Sandra "melondoft" Ekdahl

Om världen var ett stort pussel, på kanske miljontals bitar, då är jag den pusselbiten som har hamnat helt galet, den pusselbiten som egentligen kommer från ett annat pussel men som har hamnat i det här pusslet.

Jag är malplacerad. Jag passar inte ihop med en enda av dessa miljontals bitar som finns runt omkring mig...

Jag har ett minne som förföljer mig. Det enda jag aldrig någonsin har berättat för någon. Anledningen till att jag inte har berättat det är för att jag inte vet om det är sant. Jag minns det så starkt, men jag kan inte svära på att det har hänt. Jag har många gånger i mitt liv tvivlat på mina minnen, är de drömmar eller är de verklighet?? Problemet med det här minnet är att det finns bara en enda som skulle kunna tala om ifall det är sant eller inte, men jag tvivlar på att den personen skulle ha en aning om vad jag pratade om ifall jag frågade. Dessutom har jag inte den blekaste om vart denna person finns idag.

Det värsta med det här minnet är just hur det får mig att må. Jag blir illa till mods när det dyker upp i mitt huvud. Jag vill dra mig undan, gömma mig någonstans. Jag känner mig liten och smutsig. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det är samma bild som dyker upp i huvudet hela tiden. Jag var så liten. Vi var så små. Vad hände egentligen? Hände det verkligen något? Eller är det något som bara finns i mitt huvud? Men om det inte hände, hur kommer det sig då att det förföljer mig? Att det dyker upp i mitt huvud då och då när jag som minst anar det?

Hur gör man för att få veta sanningen, utan att på något sätt behöva ta upp det som rör sig i mitt huvud? Kommer jag någonsin få veta?

Det var länge sen jag fick den närhet som jag så desperat behöver.
Det var länge sen någon lade armarna om mig och jag bara fick försvinna in i en drömvärld, där jag visste att jag var trygg tack vare personen som så försiktigt höll om mig.
Det var länge sen någon låg bredvid mig och pillade sådär mysigt med mitt hår.
Det var länge sen någon tittade på mig med ögon som visade att den brydde sig mer om mig än om något annat på denna jord.
Det var länge sen jag somnade i värmen av någon annan.
Det var länge sen jag vaknade upp mitt i natten, kröp närmare och somnade om igen, lycklig för den som låg bredvid.


Det var länge sen jag fick ge min kärlek till någon, på riktigt.

Idag har jag städat hysteriskt. Jag har skurat ugnen, skurat badkaret, skurat toaletten, dammsugit, plockat undan massa saker, skurat golven i köket, hallen och badrummet, "diskat" m.m. m.m. Jag tror det är därför jag har tyckt att den här dagen har varit ganska okej. Jag har inte hunnit tänka.

Imorse när jag vaknade var den inte okej. Jag vaknade 8, vaknade 10 och ville inte gå upp, vaknade 11 när klockan ringde men hade huvudvärk så jag somnade om och vaknade 12, fortfarande med huvudvärk och dessutom en känsla i magen som skrek "jag vill inte vara med, låt mig vara gömd idag!!!!". Jag lyssnade inte riktigt på magen. Eller mjo, lite grann. Syster ville äta på Subway. Först sa jag nej, men sen suget och det dåliga samvetet gjorde att jag övertalade mig själv (eller ja, jag orkade egentligen inte... kände mig lite taskig mot syster som erbjöd sig att betala och allt). Vi åkte en sväng till Ö&B och sen till Subway. Ville inte stanna där och äta så vi åkte hem. Hon släppte av mig hemma och åkte sen hem eller nåt annat. Kände mig inte alls bekväm i att vara ute bland folk idag... Jag kände mig bara i vägen och som världens största "fel" på två ben. Tur att det inte blev så lång tid. Samtidigt tror jag det är bra att komma ut även sådana dagar som jag verkligen inte orkar också. Man kanske lär sig...

Dock vet jag att den här kvällen kommer bli tung... jag kommer bli mer och mer asocial ju mer tiden går och det är riktigt tur att klockan är så pass mycket som den är så mamma och pappa går och lägger sig snart så jag inte behöver prata mer... skriva går trots att jag är asocial, men prata blir helt omöjligt efter en viss gräns. Jag börjar närma mig den känner jag...

Tänk om man kunde få somna tidigt inatt och dessutom komma upp i hyfsad tid imorgon... tänk om man för en gångs skull kunde ha en normal dygnsrytm... tänk om...

