Nyfikna?
Okej, jag vet att det var elakt att skriva som jag skrev i förra inlägget... vågar egentligen inte avslöja riktigt än men då det är i stort sett klart så kan jag göra det ändå (med viss reservation för att det kan skita sig):
Jag och min älskade Peter ska flytta ihop!! Vi har fått en trea på 80 kvm i Råcksta (nybyggt 2007) och flyttar dit 1 november om allt funkar som det ska. Vi ska skriva kontrakt nästa vecka men inte förrän jag har det påskrivet i min hand kommer jag att känna mig lugn.
Men nu vet ni, alla ni nyfikna. Jag ska äntligen få bli vuxen på riktigt igen, tillsammans med min älskade! *lycklig*
Jag och min älskade Peter ska flytta ihop!! Vi har fått en trea på 80 kvm i Råcksta (nybyggt 2007) och flyttar dit 1 november om allt funkar som det ska. Vi ska skriva kontrakt nästa vecka men inte förrän jag har det påskrivet i min hand kommer jag att känna mig lugn.
Men nu vet ni, alla ni nyfikna. Jag ska äntligen få bli vuxen på riktigt igen, tillsammans med min älskade! *lycklig*
Håll tummarna!
Jag vågar inte berätta varför än, men håll tummarna så hårt ni bara kan!! Berättar så snart jag vågar!
Ont
Jag saknar honom så jävla mycket att det värker i hela kroppen. Jag är inte hel utan honom. Du fattas mig!
Shut up!
Allt jag säger och allt jag gör blir bara fel så jag ska hålla käften och försvinna.
Huvudvärk
Jag skulle egentligen ha jobbat idag men pga "migrän" (som sen faktiskt blev riktig huvuvärk) var jag hemma. Grejen var att jag verkligen inte orkade jobba, jag hade en skittjänst och jag ville vara med min älskade. Fuck va fel allt blev. "Migränen" blev riktig huvudvärk som sagt (typiskt mig när jag sjukar mig.... verkar vara mitt samvete som inte vill att jag ska ljuga), pojken har varit på konstigt humör hela dagen och det hela slutade med att jag åkte därifrån vid 16 i förhoppning om att komma tillbaka lite senare på kvällen men tji fick jag. Han tyckte att det var bättre att jag stannade kvar hemma. Så nu sitter jag här, ensam i mitt rum, lyssnar på deprimerande musik och mår i allmänhet helt jävla fucking kasst. Problemet är att det inte är någon som helst mening med att försöka "övertala" honom eller så för det kommer säkert bara bli skit om jag åker dit i alla fall.
Dessutom lär ju imorgon skita sig också. Vi skulle ha en mysig hemmadag bara han och jag eftersom han hade fått ledigt från jobbet men den kan jag säkert glömma nu för jag lär inte vara hemma hos honom förrän nån gång mitt på dan eftersom jag ska sova hemma och sen har jag träning vid 18 och jag börjar 4.48 på tisdag så jag kan inte vara uppe sent imorgon heller.
Dum som jag är sitter jag ju och väntar på att han ska höra av sig och säga "älskling, kom hit" eller nåt. Men jag vet att det inte kommer att bli så. Han kommer inte att ändra sig. Jag kommer inte få åka till honom ikväll. Jag kommer bli tvungen att krypa ner i min kalla, tomma säng i natt, ligga vaken hela natten och när jag väl somnar, plågas av mardrömmarna. Jag vet att det kommer att bli så men jag kan ändå inte låta bli att vänta på hans rop. *lyssnar ut i mörkret*.
Fan alltså.... jag vill bara skita i allt just nu. Det känns som att vi lika gärna kan låta bli att ses imorgon. *jag vet att jag är dum när jag säger sånt och jag menar det inte för fem öre men jag blir så otroligt frustrerad och jag måste få ut min frustration på något sätt och då blir det såhär*.
Jag älskar honom för mycket. Det är därför jag blir såhär...
Fuck everything. Nu ska jag gå och försöka kväva mig själv med en kudde eller nåt...
