Pubkväll
Ja, det blev krogen ikväll med söta Mika. Inte planerat men väldigt trevligt. Hon ringde och frågade om jag hade lust att komma över på lite te. Det var som om hon läste mina tankar där jag satt hemma och kände att jag ville hitta på nåt. :P Jag fick en himla lust att gå ut så jag frågade om utgång var ett alternativ. Det var ett "jag är pank men hittar vi nåt billigt så visst"-svar och det ansåg jag som godkänt. Men först hem till Mika för att dricka te, äta äppelpaj som jag hade med mig och bara snacka massa skit. *härligt härligt* Klockan fullständigt rusade iväg och vi kom fram till att vi nog skulle bege oss in till stan om vi överhuvudtaget skulle hinna ut innan vi somnade. :P
Vi bestämde oss ganska fort för att det skulle bli Anchor som vanligt. Vet inte varför men vi dras dit. Iofs, bra musik, fint folk och skön stämning gör det ju till en riktigt bra pub faktiskt. :) Väl där blev det till att beställa (Coca cola som vanligt) och hitta nånstans att sitta (inte det lättaste en lördagkväll kl. 23.30 typ). Efter en kort stund hittade vi platser vid fönstret (riktigt bra platser faktiskt, de bara stod där och väntade på oss). Vi slog oss ner och snackade lite samtidigt som vi lyssnade på musiken och tittade på alla spännande människor. Vi kom fram till att det är en riktigt skön blandning av folk på Anchor. Det är allt från 20-åringar till typ 60+are och alla passar liksom in.
Vid samma bord som oss satt det två andra killar och jag påpekade lite försynt för Mika att den ena, han som satt bredvid mig, var (enligt min mening) RIKTIGT söt. Hon skrattade och höll faktiskt med lite grann (inte vanligt när det gäller killar :P). Tiden gick och killen som satt bredvid Mika petade lite lätt på hennes arm och började prata med henne. Jag fick lite "jaha, ska jag sitta här själv och titta på medan de pratar"-känsla men det gick inte alls lång tid förrän hans kompis, han som satt bredvid mig (den söta), petade på mig och började prata. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det... han kanske bara pratade med mig för att hans kompis blev upptagen. Hur som helst tänkte jag "what the hell, här sitter världens sötaste och vill faktiskt prata med MIG". Vi babblade på och det flöt riktigt riktigt bra, inget krystat alls. Det visade sig att han kom från någon liten håla i Östergötland, var trummis i ett band och var lika trevlig som han var snygg/söt. Dessutom hade han de finaste ögon jag har tittat in i på väldigt länge.
Dum som jag är fick jag ju som vanligt tanken "han är för fin för mig" så att ens fundera på att ta hans nummer fanns ju inte, om än mindre att faktiskt göra något som helst närmande. Ja, jag är feg och korkad men det är jag i ett nötskal när det kommer till snygga/söta pojkar/killar/män/whatever. Jag anser mig inte värda dem... och det leder till att jag inte ens vågar försöka. Har iaf en liiiiiiten möjlighet kvar, Mika fick nämligen hans kompis nummer... men ja, hade denne fina pojke varit intresserad hade jag nog fått hans nummer så jag ser chansen ungefär som lika med noll. Men men, jag hade en trevlig kväll iaf.
Imorgon ska jag förhoppningsvis få umgås lite med söta Mickis... har ju inte träffats sen strax innan jag flyttade upp till Leksand, hon flyttade ju ner till Malmö och sen dess har vi inte befunnit oss i stan samtidigt. Men nu jäklar, imorgon ska vi förhoppningsvis kunna ta igen allt vi inte har hunnit med.
Nu ska jag dock sova.
Godnatt från en trött, glad men lite besviken/arg-på-sig-själv Sandra
Vi bestämde oss ganska fort för att det skulle bli Anchor som vanligt. Vet inte varför men vi dras dit. Iofs, bra musik, fint folk och skön stämning gör det ju till en riktigt bra pub faktiskt. :) Väl där blev det till att beställa (Coca cola som vanligt) och hitta nånstans att sitta (inte det lättaste en lördagkväll kl. 23.30 typ). Efter en kort stund hittade vi platser vid fönstret (riktigt bra platser faktiskt, de bara stod där och väntade på oss). Vi slog oss ner och snackade lite samtidigt som vi lyssnade på musiken och tittade på alla spännande människor. Vi kom fram till att det är en riktigt skön blandning av folk på Anchor. Det är allt från 20-åringar till typ 60+are och alla passar liksom in.
Vid samma bord som oss satt det två andra killar och jag påpekade lite försynt för Mika att den ena, han som satt bredvid mig, var (enligt min mening) RIKTIGT söt. Hon skrattade och höll faktiskt med lite grann (inte vanligt när det gäller killar :P). Tiden gick och killen som satt bredvid Mika petade lite lätt på hennes arm och började prata med henne. Jag fick lite "jaha, ska jag sitta här själv och titta på medan de pratar"-känsla men det gick inte alls lång tid förrän hans kompis, han som satt bredvid mig (den söta), petade på mig och började prata. Jag visste inte riktigt hur jag skulle ta det... han kanske bara pratade med mig för att hans kompis blev upptagen. Hur som helst tänkte jag "what the hell, här sitter världens sötaste och vill faktiskt prata med MIG". Vi babblade på och det flöt riktigt riktigt bra, inget krystat alls. Det visade sig att han kom från någon liten håla i Östergötland, var trummis i ett band och var lika trevlig som han var snygg/söt. Dessutom hade han de finaste ögon jag har tittat in i på väldigt länge.