Jag är sjukligt asocial av mig. Jag har begränsat mitt liv till lägenhetens fyra väggar, jag går nästan bara utanför dörren när det är mörkt och jag undviker folk så långt jag bara kan. De få gånger jag masar mig ut för att träffa folk måste jag förbereda mig innan. Jag måste samla alla krafter jag har för att orka en hel dag/kväll, även om det bara handlar om en kort stund krävs det extra krafter. När jag kommer hem från ett umgänge är jag helt slut. Det känns som om all kraft jag samlat på mig för att orka har tagit slut och jag går på sparlåga. Dagen efter ett längre umgänge orkar jag ingenting, då låser jag in mig i lägenheten, kanske t.o.m. bara i mitt rum och gömmer mig för verkligheten.

Det kan låta konstigt men för mig är det verklighet. Jag går igenom ett fysiskt och psykiskt helvete innan jag ska träffa folk, i och med att jag är så svag orkar jag inte med för många av dessa "utömningar" på energi på för kort tid. Det är därför ni kanske tycker jag är tråkig när jag säger nej, eller om jag bara kan stanna en kort stund osv. Jag orkar helt enkelt inte. Det betyder dock inte att jag inte vill träffa er. Det är ju ni som betyder nåt för mig.

Viljan finns, men inte orken.

Jepp, då har jag nu en ny design på min blogg. Det känns bra, det känns liksom som att det är mer JAG än det där typ grågröna/skogsgröna vad man nu ska kalla det... Det här är jag, i hjärta och själ! :)

Det kan hända att det blir några smärre förändringar men det är ju bara trevligt, eller hur??

Så ja, välkomna till min nya, mer personligt designade blogg! ENJOY!

Idag var jag på Swebus för att gå på ett informationsmöte och skriva teoriprov för B-körkort. Blev knas inatt. Tänkte lägga mig tidigt men var inte ett dugg trött så jag började pyssla med bloggen istället. Sen blev klockan helt plötsligt 4 och jag var tvungen att sova. Gick och lade mig men var inte ett dugg trött så jag låg och vred på mig i över en timme. Till slut somnade jag (antagligen av tristess) men inte skulle jag få en lugn stund. Vaknade vid 9 och kunde inte somna om, trots att jag var sjukt trött. Masade mig upp vid 10 och gick och duschade för att vakna till liv. Pappa skjutsade sen mig till Swebus rekrytering i Solna.

Teoriprovet gick bra, fick 50 rätt och 45 var lägsta gräns. Är inte nöjd med provet men blev ju godkänd iaf... Ska göra ett körprov på måndag så vi får väl se efter det hur saker och ting ter sig.

Nu är det bullbak och fortsatt make-over (kanske). Bara en snabb uppdatering. Blir kanske mer senare.

Hade tråkigt så det blev en liten make-over. Är inte klar men måste sova eftersom jag ska upp "tidigt" imorgon på informationsmöte på Swebus. :)

God natt!

Sitter hopkrupen i en filt i mitt rum. Klockan är ca. 23.00, det är långfredag och svinkallt ute.

Jag vet inte om jag nånsin har känt mig så ensam som jag känner mig just nu. Det kryper i hela kroppen. Jag är totalt rastlös men samtidigt oförmögen att göra något. Jag har ett sånt otroligt stort behov av närhet att det nästan skrämmer mig. Jag börjar gå sönder. På riktigt. Ensamheten tränger sig på och jag är inte tillräckligt stark för att stå emot när den äter upp mig inifrån.

Jag har aldrig känt mig så oälskad som jag känner mig just nu. Jag vet att min familj och mina vänner (de som fortfarande finns vid min sida) älskar mig, men jag känner inte deras kärlek då jag har tappat alla känslor. Jag känner mig likgiltig. Jag känner mig tom. Jag känner mig ofullständig, som om någonting inom mig fattas.

Jag har aldrig känt mig så borttappad som jag känner mig just nu. Jag känner mig totalt disorienterad och vilsen. Jag har ingen fast punkt i mitt liv att hålla fast mig vid när världen snurrar för fort. Paniken växer över att tiden går men att jag står still. Jag vill komma framåt, jag vill följa tidens fotspår men hur mycket jag än trampar står jag kvar på samma ställe som innan.

Jag vill hitta meningen med livet igen.....






Jag vill hitta någon som förstår mig. Någon som ser mig utan att jag behöver visa mig. Någon som finns där när jag tror att jag är alldeles ensam. Någon som vet vem jag är, på riktigt, utan alla masker och fasader. Någon jag aldrig vill vara utan.