Det förflutna
Varför är det så jobbigt att höra om hans förflutna? Det är ju inte så att jag själv inte har ett. Mitt är ju t.o.m. nästan "värre" än hans. Ändå gör det mig så ont att höra om sånt som hände före mig. Jag försöker att tänka "det var före mig, det är historia nu" men trots det gnager det inom mig. Är det svartsjuka? Alla som känner mig vet ju hur svartsjuk jag kan vara. Men vad finns det egentligen att vara svartsjuk på? Att han hade ett liv innan han träffade mig? Det kan jag ju inte direkt bli svartsjuk på. Jag hade också ett liv innan vi träffades. Jag borde ju snarare vara glad över att han hade ett liv innan mig. Det betyder ju bara att han dels vet vad det innebär med ett förhållande, dels att han valde mig "med omsorg" och dels att han har "lekt färdigt".
För handen på hjärtat, hur många vill egentligen ha en okysst oskuld som partner? En som inte har någon som helst erfarenhet från förhållanden? Jag tvivlar på att någon vill det. Man vill ha någon med tillräckligt mycket erfarenhet för att den ska veta vad det innebär. Jag själv sa det till min första pojkvän "Tänk om vi hade träffats 10 år senare när vi var klara med allt". Hur många första-förhållanden håller för evigt? Jag vet då inte många. Jag tror att vi alla behöver "leka av oss" innan vi kan gå in i ett förhållande med avsikt att det ska hålla för evigt. Vi vill alla "leta oss fram" till rätt person, inte bara ta "första bästa". Jag vet att jag inte var redo att leva för alltid med min första pojkvän. Efter mitt senaste förhållande, som varade i nästan fem år, hade jag ett "slampår". Dels för att få "leka av mig" och dels för att lyckas komma över honom. Bara strax innan jag träffade min ängel (Peter) hade jag känslan av att ha "lekt färdigt", att jag började bli redo för ett nytt förhållande, att jag hade gjort det jag behövde för att kunna gå in i ett förhållande med avsikten att det ska hålla för alltid.
Nu är jag redo. Redo att leva med honom livet ut. Redo att hänge mig till 100% endast till honom. Han är mitt liv och jag vill inte vara utan honom. Utan hans kärlek känns världen bara grå och trist. Han lyser upp hela min tillvaro och gör mig till världens lyckligaste.
Han är...
...min bästa vän
...min passion
...min andra hälft
...min ledstjärna
...min tröst
...mitt ljus
...min ängel
...min prins
...min älskare
...min familj
...mitt nu
...min framtid
...mitt liv
...mitt allt
... och jag älskar honom!
För handen på hjärtat, hur många vill egentligen ha en okysst oskuld som partner? En som inte har någon som helst erfarenhet från förhållanden? Jag tvivlar på att någon vill det. Man vill ha någon med tillräckligt mycket erfarenhet för att den ska veta vad det innebär. Jag själv sa det till min första pojkvän "Tänk om vi hade träffats 10 år senare när vi var klara med allt". Hur många första-förhållanden håller för evigt? Jag vet då inte många. Jag tror att vi alla behöver "leka av oss" innan vi kan gå in i ett förhållande med avsikt att det ska hålla för evigt. Vi vill alla "leta oss fram" till rätt person, inte bara ta "första bästa". Jag vet att jag inte var redo att leva för alltid med min första pojkvän. Efter mitt senaste förhållande, som varade i nästan fem år, hade jag ett "slampår". Dels för att få "leka av mig" och dels för att lyckas komma över honom. Bara strax innan jag träffade min ängel (Peter) hade jag känslan av att ha "lekt färdigt", att jag började bli redo för ett nytt förhållande, att jag hade gjort det jag behövde för att kunna gå in i ett förhållande med avsikten att det ska hålla för alltid.
Nu är jag redo. Redo att leva med honom livet ut. Redo att hänge mig till 100% endast till honom. Han är mitt liv och jag vill inte vara utan honom. Utan hans kärlek känns världen bara grå och trist. Han lyser upp hela min tillvaro och gör mig till världens lyckligaste.
Han är...
...min bästa vän
...min passion
...min andra hälft
...min ledstjärna
...min tröst
...mitt ljus
...min ängel
...min prins
...min älskare
...min familj
...mitt nu
...min framtid
...mitt liv
...mitt allt
... och jag älskar honom!
Tankar som snurrar
Sitter i mitt rum och lyssnar på Sophie Zelmani. Tyvärr är stämningen inte riktigt den rätta då hennes musik helst ska avlyssnas i ett halvdunkelt rum med tända ljus och en kopp te men ja, det får duga för nu (dessutom är mitt rum så fruktansvärt ostädat så min sinnesfrid är för tillfället helt obefintlig...).