Dum som jag är fick jag ju som vanligt tanken "han är för fin för mig" så att ens fundera på att ta hans nummer fanns ju inte, om än mindre att faktiskt göra något som helst närmande. Ja, jag är feg och korkad men det är jag i ett nötskal när det kommer till snygga/söta pojkar/killar/män/whatever. Jag anser mig inte värda dem... och det leder till att jag inte ens vågar försöka. Har iaf en liiiiiiten möjlighet kvar, Mika fick nämligen hans kompis nummer... men ja, hade denne fina pojke varit intresserad hade jag nog fått hans nummer så jag ser chansen ungefär som lika med noll. Men men, jag hade en trevlig kväll iaf.
Imorgon ska jag förhoppningsvis få umgås lite med söta Mickis... har ju inte träffats sen strax innan jag flyttade upp till Leksand, hon flyttade ju ner till Malmö och sen dess har vi inte befunnit oss i stan samtidigt. Men nu jäklar, imorgon ska vi förhoppningsvis kunna ta igen allt vi inte har hunnit med.
Nu ska jag dock sova.
Godnatt från en trött, glad men lite besviken/arg-på-sig-själv Sandra
"I'm leaving, on a jetplane, don't know when I'll be back again...."
Tänk om... tänk om man bara kunde släppa allt och åka iväg. Tänk om man fick fly från den gråa vardagen och åka till en helt ny plats där ingen vet vem man är, där man är en total främling!! Jag förstår verkligen folk som släpper allt och åker utomlands ett tag efter ex. studenten. Jag önskar verkligen att jag hade gjort det. Jag ångrar mig så innerligt att jag inte har varit bättre på att spara ihop till att få resa som jag alltid har drömt om. Jag var ju på god väg, jag hade ju planer på att åka iväg... men istället sade jag upp mig från mitt jobb och var tvungen att leva på de pengar jag hade sparat ihop. När jag väl fick ett nytt jobb var pengarna slut för länge sen.
Jag känner mig fast. Det känns som jag sitter fast i ett osynligt nät och ju mer jag försöker ta mig loss, desto mer lindar jag in mig själv och det blir svårare och svårare att ta sig loss.
Varför hatar jag mitt liv så innerligt?? Och VARFÖR kan jag inte göra nåt åt det om det inte gör annat än att plåga mig?? Det är ju sjukt hur man kan utsätta sig för något så plågande, utan att bara bestämma sig för "nej, nu orkar jag inte med det här längre, nu gör jag nånting åt det!!".
Jag tänker inte börja babbla om nyårslöften. Jag har alltför många år försök ha det som nyårslöfte att ta tag i mitt liv, och varje gång har jag misslyckats lika stort. Nyårslöften gör människor besvikna, inget annat.
" 'cause we are living in a material world, and I am a material girl" *sjunger*
Vet inte om det egentligen stämmer. Jag är ingen direkt shopaholic och jag kräver inte att få saker hela tiden. Däremot är jag beroende av pengar och när jag inte har dem får jag panik. Just nu ligger jag över 100:- minus på mitt konto, det kommer bli mer, jag har skulder till ma och pa, hyran är inte betald, telefonräkningen ska in snart och jag får inga pengar förrän om typ 2 veckor eller nåt och inte ens de kommer räcka för att ens hamna på 0:- på kontot igen. Det är ekonomiskt kaos och jag kan inte göra ett skit åt det. Jag får total panik och ångesten blir större och större och större. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här och vore det inte för ma och pa skulle jag sitta på ett dårhus eller nåt. Jag HATAR att inte ha ordning på min ekonomi, jag HATAR att vara utan pengar och jag HATAR att studiebidraget och lånet är så jävla usla att man knappt går runt trots att man snålar som ett jävla kapitalistsvin. Seriöst... är det verkligen meningen att man ska krypa på knäna varje månad, utan att ens kunna skaffa sig det viktigaste?? Vad fan tänker de med?? De kräver att man har utbildning men man har knappt råd att utbilda sig för att ens liv går i kras pga att man inte kan betala för sig?? *sinnessjukt*
Jag är sjukt bitter idag (ja, jag är ofta bitter men idag är det riktigt illa). Som om bitterheten inte vore nog är jag dessutom ledsen, ensam, uttråkad, panikslagen, inträngd, psyksikt instabil, fysiskt lamslagen, trött (mentalt), illamående (också mentalt) och bara allmänt less på hela världen.
Jag tvingar ingen att läsa, men jag uppskattar er som orkar stå ut med mig, även under mina dagar då jag är som ett åskmoln och de dagar då jag helt enkelt inte orkar kliva upp ur sängen.
Varför hörde du av dig till mig?? Var det verkligen nödvändigt?? Jag är ju ändå ingenting för dig. Jag kommer aldrig att bli något för dig.