Jag vill ha någon som väntar på mig i sängen när det är dags att sova. Någon som smeker min kind, pussar mig i pannan, tittar mig i ögonen och bara ler. Jag vill ha någon som håller om mig när jag är rädd, någon som inte är rädd för mina rädslor. Jag vill ha någon som får mig att känna mig trygg. Jag vill ha någon som får mig att våga tro igen, någon som får mig att känna mig hel igen.

---

Det är fullmåne ikväll. Jag får en speciell känsla inom mig när det är fullmåne. Det är vackert. Jag får en känsla som är svår att beskriva. Det känns som något som inte finns på denna jord, något sfäriskt... jag vet inte.. jag svamlar...

Ja, dig!!! Du vet att jag menar dig!

En totalt jävla störd dag. Mår skit, är irriterad, nere och bara mår förjävligt rent ut sagt...

Har iaf flyttat hem till Sthlm nu. Kom hem i söndags. Känns okej.

Orkar inte mer nu... ska försöka skriva av mig lite mer senare... men inte nu...



*saknar massa.....*

"I hope you know, I hope you know
That this has nothing to do with you
It's personal, myself and I
We've got some straightening out to do
And I'm gonna miss you like a child misses their blanket
But I've got to get a move on with my life
It's time to be a big girl now
And big girls don't cry"

Jag har haft en total känslomässig urladdning idag. Jag vill bara gråta ut all jävla skit som jag har inom mig. Vill krypa upp i ett hörn och bara låta tårarna rulla tills de tar slut. Men jag kan inte. Jag har en spärr inom mig som inte släpper.

Var i skolan idag och lämnade tillbaka larmbrickan som jag hade glömt och åt lunch med Sofia. Kändes bra att få träffa henne igen men det smärtade i hjärtat när jag insåg att hon är förlorad. Jag kommer aldrig få tillbaka min älskade vän och den förlusten är en av de större jag någonsin har varit med om. Jag är maktlös i den här situationen. Jag vill så gärna ha tillbaka henne på det sättet som hon var "min" förut, men jag kan inte göra något för att det ska bli så igen och det för ont. Allt jag vill är att hon ska vara lycklig, hon kommer alltid betyda extremt mycket för mig.

Jag håller på att plocka ihop alla mina saker. Det känns konstigt. Det är en bitterljuv känsla. Det känns helt underbart att få komma hem igen, men det här innebär också att jag har misslyckats och som flera av er vet är jag livrädd för misslyckanden. Dessutom lämnar jag många människor bakom mig som har kommit att betyda en hel del för mig. Jag hoppas bara att jag har lämnat ett litet avtryck på dessa människor också, så de kanske kommer ihåg mig när jag är borta.

Jag önskar att det var dags att åka hem nu. Jag avskyr den här väntan. Jag känner mig bara instängd här. Jag känner mig inte längre välkommen, det känns som om Leksand har sagt sitt adjö till mig, att det är dags för mig att åka härifrån.

Allt gör bara så jävla ont just nu. Fuck the world.

Stop the world, I'm getting off!! (Lisa, jag lånar det lite, behöver de orden just nu kände jag. Hoppas det är okej.)

Håll alla tummar, fingrar, tår och varenda ben i kroppen!!!!!

Det är måndag, skoldag och jag är i Leksand. Detta borde betyda att jag har varit i skolan idag men tyvärr blev det inte så. Jag messade min mentor igår och frågade ifall vi skulle ha henne eller om vi skulle ha en annan lärare idag. Det visade sig att vi skulle ha den andra läraren och jag klarar bara inte av henne. Jag hade svårt för henne då jag fortfarande orkade vara i skolan, då kan ni tänka er hur omöjligt det blir för mig nu när jag egentligen inte ens har ork att vara i skolan överhuvudtaget. Det plus att jag hade nattligt samtal i ca. 6 timmar till kl. 05 imorse gjorde att jag valde att sova till klockan blev 11.15. Jag vaknade och såg att jag hade fått mess av Maddä. Frågade om hon ville umgås med mig och det ville hon så jag hämtade henne vid skolan och vi åt lite lunch tillsammans. Efter lunchen blev det slötitta på tv, lyssna på Bandit på webradion och bara snacka massa skit. Hon gick nyligen till bussen så nu är jag ensam igen, dock på hyfsat bra humör.

Hon var så söt när hon var här. Vi pratade lite om att jag inte vet hur mycket jag kommer orka gå i skolan den här veckan och lite så... då kommer det lite smygande "men jag saknar dig i skolan...".. *sötnöt* :) Blev jätteglad. Känns skönt att vara lite efterlängtad samtidigt som jag blir lite sorgsen eftersom jag vet att jag kommer bli tvungen att "lämna" henne i och med att jag inte kommer vara kvar här... :( Men jag hoppas att vi kommer hålla kontakten med varandra även efter att jag har flyttat hem till Sthlm igen.