Igår var jag ledig så då var vi hemma hos Peter. Eller ja, jag var hemma hos honom för han jobbade. Det är lika jobbigt varje gång han går upp ur sängen på morgonen och lämnar mig ensam men jag gör ju det i stort sett varje morgon mot honom så det är väl inte mer än rätt att det blir tvärtom ibland också. Blev en väldigt slapp dag, satt vid datorn och tittade lägenheter och låg i soffan och tittade på två filmer. Det blev "A cinderella story" och "27 dresses". Typiska tjejfilmer tror jag men det var nog lite vad jag behövde igår. Fast jag vet inte om det var så bra att jag såg "27 dresses". Min hjärna började ju direkt att fundera på allt det här med bröllop och grejer. Jag som aldrig hade tänkt att gifta mig... så träffar jag "the love of my life" och direkt börjar jag fundera på hur det vore att gifta sig osv. Det är väl kanske så... när man hittar den rätta/rätte. I vilket fall som helst så var de rätt bra och ett bra tidsfördriv. :) På kvällen blev det träning och sen åkte vi hem till Ekerö där det mest blev att slänga sig i sängen direkt.
Jag har börjat fundera igen. Eller alltså... hmm... det där blev konstigt. Men alla som känner mig vet ju att jag tänker alldeles för mycket. Vad jag menade är att jag ganska länge har lyckats låta bli att överanalysera och tänka för mycket senaste tiden men att det återigen börjar komma tillbaka. Jag tror det är nackdelen med ett jobb där man sitter och åker runt hela tiden. Mest sitter jag och funderar på framtiden, allt sånt som boende, jobb och barn osv. Framför allt det här med boende för som jag har sagt tidigare håller jag på att bli desperat.
Men jag går också runt med en oro inom mig. Denna oro gnager och jag försöker övertala mig själv att tränga bort den men den kommer tillbaka. Senaste tiden känns det som att alldeles för mycket har gått alldeles för bra... Jag har sedan tre månader tillbaka världens bästa pojkvän och jag är verkligen livrädd för att förlora honom. Jag är så otroligt rädd för att en dag vakna upp ur min dröm och att han inte finns där. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ta mig till om han inte fanns där hos mig. Vad skulle jag göra utan honom? På bara de här tre månaderna har jag öppnat mig så mycket mer för honom än vad jag någonsin har gjort för någon annan, jag har blottat alla mina känslor och visat honom mitt allra innersta. Vad skulle hända med mig om han försvann? Jag vågar inte ens tänka tanken. Sen han kom in i mitt liv har jag inte kunnat se på mitt liv utan att se honom vid min sida. Han måste finnas där. Och det är det här som gör så ont. Jag har aldrig varit så sårbar som jag är just nu.
Som om inte denna oro vore nog att bära runt på så går jag runt med en känsla av rastlöshet inom mig. Det kryper i hela kroppen på mig och det som är värst är att jag inte vet vad som skapar denna rastlöshet, vad den beror på. Jag har ju mina aningar, med tanke på tidigare nämnda bostadssituation bl.a. men är det allt? Eller har jag "stått stilla" för länge igen? Jag är så orolig över det här att jag ledsnar så fort på saker... jag har jobbat på Swebus i snart tre månader och det börjar kännas som att det är "för länge". Varför kan jag inte nöja mig med det jag har ett tag? Varför vill jag hela tiden flytta på mig och börja med något annat? Varför blir jag så uttråkad? Är det för att jag inte har hittat det jag verkligen vill göra eller är det bara så jag är? Det längsta jag har jobbat på ett och samma ställe är fyra månader. Hur lyckas människor jobba på ett och samma ställe i 10-20-30 och kanske t.o.m. 40 år?? Jag förstår det inte.... Jag vill också orka med det...
Nej, jag tror det är dags för mig att göra nåning annat. Det här var egentligen inte en så bra idé känner jag då jag nu har satt igång tankarna igen. Sitta hemma ensam, med en saknad som skriker i bröstet och en massa tankar, ja ni vet ju hur bra det är för mig... Ska se om jag kanske ska slå en signal till älsklingen för att försöka stilla lite av den saknad efter honom som jag alltid bär med mig när han inte är nära.
Så för denna gång. Adjö.