*I´m flying away on my little black cloud, far far away, and I´ll never come back to this evil world*
Jag känner mig fast. Det känns som jag sitter fast i ett osynligt nät och ju mer jag försöker ta mig loss, desto mer lindar jag in mig själv och det blir svårare och svårare att ta sig loss.
Varför hatar jag mitt liv så innerligt?? Och VARFÖR kan jag inte göra nåt åt det om det inte gör annat än att plåga mig?? Det är ju sjukt hur man kan utsätta sig för något så plågande, utan att bara bestämma sig för "nej, nu orkar jag inte med det här längre, nu gör jag nånting åt det!!".
Jag tänker inte börja babbla om nyårslöften. Jag har alltför många år försök ha det som nyårslöfte att ta tag i mitt liv, och varje gång har jag misslyckats lika stort. Nyårslöften gör människor besvikna, inget annat.
" 'cause we are living in a material world, and I am a material girl" *sjunger*
Vet inte om det egentligen stämmer. Jag är ingen direkt shopaholic och jag kräver inte att få saker hela tiden. Däremot är jag beroende av pengar och när jag inte har dem får jag panik. Just nu ligger jag över 100:- minus på mitt konto, det kommer bli mer, jag har skulder till ma och pa, hyran är inte betald, telefonräkningen ska in snart och jag får inga pengar förrän om typ 2 veckor eller nåt och inte ens de kommer räcka för att ens hamna på 0:- på kontot igen. Det är ekonomiskt kaos och jag kan inte göra ett skit åt det. Jag får total panik och ångesten blir större och större och större. Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här och vore det inte för ma och pa skulle jag sitta på ett dårhus eller nåt. Jag HATAR att inte ha ordning på min ekonomi, jag HATAR att vara utan pengar och jag HATAR att studiebidraget och lånet är så jävla usla att man knappt går runt trots att man snålar som ett jävla kapitalistsvin. Seriöst... är det verkligen meningen att man ska krypa på knäna varje månad, utan att ens kunna skaffa sig det viktigaste?? Vad fan tänker de med?? De kräver att man har utbildning men man har knappt råd att utbilda sig för att ens liv går i kras pga att man inte kan betala för sig?? *sinnessjukt*
Jag är sjukt bitter idag (ja, jag är ofta bitter men idag är det riktigt illa). Som om bitterheten inte vore nog är jag dessutom ledsen, ensam, uttråkad, panikslagen, inträngd, psyksikt instabil, fysiskt lamslagen, trött (mentalt), illamående (också mentalt) och bara allmänt less på hela världen.
Jag tvingar ingen att läsa, men jag uppskattar er som orkar stå ut med mig, även under mina dagar då jag är som ett åskmoln och de dagar då jag helt enkelt inte orkar kliva upp ur sängen.
Varför hörde du av dig till mig?? Var det verkligen nödvändigt?? Jag är ju ändå ingenting för dig. Jag kommer aldrig att bli något för dig.
*I´m flying away on my little black cloud, far far away, and I´ll never come back to this evil world*
Fuck Christmas!!
Jag har försökt allt för att få julstämning men vad jag än gör raseras den bara hela tiden. Nu har jag totalt tappat lusten. Jag skiter i den här jävla julen, alla andra verkar ju göra det också så... "Christmas can kiss my ass"!!
Är nu äntligen i Sthlm igen. Känns sååå skönt att vara i "den stora staden" igen men jag blir nojjig av att vara hemma. Jag har verkligen vant mig vid att bo själv, blir helt hysterisk av att det är människor runt omkring mig hela tiden. Jag måste hela tiden tänka på vad jag gör, hur jag ser ut (glad, ledsen, arg etc.). Råkar det vara så att jag har en lite ledsen min eller något är det direkt någon som frågar om nåt är fel osv. Blir tokig! Varför kan folk inte bara låta mig vara ifred??
Och sen det här med att någon frågar vart man ska så fort man kanske är på väg ut genom dörren. Jag har vant mig av vid sånt där... jag är van att komma och gå som jag vill. Nu blir det istället att jag håller mig inne hela tiden, för att slippa behöva förklara för någon vart jag ska om jag är på väg ut (inte för att jag på något sätt döljer saker för mina föräldrar eller så, men ibland vill man helt enkelt inte berätta vart man ska, man kanske inte ens vet liksom). Som sagt, inget mot mina föräldrar, jag är bara van vid att vara mer självständig nu för tiden.
Nu är det knappt en timme kvar tills klockan slår över på julafton... det första jag ska göra är att öppna min julklapp från sötaste Hannah. Fick ju den för typ 1½ vecka sen men jag har varit duktig och väntat. :) Men nu börjar jag bli riktigt nyfiken.
Fan va bra du är på att gnida salt i såren. Ja, du är fortfarande ett sår, trots att det har gått ett tag. Men ja... good for you. Jag är faktiskt glad för din skull. Om än att jag inte vill prata med dig längre. It hurts too much. Men detta är ändå bra, på ett sätt, det gör att jag måste ta mig i kragen och gå vidare. Det är ju inte så att jag vill ha dig tillbaka, jag vill bara kunna släppa taget.
