåtid" du är.
Det är svårt att få folk att förstå mig. Jag älskar dig inte, jag vill inte ha dig men ändå gör du ont. Du var en så stor del av mitt liv, den största, under så otroligt många år, att jag nog fortfarande inte riktigt har hittat mig själv sen du försvann. Jag byggde upp ett liv runt dig, en vardag, och när man tar bort grunden, då rasar bygget. Det tar tid att bygga upp en ny grund. Och när det är svårt att hitta sig själv bland ruinerna, då är det lätt att man faller tillbaka, i det som man trodde var stabilt.
Som sagt, jag älskar dig inte, jag vill inte ha dig men ändå gör du ont. Jag tror det beror på att du hittade mig när jag var som mest trasig, när jag hade gett upp hoppet om det mesta, och när jag då förlorade dig visste jag inte hur jag skulle behålla det jag hade lyckats bygga upp under tiden du var min.
Jag vill inte hitta en ny "du" som ska vara min grund. Jag vill bygga min egen grund och hitta någon som vill hjälpa mig att bygga en vardag. Jag vill inte bli beroende av någon på det sättet igen. Men jag vill dela mitt liv med någon. Jag vill hitta någon som strävar åt samma håll som jag, någon som håller mig under armen när det är jobbigt och någon som gläds med mig när det går bra. Någon som älskar mig för den jag är, trots mina fel och brister.
Jag kommer hitta denna någon, det tror jag. Frågan är bara när... men det är ingen idé att skynda. Då kan man stirra sig blind på det långt fram och missa vad som står precis framför.
Skynda långsamt heter det ju... kanske ska försöka med det??
Klockan är natt och imorgon får jag besök så jag tänker gå och lägga mig. Jag undrar vad detta besök leder till. Vem vet? Endast stjärnorna.
Kommentarer
Postat av: Mattias
Jag undrar vem den besökaren var -blinkblink-, sköt om dig sötnos. Puss o kram :)
Trackback