Igår var jag ledig så då var vi hemma hos Peter. Eller ja, jag var hemma hos honom för han jobbade. Det är lika jobbigt varje gång han går upp ur sängen på morgonen och lämnar mig ensam men jag gör ju det i stort sett varje morgon mot honom så det är väl inte mer än rätt att det blir tvärtom ibland också. Blev en väldigt slapp dag, satt vid datorn och tittade lägenheter och låg i soffan och tittade på två filmer. Det blev "A cinderella story" och "27 dresses". Typiska tjejfilmer tror jag men det var nog lite vad jag behövde igår. Fast jag vet inte om det var så bra att jag såg "27 dresses". Min hjärna började ju direkt att fundera på allt det här med bröllop och grejer. Jag som aldrig hade tänkt att gifta mig... så träffar jag "the love of my life" och direkt börjar jag fundera på hur det vore att gifta sig osv. Det är väl kanske så... när man hittar den rätta/rätte. I vilket fall som helst så var de rätt bra och ett bra tidsfördriv. :) På kvällen blev det träning och sen åkte vi hem till Ekerö där det mest blev att slänga sig i sängen direkt.
Jag har börjat fundera igen. Eller alltså... hmm... det där blev konstigt. Men alla som känner mig vet ju att jag tänker alldeles för mycket. Vad jag menade är att jag ganska länge har lyckats låta bli att överanalysera och tänka för mycket senaste tiden men att det återigen börjar komma tillbaka. Jag tror det är nackdelen med ett jobb där man sitter och åker runt hela tiden. Mest sitter jag och funderar på framtiden, allt sånt som boende, jobb och barn osv. Framför allt det här med boende för som jag har sagt tidigare håller jag på att bli desperat.
Men jag går också runt med en oro inom mig. Denna oro gnager och jag försöker övertala mig själv att tränga bort den men den kommer tillbaka. Senaste tiden känns det som att alldeles för mycket har gått alldeles för bra... Jag har sedan tre månader tillbaka världens bästa pojkvän och jag är verkligen livrädd för att förlora honom. Jag är så otroligt rädd för att en dag vakna upp ur min dröm och att han inte finns där. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ta mig till om han inte fanns där hos mig. Vad skulle jag göra utan honom? På bara de här tre månaderna har jag öppnat mig så mycket mer för honom än vad jag någonsin har gjort för någon annan, jag har blottat alla mina känslor och visat honom mitt allra innersta. Vad skulle hända med mig om han försvann? Jag vågar inte ens tänka tanken. Sen han kom in i mitt liv har jag inte kunnat se på mitt liv utan att se honom vid min sida. Han måste finnas där. Och det är det här som gör så ont. Jag har aldrig varit så sårbar som jag är just nu.
Som om inte denna oro vore nog att bära runt på så går jag runt med en känsla av rastlöshet inom mig. Det kryper i hela kroppen på mig och det som är värst är att jag inte vet vad som skapar denna rastlöshet, vad den beror på. Jag har ju mina aningar, med tanke på tidigare nämnda bostadssituation bl.a. men är det allt? Eller har jag "stått stilla" för länge igen? Jag är så orolig över det här att jag ledsnar så fort på saker... jag har jobbat på Swebus i snart tre månader och det börjar kännas som att det är "för länge". Varför kan jag inte nöja mig med det jag har ett tag? Varför vill jag hela tiden flytta på mig och börja med något annat? Varför blir jag så uttråkad? Är det för att jag inte har hittat det jag verkligen vill göra eller är det bara så jag är? Det längsta jag har jobbat på ett och samma ställe är fyra månader. Hur lyckas människor jobba på ett och samma ställe i 10-20-30 och kanske t.o.m. 40 år?? Jag förstår det inte.... Jag vill också orka med det...
Nej, jag tror det är dags för mig att göra nåning annat. Det här var egentligen inte en så bra idé känner jag då jag nu har satt igång tankarna igen. Sitta hemma ensam, med en saknad som skriker i bröstet och en massa tankar, ja ni vet ju hur bra det är för mig... Ska se om jag kanske ska slå en signal till älsklingen för att försöka stilla lite av den saknad efter honom som jag alltid bär med mig när han inte är nära.
Så för denna gång. Adjö.