Just det... blev som sagt nattligt samtal igår/inatt... Det var nog ett av de mest givande, mest roande samtal jag har haft på mycket mycket länge. Och jag som bara skulle förklara hur det stod till med min lägenhet och skolan... *haha* Aja, i vilket fall som helst var det helt underbart och jag hoppas det kan bli flera sådana samtal (om än att det antagligen blir en svindyr telefonräkning för den som nu betalar den... *oops*).

Nu måste jag hitta på nån mat för jag ska iväg på match om typ 1½ timme.

Maddä: TACK!
Andreas: TACK!

Mitt liv bygger på perfektion.



Det är därför jag inte lever.

Jag var på bra humör... jag skulle skriva om min födelsedag... sen förstördes det och nu orkar jag inte...

Skiter i allt....

Igår var det utgång igen. Syster, Petra och jag var på Harry B. James i onsdags men besvikelsen var ett faktum då de flesta var fjortisar så jag var ännu mer sugen igår när det var Bandit-fest på Anchor. *my favourite* Det blev jag, Frida och Petra som masade oss dit. Stod i kö i över en timme innan vi fick komma in (och under den tiden lyckades jag tydligen se "min" Anchor-flicka men jag kom på det för sent och då hade hon hunnit försvinna *bannar mig själv*) men när vi kom in glömde vi snabbt bort hur tråkigt det var att stå i kö. Jag tycker verkligen om Anchor. Så jäkla skönt folk, mysigt ställe, bra musik och goda drinkar. :) Igår var det dessutom extra bra musik i och med att det var Bandit som skötte musiken. *yey*

Petra hittade nåt snyggt ragg (eller ja, han hittade henne) som hängde runt henne halva kvällen och jag blev beordrad av en tjej att gå ut och hålla hennes kompis (?)sällskap när han skulle röka. Vi stod ute och snackade så länge att Petra och Frida tydligen blev oroliga men det var bara trevligt. :) Innan vi alla skulle börja röra på oss bytte både han och jag och tjejen och jag nummer plus att jag blev bjuden på fest till dem imorgon (lördag). Tyvärr skulle Petra upp och jobba och klockan rann iväg så vi var tvungna att röra oss hemåt. På vägen hem messades vi lite grann och i det sista sms:et jag fick stod det typ "va bra, då vet jag att du lever (jag skrev att jag var hemma och skulle sova) så att man kanske kan få träffa dig igen". Lite sött faktiskt. :)

Idag har varit smittad av den härliga stämningen från igår, jag har varit på ganska bra humör vilket ledde till att jag orkade masa mig utanför dörren, ända bort till Solna för lite shopping med syrran. Tänkte leta efter ett par nya handbollsskor men det gick inge vidare. Köpte bara en nagelfil och sen stannade vi på CityGross på vägen hem för att handla mat.

Kvällen har inte varit riktigt lika bra, jag känner att det är något som ligger och gnager i magen hela tiden men det vill tydligen inte komma upp till ytan. Det stör mig att jag inte vet vad det är som ligger och gnager. Jag försöker njuta så mycket jag bara kan av mina bra stunder (som igår kväll, jag trivdes verkligen massor) men så fort de tar slut har jag svårt att bevara känslan. Igår kväll var för lyckad, det har gjort att det känns som att jag måste straffa mig själv nu. Jag får känslan av att det inte är okej att ha roligt när man mår dåligt. Jag vet att det är fel att tänka så men hjärnspökena säger emot.

Jag vill orka vara den som jag var igår kväll hela tiden men det kräver så otroligt mycket energi att jag är helt matt flera dagar efteråt (det är absolut inte så att jag spelar en roll eller tar på mig en mask, den jag var igår är en del av den äkta jag, men det är den del som kräver mest energi vilket gör att jag inte orkar plocka fram just den delen så ofta).

Imorgon blir det lite strul. Jag är bjuden på två fester. På den ena finns risk att en viss person dyker upp, på den andra finns en chans (?) att en trevlig person dyker upp. Jag vill både gå och inte gå på båda. Jag är kluven. Samtidigt som jag vill gå på båda festerna för att träffa folk vill jag också bara nöja mig med att gosa upp mig i soffan, eller som en annan del av mig vill, gå ut på krogen och kanske t.o.m. försöka få tag i den tredje "viss person"... Gah... jag får panik. Jag orkar inte tänka!

God natt.