Tänk om man orkade ta tag i sitt liv.... vilken lycka det skulle vara...
Min axel har börjat fucka sig igen. Har nog inte skrivit nåt om den innan men jag gjorde illa den i maj när jag jobbade på GL, sen i juli kom det tillbaka och då var jag hos läkaren, fick massa piller och var "sjukskriven" (fick inte göra något som helst tungt arbete så jag satt mest på en stol och tog biljetter). Sen under hösten har den dummat sig lite men nu i måndags (tror jag det var) fick jag bara ondare och ondare så jag ringde till vårdcentralen på onsdagen. Det fanns ingen tid men ungdomsmottagningen har läkare där på onsdagseftermiddagar så jag gick dit istället (dessutom gratis, MYCKET bättre för en fattig student). Han vände och vred och klämde och frågade och grejade och kom fram till att jag borde röntgas. Han sa att jag hade tecken på att något skulle kunna vara trasigt i axeln. Fick Voltaren och en tid till röntgen den 7 januari. Så nu får vi väl se vad som händer... jag hoppas faktiskt nästan att det ska vara nåt som är trasigt eller som ligger löst så de kan operera skiten, fixa det som är trasigt och så är det bra sen. För ska jag leva med de här smärtorna till och från, då kommer jag bli galen. Och dessutom är jag orolig för att det kan påverka mina planer på att bli tolk. Men ja, jag får vänta och se för det första vad röntgen visar. Ska som sagt dit 7 januari och sen den 16:e ska jag tillbaka till läkaren för att få röntgenbilderna och sen får vi gå vidare utifrån vad de visar. Får hålla tummarna för att det går att göra nåt åt det. Annars blir jag tokig.
Tänk om man kunde bli den som man önskar att man var...
Det är lite konstigt att jag faktiskt längtar tillbaka lite till skogen. Men ja, det är ju trots allt mitt hem nu, det är där jag har alla mina saker och det är där jag lever mitt liv. Sen har jag ju Sofia däruppe också. Eller ja, just nu är ju hon hemma på Västkusten där hon kommer ifrån men i vanliga fall. Känns skönt att ha henne där. Hon är nog den enda jag saknar nu när jag har flyttat till eget. Det blir ju tyvärr så att vi inte umgås lika mycket efter skolan längre. Hon är så söt. Och det är så lätt att prata med henne. Det värsta är bara att hon börjar veta lite för mycket om mig! *hjälp* Jag hoppas att vi inte blir ovänner nån gång! Snacka om att hon har hållhakar på mig då!! :P *skratt*
*internt* Akta dig för nästa julfest, vem vet vad som händer då!! :P Iaf om vi ska tro E. ;)
Lyssnar för tillfället på Plan Three. Riktigt skön musik. Lagom mörk för att passa när jag är nere men inte för mörk så den drar ner mig längre. Lite nytt efter att ha lyssnat på Takida konstant i typ 3 månader snart. :P
Vad händer på nyårsafton då?? Ja, jag blir nog hemma med mamma och pappa och grannarna tror jag. Om inget annat, som jag anser vara mer spännande dyker upp. Krogen känns ju inte särskilt lockande. Men det skulle vara mysigt att ha någon att pussa på vid 12-slaget. Men ja, blir väl ensam i år. Första gången på typ 6 år som jag inte har någon att kalla min under jul och nyår. Det är en ovan känsla... *scary*
Jag vill resa... jag vill resa långt bort och vara borta ett tag. Bara få göra vad jag själv vill, få utforska olika platser. Tänk om.... *drömmer mig bort*
Är nu äntligen i Sthlm igen. Känns sååå skönt att vara i "den stora staden" igen men jag blir nojjig av att vara hemma. Jag har verkligen vant mig vid att bo själv, blir helt hysterisk av att det är människor runt omkring mig hela tiden. Jag måste hela tiden tänka på vad jag gör, hur jag ser ut (glad, ledsen, arg etc.). Råkar det vara så att jag har en lite ledsen min eller något är det direkt någon som frågar om nåt är fel osv. Blir tokig! Varför kan folk inte bara låta mig vara ifred??
Och sen det här med att någon frågar vart man ska så fort man kanske är på väg ut genom dörren. Jag har vant mig av vid sånt där... jag är van att komma och gå som jag vill. Nu blir det istället att jag håller mig inne hela tiden, för att slippa behöva förklara för någon vart jag ska om jag är på väg ut (inte för att jag på något sätt döljer saker för mina föräldrar eller så, men ibland vill man helt enkelt inte berätta vart man ska, man kanske inte ens vet liksom). Som sagt, inget mot mina föräldrar, jag är bara van vid att vara mer självständig nu för tiden.
Nu är det knappt en timme kvar tills klockan slår över på julafton... det första jag ska göra är att öppna min julklapp från sötaste Hannah. Fick ju den för typ 1½ vecka sen men jag har varit duktig och väntat. :) Men nu börjar jag bli riktigt nyfiken.
