Tankar som snurrar

Sitter i mitt rum och lyssnar på Sophie Zelmani. Tyvärr är stämningen inte riktigt den rätta då hennes musik helst ska avlyssnas i ett halvdunkelt rum med tända ljus och en kopp te men ja, det får duga för nu (dessutom är mitt rum så fruktansvärt ostädat så min sinnesfrid är för tillfället helt obefintlig...).

Igår var jag ledig så då var vi hemma hos Peter. Eller ja, jag var hemma hos honom för han jobbade. Det är lika jobbigt varje gång han går upp ur sängen på morgonen och lämnar mig ensam men jag gör ju det i stort sett varje morgon mot honom så det är väl inte mer än rätt att det blir tvärtom ibland också. Blev en väldigt slapp dag, satt vid datorn och tittade lägenheter och låg i soffan och tittade på två filmer. Det blev "A cinderella story" och "27 dresses". Typiska tjejfilmer tror jag men det var nog lite vad jag behövde igår. Fast jag vet inte om det var så bra att jag såg "27 dresses". Min hjärna började ju direkt att fundera på allt det här med bröllop och grejer. Jag som aldrig hade tänkt att gifta mig... så träffar jag "the love of my life" och direkt börjar jag fundera på hur det vore att gifta sig osv. Det är väl kanske så... när man hittar den rätta/rätte. I vilket fall som helst så var de rätt bra och ett bra tidsfördriv. :) På kvällen blev det träning och sen åkte vi hem till Ekerö där det mest blev att slänga sig i sängen direkt.



Jag har börjat fundera igen. Eller alltså... hmm... det där blev konstigt. Men alla som känner mig vet ju att jag tänker alldeles för mycket. Vad jag menade är att jag ganska länge har lyckats låta bli att överanalysera och tänka för mycket senaste tiden men att det återigen börjar komma tillbaka. Jag tror det är nackdelen med ett jobb där man sitter och åker runt hela tiden. Mest sitter jag och funderar på framtiden, allt sånt som boende, jobb och barn osv. Framför allt det här med boende för som jag har sagt tidigare håller jag på att bli desperat.

Men jag går också runt med en oro inom mig. Denna oro gnager och jag försöker övertala mig själv att tränga bort den men den kommer tillbaka. Senaste tiden känns det som att alldeles för mycket har gått alldeles för bra... Jag har sedan tre månader tillbaka världens bästa pojkvän och jag är verkligen livrädd för att förlora honom. Jag är så otroligt rädd för att en dag vakna upp ur min dröm och att han inte finns där. Jag vet faktiskt inte vad jag skulle ta mig till om han inte fanns där hos mig. Vad skulle jag göra utan honom? På bara de här tre månaderna har jag öppnat mig så mycket mer för honom än vad jag någonsin har gjort för någon annan, jag har blottat alla mina känslor och visat honom mitt allra innersta. Vad skulle hända med mig om han försvann? Jag vågar inte ens tänka tanken. Sen han kom in i mitt liv har jag inte kunnat se på mitt liv utan att se honom vid min sida. Han måste finnas där. Och det är det här som gör så ont. Jag har aldrig varit så sårbar som jag är just nu.

Som om inte denna oro vore nog att bära runt på så går jag runt med en känsla av rastlöshet inom mig. Det kryper i hela kroppen på mig och det som är värst är att jag inte vet vad som skapar denna rastlöshet, vad den beror på. Jag har ju mina aningar, med tanke på tidigare nämnda bostadssituation bl.a. men är det allt? Eller har jag "stått stilla" för länge igen? Jag är så orolig över det här att jag ledsnar så fort på saker... jag har jobbat på Swebus i snart tre månader och det börjar kännas som att det är "för länge". Varför kan jag inte nöja mig med det jag har ett tag? Varför vill jag hela tiden flytta på mig och börja med något annat? Varför blir jag så uttråkad? Är det för att jag inte har hittat det jag verkligen vill göra eller är det bara så jag är? Det längsta jag har jobbat på ett och samma ställe är fyra månader. Hur lyckas människor jobba på ett och samma ställe i 10-20-30 och kanske t.o.m. 40 år?? Jag förstår det inte.... Jag vill också orka med det...



Nej, jag tror det är dags för mig att göra nåning annat. Det här var egentligen inte en så bra idé känner jag då jag nu har satt igång tankarna igen. Sitta hemma ensam, med en saknad som skriker i bröstet och en massa tankar, ja ni vet ju hur bra det är för mig... Ska se om jag kanske ska slå en signal till älsklingen för att försöka stilla lite av den saknad efter honom som jag alltid bär med mig när han inte är nära.

Så för denna gång. Adjö.

Kommentarer
Postat av: sofie

mamma & pappa har hållt i 26 år nu! hihi, sen dom var 17 alltså.. de är ballt! och de där me rastlössheten, jag är exakt likadan.. nu har jag jobbat på samma ställe i en månad men jag ska fan va kvar, men de är något i mig som inte vill och som vill till sälen igen, men nej.. bara bita ihop och stanna kvar!


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback