Vad ett leende kan betyda mycket!
Tack du okända människa, som jag mötte mitt på bron, som gav mig ett leende och viskade fram ett blygt "hej". Du såg mig. Du log åt mig. Du talade till mig. Det rörde mig. Vad ett leende kan betyda mycket. Jag känner dig inte men ändå fick du mig att le tillbaka och känna mig sedd. Men eftersom jag är som jag är kan jag inte låta bi att tänka "men varför??". Varför såg du mig? Varför log du åt mig? Varför talade du till mig? Var det för att göra mig glad? Trodde du att jag var någon annan? Är du likadan mot alla?
Jag tog det till mig i alla fall. Jag tog ditt leende och stoppade det innanför jackan och värmde mig med det. Tack!
Jag har sårat en människa. Det var aldrig min mening. Men jag visste att han skulle bli sårad. Jag var ärlig. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka "tänk om jag dömde ut det för fort". Jag tänker på mitt tidigare inlägg "Aldrig nöjd". Vill jag inte ha honom för att han är nåbar? Jag vet inte... Jag tror att jag inte tillåter mig att känna något. Det blir för komplicerat. Om än att han kanske skulle vara bra för mig.
I vilket fall som helst gjorde jag som jag alltid gör. Jag gömde mig bakom min mur och stängde honom ute. Han klämde fingrarna när jag slog igen dörren.
Kom nyligen hem från en promenad. Får panik av att sitta hemma och titta i väggen så jag tog mig i kragen och gick ut en sväng. Under en timmes promenad hinner man tänka en del. De flesta tankarna cirkulerade kring hur folk kan "slå sig till ro" med en annan människa, utan att bli rastlös. Hur lyckas man hålla ihop i så många år utan att gå under?
Jag är en rastlös själ. Jag klarar inte av "samma visa dag ut och dag in". Jag får panik. Jag behöver förändring. Men blir det för stora och för många förändringar, då får jag panik. Då vill jag tillbaka till mina trygghetsrutiner. Men blir det för slentrianmässigt, då måste jag bort. Denna balans är ytterst ytterst svår att finna vilket leder till att jag i stort sett alltid är rastlös och med en panik som ligger under ytan.
Mitt liv är i en otrolig obalans. Det gungar fram och tillbaka hela tiden så jag blir alldeles sjösjuk.
Varför finns det ingen där som kan hålla min hand, när jag är så svag att jag inte ens orkar resa mig ur sängen på morgonen? Varför finns det ingen som kan ge mig orken att andas igen?
Jag känner mig svag i hela kroppen, benen darrar när jag går. Var är den styrka jag en gång hade? Den styrka som symboliserade mig?
Jag tog det till mig i alla fall. Jag tog ditt leende och stoppade det innanför jackan och värmde mig med det. Tack!
Jag har sårat en människa. Det var aldrig min mening. Men jag visste att han skulle bli sårad. Jag var ärlig. Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka "tänk om jag dömde ut det för fort". Jag tänker på mitt tidigare inlägg "Aldrig nöjd". Vill jag inte ha honom för att han är nåbar? Jag vet inte... Jag tror att jag inte tillåter mig att känna något. Det blir för komplicerat. Om än att han kanske skulle vara bra för mig.
I vilket fall som helst gjorde jag som jag alltid gör. Jag gömde mig bakom min mur och stängde honom ute. Han klämde fingrarna när jag slog igen dörren.
Kom nyligen hem från en promenad. Får panik av att sitta hemma och titta i väggen så jag tog mig i kragen och gick ut en sväng. Under en timmes promenad hinner man tänka en del. De flesta tankarna cirkulerade kring hur folk kan "slå sig till ro" med en annan människa, utan att bli rastlös. Hur lyckas man hålla ihop i så många år utan att gå under?
Jag är en rastlös själ. Jag klarar inte av "samma visa dag ut och dag in". Jag får panik. Jag behöver förändring. Men blir det för stora och för många förändringar, då får jag panik. Då vill jag tillbaka till mina trygghetsrutiner. Men blir det för slentrianmässigt, då måste jag bort. Denna balans är ytterst ytterst svår att finna vilket leder till att jag i stort sett alltid är rastlös och med en panik som ligger under ytan.
Mitt liv är i en otrolig obalans. Det gungar fram och tillbaka hela tiden så jag blir alldeles sjösjuk.
Varför finns det ingen där som kan hålla min hand, när jag är så svag att jag inte ens orkar resa mig ur sängen på morgonen? Varför finns det ingen som kan ge mig orken att andas igen?
Jag känner mig svag i hela kroppen, benen darrar när jag går. Var är den styrka jag en gång hade? Den styrka som symboliserade mig?
Kommentarer
Postat av: frida
kom hem och gå med mig :(
krama :)
Trackback