Fan va bra du är på att gnida salt i såren. Ja, du är fortfarande ett sår, trots att det har gått ett tag. Men ja... good for you. Jag är faktiskt glad för din skull. Om än att jag inte vill prata med dig längre. It hurts too much. Men detta är ändå bra, på ett sätt, det gör att jag måste ta mig i kragen och gå vidare. Det är ju inte så att jag vill ha dig tillbaka, jag vill bara kunna släppa taget.
Tänk om man orkade ta tag i sitt liv.... vilken lycka det skulle vara...
Min axel har börjat fucka sig igen. Har nog inte skrivit nåt om den innan men jag gjorde illa den i maj när jag jobbade på GL, sen i juli kom det tillbaka och då var jag hos läkaren, fick massa piller och var "sjukskriven" (fick inte göra något som helst tungt arbete så jag satt mest på en stol och tog biljetter). Sen under hösten har den dummat sig lite men nu i måndags (tror jag det var) fick jag bara ondare och ondare så jag ringde till vårdcentralen på onsdagen. Det fanns ingen tid men ungdomsmottagningen har läkare där på onsdagseftermiddagar så jag gick dit istället (dessutom gratis, MYCKET bättre för en fattig student). Han vände och vred och klämde och frågade och grejade och kom fram till att jag borde röntgas. Han sa att jag hade tecken på att något skulle kunna vara trasigt i axeln. Fick Voltaren och en tid till röntgen den 7 januari. Så nu får vi väl se vad som händer... jag hoppas faktiskt nästan att det ska vara nåt som är trasigt eller som ligger löst så de kan operera skiten, fixa det som är trasigt och så är det bra sen. För ska jag leva med de här smärtorna till och från, då kommer jag bli galen. Och dessutom är jag orolig för att det kan påverka mina planer på att bli tolk. Men ja, jag får vänta och se för det första vad röntgen visar. Ska som sagt dit 7 januari och sen den 16:e ska jag tillbaka till läkaren för att få röntgenbilderna och sen får vi gå vidare utifrån vad de visar. Får hålla tummarna för att det går att göra nåt åt det. Annars blir jag tokig.
Tänk om man kunde bli den som man önskar att man var...
Det är lite konstigt att jag faktiskt längtar tillbaka lite till skogen. Men ja, det är ju trots allt mitt hem nu, det är där jag har alla mina saker och det är där jag lever mitt liv. Sen har jag ju Sofia däruppe också. Eller ja, just nu är ju hon hemma på Västkusten där hon kommer ifrån men i vanliga fall. Känns skönt att ha henne där. Hon är nog den enda jag saknar nu när jag har flyttat till eget. Det blir ju tyvärr så att vi inte umgås lika mycket efter skolan längre. Hon är så söt. Och det är så lätt att prata med henne. Det värsta är bara att hon börjar veta lite för mycket om mig! *hjälp* Jag hoppas att vi inte blir ovänner nån gång! Snacka om att hon har hållhakar på mig då!! :P *skratt*
*internt* Akta dig för nästa julfest, vem vet vad som händer då!! :P Iaf om vi ska tro E. ;)
Lyssnar för tillfället på Plan Three. Riktigt skön musik. Lagom mörk för att passa när jag är nere men inte för mörk så den drar ner mig längre. Lite nytt efter att ha lyssnat på Takida konstant i typ 3 månader snart. :P
Vad händer på nyårsafton då?? Ja, jag blir nog hemma med mamma och pappa och grannarna tror jag. Om inget annat, som jag anser vara mer spännande dyker upp. Krogen känns ju inte särskilt lockande. Men det skulle vara mysigt att ha någon att pussa på vid 12-slaget. Men ja, blir väl ensam i år. Första gången på typ 6 år som jag inte har någon att kalla min under jul och nyår. Det är en ovan känsla... *scary*
Jag vill resa... jag vill resa långt bort och vara borta ett tag. Bara få göra vad jag själv vill, få utforska olika platser. Tänk om.... *drömmer mig bort*
Jul jul, strålande jul
Inte riktigt än, men snart. Det är lite drygt en vecka kvar tills det är julafton. Det är mindre än en vecka kvar tills jag åker hem till Stockholm igen.
Trots att jag inte har ansträngt mig alls börjar julkänslan komma krypandes. Jag sitter just nu och letar lite bra jullåtar i mp3-arkivet. Tyvärr gör det mig mest frustrerad då jag inte gillar upplägget i Windows Media Player när man ska söka på saker man inte vet vad de heter. Men men.... en liten lista har jag i alla fall fått ihop.