Gott & blandat
Just nu har jag uppehåll på jobbet, jag jobbar alltså delad tjänst idag. Ibland är det rätt skönt att få komma hem några timmar mitt på dagen faktiskt. :) Men idag hade jag helst slutat tidigt med tanke på att jag börjar 4.56 imorgon. *blä* I vilket fall, jag tänkte att jag skulle få lite nedkladdat här för att tala om att jag lever.
Idag var jag och pratade med Arriva (de som ska ta över Ekerödepån där jag jobbar i mars). Jag skrev på kontrakt och provade ut kläder. Det kändes lite konstigt med tanke på att det inte alls var länge sen jag gjorde detsamma på Swebus. :P Fast jag tror att det blir bra. Jag har dock inte haft särskilt mycket med Arriva att göra men de verkar trevliga. Vi får hålla tummarna för att det blir bra. :)
I måndags var jag och Peter hemma hos Mika i hennes nya lägenhet. Hon har fått det riktigt fint faktiskt och jag avundas henne att hon har ett eget ställe med förstahandskontrakt. *vill också* Jag får sån jävla panik över att bo som jag gör just nu. Det funkar liksom inte att bo fyra vuxna (ja, det blir ju så i och med att Peter är hos oss i stort sett hela tiden) i en trea. Dessutom är vi två stycken som ska samsas om en yta på 12 kvm, vilket inte heller funkar. Jag håller på att bli desperat efter ett eget ställe och som det är nu skulle jag nästan kunna ta vad som helst bara för att få flytta! Det största problemet är att när man lever så tätt inpå varandra utan möjlighet att dra sig undan så blir det väldigt stor risk för att man "kliver innanför" den andres bubbla eller vad man ska säga. Det är svårt att få sin egen lilla tid (det kan handla bara om 15 minuter ifred eller nåt) och det tror jag tär på oss allihopa. Allt jag vill är ju att få flytta hemifrån, flytta ihop med min älskade och börja vårt gemensamma liv, PÅ RIKTIGT!! Det känns verkligen som att det inte kan komma igång förrän vi har fått ett eget ställe.
Peter och jag har nu gjort vårt första riktiga gemensamma inköp. :P Vi har börjat samla på Disneyklassiker. :D Båda hade länge funderat på att göra det så vi bestämde oss för att göra det tillsammans. Vi gjorde en bautabeställning från Ginza och Cdon nyligen så nu har vi de flesta, ca. 10-12 som saknas bara (av 47). Vi har redan typ planerat hur de ska stå i hyllan. *ler* Kommer bli såå snyggt!
Just det, jag har ju glömt att berätta om överraskningen jag gjorde för min älskling! :D För drygt två veckor sen kidnappade jag honom på jobbet. Han visste att han skulle gå lite tidigare från jobbet på tisdagen och han visste att han behövde vara ledig på onsdagen, men mer än så fick han inte veta. Jag och pappa hämtade upp honom på jobbet för att sedan "tvinga" på honom en ögonbindel. Sen körde vi iväg genom hela stan tills vi hamnade vid Tallink Siljas terminal. Där fick han ta av sig ögonbindeln och "tadaa": vi ska på kryssning!! :) Jag och min älskling, bara vi två, på en 23-timmars kryssning till Åbo. Jag tyckte att vi behövde få vara lite för oss själva med tanke på att vi nästan inte fått umgås helt på egen hand på riktigt senaste tiden så ja, då blev det stor båt. :) Det var jättemysigt att komma iväg, enda nackdelen var väl egentligen att vi fick enkelsängar så vi började med att sova första delen av natten i samma (!) säng (ja, de är ju inte större än typ 80 cm eller nåt i bredd) men när jag vaknade till på morgonkvisten höll jag på att ramla ut och det var varmt och klibbigt så jag valde att lägga mig i den andra sängen ändå. Note to self: nästa gång ringer du och bokar dubbelsäng. I vilket fall som helst verkade han uppskatta resan så jag hoppas att det blir fler gånger! *tycker om att göra små överraskningar för min älskling*
I morgon fyller min syster hela 25 år!! :D *grattis i mängder* Ska dit och fira henne på kvällen och få henne att glömma bort att hon börjar bli gammal. Nej, förlåt syster, jag menar ÄLDRE! ;) *älskar min syster* Så grattis i förskott syster!!
Dessutom rymmer jag och Peter till Avesta på lördag för att spela handboll (eller ja... jag ska, förhoppningsvis, spela och han titta på :P). Sen är det en ny vecka... vem vet, jag kanske lyckas kladda ner nåt då också. *ler*
Nu kommer lite bilder från kryssningen i alla fall.
