Vem är jag?
Varför är jag inte den jag vill vara? De säger att man ska göra sitt liv till det man vill att det ska vara men varför gör jag då inte det? Det enda jag förmår att göra är att klaga över hur det är istället för att ta tag i alla problem jag anser mig ha.
Jag är inte nöjd med mig själv och mitt liv, det har jag aldrig varit. Jag önskar att jag var det men det är jag inte. Det finns så mycket i mitt liv som får mig att känna mig värdelös men jag tar inte tag i det och det gör mig så arg.
Vad var det som fick mig att bli så velig och svag när det gäller mig själv? Jag trodde jag stod över sådana problem, att det bara var andra som var svaga och inte visste vilka de var. Jag trodde att jag hade stenkoll på vem jag var och vad jag stod för men jag hade tydligen fel och när jag insåg det rasade hela den illusion jag hade byggt upp och där stod jag själv kvar, alldeles utblottad för omgivningen.
Jag är rädd. Jag är rädd för att jag inte vågar utmana mig själv. Jag försöker framstå som modig och stark men när det kommer till beslut som kan göra stora förändringar i min värld så vågar jag inte ta steget. Jag velar alldeles för länge och sen är chansen förbi.
Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv för att jag hela tiden lurar ner mig i kaninpälsen när jag egentligen borde sitta längst ut på hårstråna och nyfiket spana ut över omgivningen. Jag var inte ens den personen som barn... jag har alltid suttit längst ner i pälsen och ansett att jag inte behövde klättra upp för att jag redan hade sett det där uppe.
Attans så fel jag hade.
Jag är så avundsjuk på de som vågar och klarar av att ta tag i sina liv och göra de stora förändrigar som de behöver för att känna sig lyckliga.
Det är bara att inse det, jag är en svag person...
(för er som inte har en aning om vad jag babblar om när det gäller kaninpäls osv. så syftar jag på något som jag en gång har läst i en mycket tänkvärd bok, nämligen "Sofie´s värld" av Jostein Gaarder)
Jag är inte nöjd med mig själv och mitt liv, det har jag aldrig varit. Jag önskar att jag var det men det är jag inte. Det finns så mycket i mitt liv som får mig att känna mig värdelös men jag tar inte tag i det och det gör mig så arg.
Vad var det som fick mig att bli så velig och svag när det gäller mig själv? Jag trodde jag stod över sådana problem, att det bara var andra som var svaga och inte visste vilka de var. Jag trodde att jag hade stenkoll på vem jag var och vad jag stod för men jag hade tydligen fel och när jag insåg det rasade hela den illusion jag hade byggt upp och där stod jag själv kvar, alldeles utblottad för omgivningen.
Jag är rädd. Jag är rädd för att jag inte vågar utmana mig själv. Jag försöker framstå som modig och stark men när det kommer till beslut som kan göra stora förändringar i min värld så vågar jag inte ta steget. Jag velar alldeles för länge och sen är chansen förbi.
Jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv för att jag hela tiden lurar ner mig i kaninpälsen när jag egentligen borde sitta längst ut på hårstråna och nyfiket spana ut över omgivningen. Jag var inte ens den personen som barn... jag har alltid suttit längst ner i pälsen och ansett att jag inte behövde klättra upp för att jag redan hade sett det där uppe.
Attans så fel jag hade.
Jag är så avundsjuk på de som vågar och klarar av att ta tag i sina liv och göra de stora förändrigar som de behöver för att känna sig lyckliga.
Det är bara att inse det, jag är en svag person...
(för er som inte har en aning om vad jag babblar om när det gäller kaninpäls osv. så syftar jag på något som jag en gång har läst i en mycket tänkvärd bok, nämligen "Sofie´s värld" av Jostein Gaarder)
Kommentarer
Trackback