Igår hade vi match (hur man nu kan lägga en match kl. 20.30 en fredagskväll??). Det var lite småstruligt först för det kom inga domare till matchen. Som tur var hade vi två stycken "juniorer" som kunde döma. Den ena skulle egentligen ha spelat men hon ställde upp, den andra är en kille (son till en i laget) som brukar träna med oss ibland. De var riktigt duktiga faktiskt. :) Vi vann med 24-15 och jag är mäkta stolt med min egen insats. Kändes riktigt riktigt bra (skönt det eftersom jag har haft en lång svacka). Dock kom jag fram till att motståndarna inte kunde sikta (eller så har jag väääldigt stort ansikte). En gång fick jag bollen rätt på näsan och tre-fyra gånger fick jag ducka för att inte bli knockad igen. Sen är jag som jag är. Jag ska ju aaalltid offra mig för laget *skratt*. Detta ledde till att jag i slutet på första halvlek slängde mig efter en boll och landade på armbågen så nu är jag blå och öm på den. Skitirriterande för jag kan inte stödja mig på den alls, på något sätt för det gör skiiiiitont då. :P Men men... som sagt, man måste offra sig för laget. ;) Fick ett meddelande från vår tränare idag (han var inte med igår) där det stod typ "Grattis till vinsten. Fick rapport om att du var orsak till vinst! Bra jobbat!" Nåt sånt... *ler* rodnade ju nästan när jag läste det. :) Dock tycker jag inte att jag var orsak till vinst, jag tycker vi alla gjorde ett riktigt riktigt bra jobb och det skrev jag till honom också. Det var en bra match helt enkelt.
Ikväll är det julfest på skolan. Tror inte det blir så mycket folk men eftersom jag kommer in gratis så spelar det mig ingen större roll. Har lovat att hjälpa till lite ikväll (anledning till att jag kommer in gratis). Imorgon är det bara tvättstuga och slödag. Sen börjar sista skolveckan innan jul. Tror den kommer bli ganska slapp. Måndag har vi filmvisning på förmiddagen (En obekväm sanning - Al Gores film om växthuseffekten osv). Sen på eftermiddagen är det friskvård. Vi skulle tydligen vara ute då, vad vi ska göra har jag ingen aning om. Tisdag vet jag inte riktigt, onsdag eftermiddag skulle vi iväg till SDRs försäljningslokaler. Torsdag förmiddag är det mysigt fika med klassen och eftermiddagen självstudier (yeah right att jag har nåt att göra på dem :P). Sen är det julavslutning på fredag och sen får jag åka HEEEEM!!!!
Kommer hem fredag kväll och är hemma ääääända fram till 6 januari. Drygt två veckor hemma i Stockholm, ska bli sååå skönt. Försöka hinna träffa så mycket folk som möjligt!!
Nu ska jag snart börja laga lite mat. Idag blir det köttfärspaj (om mamma ringer snart så jag kan få receptet på pajdegen. Min kokbok ligger tydligen kvar hemma har jag kommit fram till).
Dagens humör: rätt bra faktiskt. Tänker inte klaga i alla fall. :P
Trots att jag inte har ansträngt mig alls börjar julkänslan komma krypandes. Jag sitter just nu och letar lite bra jullåtar i mp3-arkivet. Tyvärr gör det mig mest frustrerad då jag inte gillar upplägget i Windows Media Player när man ska söka på saker man inte vet vad de heter. Men men.... en liten lista har jag i alla fall fått ihop.
Igår hade vi match (hur man nu kan lägga en match kl. 20.30 en fredagskväll??). Det var lite småstruligt först för det kom inga domare till matchen. Som tur var hade vi två stycken "juniorer" som kunde döma. Den ena skulle egentligen ha spelat men hon ställde upp, den andra är en kille (son till en i laget) som brukar träna med oss ibland. De var riktigt duktiga faktiskt. :) Vi vann med 24-15 och jag är mäkta stolt med min egen insats. Kändes riktigt riktigt bra (skönt det eftersom jag har haft en lång svacka). Dock kom jag fram till att motståndarna inte kunde sikta (eller så har jag väääldigt stort ansikte). En gång fick jag bollen rätt på näsan och tre-fyra gånger fick jag ducka för att inte bli knockad igen. Sen är jag som jag är. Jag ska ju aaalltid offra mig för laget *skratt*. Detta ledde till att jag i slutet på första halvlek slängde mig efter en boll och landade på armbågen så nu är jag blå och öm på den. Skitirriterande för jag kan inte stödja mig på den alls, på något sätt för det gör skiiiiitont då. :P Men men... som sagt, man måste offra sig för laget. ;) Fick ett meddelande från vår tränare idag (han var inte med igår) där det stod typ "Grattis till vinsten. Fick rapport om att du var orsak till vinst! Bra jobbat!" Nåt sånt... *ler* rodnade ju nästan när jag läste det. :) Dock tycker jag inte att jag var orsak till vinst, jag tycker vi alla gjorde ett riktigt riktigt bra jobb och det skrev jag till honom också. Det var en bra match helt enkelt.
Ikväll är det julfest på skolan. Tror inte det blir så mycket folk men eftersom jag kommer in gratis så spelar det mig ingen större roll. Har lovat att hjälpa till lite ikväll (anledning till att jag kommer in gratis). Imorgon är det bara tvättstuga och slödag. Sen börjar sista skolveckan innan jul. Tror den kommer bli ganska slapp. Måndag har vi filmvisning på förmiddagen (En obekväm sanning - Al Gores film om växthuseffekten osv). Sen på eftermiddagen är det friskvård. Vi skulle tydligen vara ute då, vad vi ska göra har jag ingen aning om. Tisdag vet jag inte riktigt, onsdag eftermiddag skulle vi iväg till SDRs försäljningslokaler. Torsdag förmiddag är det mysigt fika med klassen och eftermiddagen självstudier (yeah right att jag har nåt att göra på dem :P). Sen är det julavslutning på fredag och sen får jag åka HEEEEM!!!!