Idag var jag och pratade med Arriva (de som ska ta över Ekerödepån där jag jobbar i mars). Jag skrev på kontrakt och provade ut kläder. Det kändes lite konstigt med tanke på att det inte alls var länge sen jag gjorde detsamma på Swebus. :P Fast jag tror att det blir bra. Jag har dock inte haft särskilt mycket med Arriva att göra men de verkar trevliga. Vi får hålla tummarna för att det blir bra. :)
I måndags var jag och Peter hemma hos Mika i hennes nya lägenhet. Hon har fått det riktigt fint faktiskt och jag avundas henne att hon har ett eget ställe med förstahandskontrakt. *vill också* Jag får sån jävla panik över att bo som jag gör just nu. Det funkar liksom inte att bo fyra vuxna (ja, det blir ju så i och med att Peter är hos oss i stort sett hela tiden) i en trea. Dessutom är vi två stycken som ska samsas om en yta på 12 kvm, vilket inte heller funkar. Jag håller på att bli desperat efter ett eget ställe och som det är nu skulle jag nästan kunna ta vad som helst bara för att få flytta! Det största problemet är att när man lever så tätt inpå varandra utan möjlighet att dra sig undan så blir det väldigt stor risk för att man "kliver innanför" den andres bubbla eller vad man ska säga. Det är svårt att få sin egen lilla tid (det kan handla bara om 15 minuter ifred eller nåt) och det tror jag tär på oss allihopa. Allt jag vill är ju att få flytta hemifrån, flytta ihop med min älskade och börja vårt gemensamma liv, PÅ RIKTIGT!! Det känns verkligen som att det inte kan komma igång förrän vi har fått ett eget ställe.
Peter och jag har nu gjort vårt första riktiga gemensamma inköp. :P Vi har börjat samla på Disneyklassiker. :D Båda hade länge funderat på att göra det så vi bestämde oss för att göra det tillsammans. Vi gjorde en bautabeställning från Ginza och Cdon nyligen så nu har vi de flesta, ca. 10-12 som saknas bara (av 47). Vi har redan typ planerat hur de ska stå i hyllan. *ler* Kommer bli såå snyggt!
Just det, jag har ju glömt att berätta om överraskningen jag gjorde för min älskling! :D För drygt två veckor sen kidnappade jag honom på jobbet. Han visste att han skulle gå lite tidigare från jobbet på tisdagen och han visste att han behövde vara ledig på onsdagen, men mer än så fick han inte veta. Jag och pappa hämtade upp honom på jobbet för att sedan "tvinga" på honom en ögonbindel. Sen körde vi iväg genom hela stan tills vi hamnade vid Tallink Siljas terminal. Där fick han ta av sig ögonbindeln och "tadaa": vi ska på kryssning!! :) Jag och min älskling, bara vi två, på en 23-timmars kryssning till Åbo. Jag tyckte att vi behövde få vara lite för oss själva med tanke på att vi nästan inte fått umgås helt på egen hand på riktigt senaste tiden så ja, då blev det stor båt. :) Det var jättemysigt att komma iväg, enda nackdelen var väl egentligen att vi fick enkelsängar så vi började med att sova första delen av natten i samma (!) säng (ja, de är ju inte större än typ 80 cm eller nåt i bredd) men när jag vaknade till på morgonkvisten höll jag på att ramla ut och det var varmt och klibbigt så jag valde att lägga mig i den andra sängen ändå. Note to self: nästa gång ringer du och bokar dubbelsäng. I vilket fall som helst verkade han uppskatta resan så jag hoppas att det blir fler gånger! *tycker om att göra små överraskningar för min älskling*
I morgon fyller min syster hela 25 år!! :D *grattis i mängder* Ska dit och fira henne på kvällen och få henne att glömma bort att hon börjar bli gammal. Nej, förlåt syster, jag menar ÄLDRE! ;) *älskar min syster* Så grattis i förskott syster!!
Dessutom rymmer jag och Peter till Avesta på lördag för att spela handboll (eller ja... jag ska, förhoppningsvis, spela och han titta på :P). Sen är det en ny vecka... vem vet, jag kanske lyckas kladda ner nåt då också. *ler*
Nu kommer lite bilder från kryssningen i alla fall.