Kommer hem fredag kväll och är hemma ääääända fram till 6 januari. Drygt två veckor hemma i Stockholm, ska bli sååå skönt. Försöka hinna träffa så mycket folk som möjligt!!
Nu ska jag snart börja laga lite mat. Idag blir det köttfärspaj (om mamma ringer snart så jag kan få receptet på pajdegen. Min kokbok ligger tydligen kvar hemma har jag kommit fram till).
Dagens humör: rätt bra faktiskt. Tänker inte klaga i alla fall. :P
Flyttlasset har gått.
Sista flyttlasset gick nu i helgen och alla lådor är uppackade.
Känslan första ensamma kvällen: lyckligt deprimerad eller deprimerat lycklig. Vet inte vilket.
Ja. Nu bor jag själv. Nu håller jag mig nog lugn... iaf nån vecka...
Känslan första ensamma kvällen: lyckligt deprimerad eller deprimerat lycklig. Vet inte vilket.
Ja. Nu bor jag själv. Nu håller jag mig nog lugn... iaf nån vecka...
Återigen magkänsla
Jag visste igår (lördag) att något inte var rätt. Jag kände att det datumet (8/12) plågade mig av någon anledning men jag kunde inte komma på vad.
Tills nu... 8 december.... det är 6 månader, ett halvår, sedan den 8 juni....
Saknaden hugger som en kniv i bröstet.
Tills nu... 8 december.... det är 6 månader, ett halvår, sedan den 8 juni....
Saknaden hugger som en kniv i bröstet.
Time to say good bye.
När ska jag lära mig att släppa taget?
bl.a. A... J... N... O... R... S... T...
Det är skillnad på att släppa taget och på att förinta. Bara för att jag släpper taget betyder det inte att det inte har hänt. Jag måste lära mig att inte försöka hålla kvar alla människor som någon gång passerar mitt liv. Hur kan jag fortfarande tillåta mig att må dåligt över saker som hände för länge sen? Varför kan jag inte gå vidare? Varför går alla andra vidare medan jag står kvar och stampar i samma fotspår som innan?
Hjälp mig att slita mig loss från det förflutnas grepp. Hjälp mig att släppa taget om det som en gång varit men inte är längre.
Hjälp mig att bli hel.
bl.a. A... J... N... O... R... S... T...
Det är skillnad på att släppa taget och på att förinta. Bara för att jag släpper taget betyder det inte att det inte har hänt. Jag måste lära mig att inte försöka hålla kvar alla människor som någon gång passerar mitt liv. Hur kan jag fortfarande tillåta mig att må dåligt över saker som hände för länge sen? Varför kan jag inte gå vidare? Varför går alla andra vidare medan jag står kvar och stampar i samma fotspår som innan?
Hjälp mig att slita mig loss från det förflutnas grepp. Hjälp mig att släppa taget om det som en gång varit men inte är längre.
Hjälp mig att bli hel.
Dessa små ting.
Jag älskar att se på dem, känna på dem.
De är vackra. De får mig att må bra.
De symboliserar något jag tycker om
samtidigt som de symboliserar något jag inte vågar dela med mig av.
De är unika.
Ni undrar vad? Det kommer jag inte tala om.
De är vackra. De får mig att må bra.
De symboliserar något jag tycker om
samtidigt som de symboliserar något jag inte vågar dela med mig av.
De är unika.
Ni undrar vad? Det kommer jag inte tala om.
vackert vs. fult
Varför får vackra människor varandra? Är det så? Är det bara vackra människor som får den rätta/rätte? Är det bara vackra som kan få någon vacker? Varför måste fula människor jobba så mycket hårdare än vackra människor för att kunna hävda sig? Varför kommer vackra människor undan med mer än vad fula människor gör? Varför får vackra människor uppmärksamhet bara för att de är vackra medan fula måste göra något för att folk ska titta åt deras håll?
Jag vill vara vacker. Jag vill vara vacker både på insidan och utsidan. Visst... Skönhet ligger i betraktarens öga. Men någonstans är vissa människor ändå vackrare än andra, i alla betraktares ögon. Jag är inte vacker och jag vet om det. Det värsta är att jag ibland får känslan av att jag verkar tro att jag är vackrare än vad jag är. För när jag ser kort på mig själv, tagna av andra, rasar alltid min bild av mig själv ner till botten av Atlanten. Jag hatar mitt utseende. Och jag hatar min insida. Jag försöker att åtminstone vara vacker på insidan men den sviker mig hela tiden.
Jag vill få ett "happy ending". Jag vill hitta någon som får mig att må som en prinsessa, någon som ser mina behov och som kan tillfredsställa dem. Någon som jag kan ge mig till, för alltid. Någon som vill äga mig. Jag vill bli ägd. Jag vill hänge mig åt en enda människa, ge den min själ. Men kommer jag någonsin få uppleva den lyckan? Om det fanns någon på denna jord som ville äga mig och som jag vill bli ägd av, då skulle jag ge denna någon ALLT. Den skulle få ALLT av mig.
Men jag kommer få fortsätta leva i min egen bubbla. Jag kommer få fortsätta irra runt utan någon som håller mig i handen och visar vart vi är på väg.
Allt jag begär, är någon att hålla i handen när jag blir orolig, någon att krama när jag känner mig rädd och någon att älska när jag känner mig ensam.
Ensamheten kryper närmre. Jag kommer inte undan. Den gräver sig in i mitt hjärta, igenom mitt hjärta, och lämnar mig med ett hål, större än vad som går att laga. Jag börjar tappa min tro på att finna någon. Jag vet, det är tragiskt. Men jag orkar inte med det hopplösa hoppet längre.
Jag är en enstöring... men jag vill vara en enstöring i tvåsamhet, inte i ensamhet.....
Stockholm vs. Leksand
Jag har redan kommit fram till att Stockholm vinner den matchen, LÄTT!! Jag saknar Stockholm sjuuukt mycket. Kom in på Centralen igår och blev LUGN av allt stressat folk som sprang runt överallt. Gick på stan med syster idag och blev alldeles varm av att se de halvmörka gatorna med massa folk och en liten julbelysning hänga mellan husväggarna. Jag saknar Stockholm i sin helhet. Jag saknar folkmassorna, jag saknar anonymiteten, jag saknar stressen, jag saknar friheten, jag saknar Staden. Jag saknar allt. Jag vill hem. Men jag vet att det inte går. Eller visst, det går. Det är bara att avsluta studierna och flytta hem igen. Jag får panik när jag tänker på att det är tre och ett halvt år kvar. Samtidigt tror jag att jag behöver det här, få lite distans till saker och ting. Det blir säkert bättre. Blir det inte det, ja, då får jag ta tag i det då. Men jag måste ge det tid. Vill inte ge upp för tidigt, inte utan kamp.
Kontraktet är påskrivet. Är Sandra lycklig? Nej... men gladare iaf. Nackdelen är att detta också är ett studentboende och med det innebär att jag måste lik förbannat flytta ut under sommaren. Men det ger mig iaf lite tid att känna efter. Det här får bli en prövotid, om det känns riktigt bra kanske jag väljer att bo kvar där. Fast jag har tänkt leta något annat till hösten (om jag blir kvar...). Vill ju allra helst ha något fast boende, så man inte behöver flytta ut varje sommar, det blir så hattigt.
Var på Nightwish-konsert igår. Var riktigt bra. Anette (nya sångerskan) ska ha cred, men vissa av de gamla låtarna kunde de skippa, de är endast gjorda för Tarja (enligt min mening).
Snart jul.... herre gud vad tiden går fort... första julen utan mormor... jag undrar hur det kommer bli. Ska försöka skaffa mig lite julkänsla iaf. Börjar förhoppningsvis imorgon då vi har julpyssel på skolan.
Nu ska jag nog ta och packa lite grejer. Flytten sker ju imorgon och på fredag samt kanske lite i helgen också.
Kontraktet är påskrivet. Är Sandra lycklig? Nej... men gladare iaf. Nackdelen är att detta också är ett studentboende och med det innebär att jag måste lik förbannat flytta ut under sommaren. Men det ger mig iaf lite tid att känna efter. Det här får bli en prövotid, om det känns riktigt bra kanske jag väljer att bo kvar där. Fast jag har tänkt leta något annat till hösten (om jag blir kvar...). Vill ju allra helst ha något fast boende, så man inte behöver flytta ut varje sommar, det blir så hattigt.
Var på Nightwish-konsert igår. Var riktigt bra. Anette (nya sångerskan) ska ha cred, men vissa av de gamla låtarna kunde de skippa, de är endast gjorda för Tarja (enligt min mening).
Snart jul.... herre gud vad tiden går fort... första julen utan mormor... jag undrar hur det kommer bli. Ska försöka skaffa mig lite julkänsla iaf. Börjar förhoppningsvis imorgon då vi har julpyssel på skolan.
Nu ska jag nog ta och packa lite grejer. Flytten sker ju imorgon och på fredag samt kanske lite i helgen också.
Jag ska flytta!
Då var det (i stort sett) helt klart: Jag ska flytta till egen lägenhet! :) Vi ska träffas imorgon och skriva papper. Jag kommer att hyra i andrahand i tre månader tills deras uppsägningstid har gått ut, sen får jag ta över lägenheten! *wiie* Kommer antagligen flytta in om typ bara några dagar/någon vecka. *shit, jag som inte ens har börjat packa*
Det blir lite jobbigt eftersom jag kommer ha dubbelhyra i tre månader (jag har ju också tre månaders uppsägningstid) men det löser sig. Mamma och pappa är snälla och låter mig ta ett lån från dem.
Mamma bad om ursäkt för när vi pratade i telefon och jag berättade om lägenheten. Det var inte alls hennes mening att låta så tvär, det var nog mest jag som uppfattade det så. Men i alla fall. Hon bad om ursäkt och det kändes bra. (Vi är nog alla rätt känsliga just nu... ingen av oss mår särskilt bra, mycket som rör sig i allas huvud).
Oj... blir ett kort inlägg. Fick "order" av Sofia att komma förbi en stund. Men jag ska som sagt träffa dem imorgon, sen uppdaterar jag om vad som händer!!!!