Förlossningsberättelse

Okej, den blev GALET lång men då jag är urusel på att korta ner saker så får ni den i full längd... orkar ni inte läsa så låt bli! ;)

Onsdagen (2/12-09) var nog en av de drygaste dagarna under graviditeten. Jag hade gått över 6 dagar och ville inget annat än att bara få ut ungen. Jag tog varje tillfälle jag fick för att gnälla och tala om hur less jag var på att vara gravid. Vi kom i säng sent, klockan var framåt 04 när vi väl lade oss. Jag hade något som kunde liknas vid väldigt lätt mensvärk men jag vågade inte hoppas på att något skulle hända, det hade ju inte gjort det hittills.
Klockan 07 på torsdagsmorgonen (3/12-09) gick jag upp för att kissa. Inga känningar alls och jag blev besviken då jag hade hoppats att mensvärken jag hade känt av kanske skulle ha resulterat i något mer.

Klockan 09 vaknade jag med ett ryck och såg att Peter fortfarande låg kvar i sängen. Nyvaken försökte jag väcka honom genom att putta på honom och säga ”älskling, klockan är nio, du börjar nu!”. Det var inte lätt att få någon reaktion från honom så medan han försökte vakna till liv så tänkte jag passa på att gå på toaletten. När jag ställde mig upp kände jag hur det började ”rinna till” mellan benen och eftersom jag inte kände mig särskilt kissnödig så började jag fundera ”kan det vara vattnet som går?”, Det rann mer och mer och jag fick knipa ihop bra mycket för att ta mig till toaletten utan att skvätta ner hela golvet. Väl på toaletten kändes det som att jag kissade utan att kissa, väldigt skum känsla. Peter kom yrvaket upp ur sängen och jag kläckte ur mig ”älskling, jag tror inte att du ska åka till jobbet idag”. Han såg först rätt oförstående ut innan jag talade om att jag trodde att mitt vatten hade gått.

Jag bad honom hämta min telefon och jag ringde till mamma som frågade ”är det dags nu?” varpå hon fick ”jag tror det” till svar. Upptagen som hon var sa hon att jag skulle ringa till förlossningen och sedan återkomma. Sagt och gjort, jag ”blev klar” på toaletten (var ju inte direkt det lättaste eftersom det fortsatte att rinna utan att jag kunde styra över det) och gick sedan och satte mig i datarummet för att ringa till förlossningen. Fick prata med en himla trevlig barnmorska som frågade frågor som t.ex. ”har du värkar?” ”känner du barnet?” och ”har du hunnit äta någon frukost?”. Vi konstaterade att jag skulle äta frukost i lugn och ro och att vi sedan skulle komma in för kontroll. Jag ringde till Ellinor som var ledig för att höra om hon kunde köra in oss (kändes ju inte särskilt tryggt att själv sätta sig bakom ratten i det tillståndet). Hon skulle göra sig i ordning och sen komma och hämta oss. Jag sprang runt i köket med en handduk mellan benen och fixade frukost och efter vi hade ätit klädde jag på mig och plockade ihop det sista som vi skulle ta med oss, ifall att vi skulle bli kvar.

Strax före klockan 11 kom vi in till förlossningen. Vi fick komma in i ett undersökningsrum på en gång där jag fick ”kissa i en mugg” och blev kopplad till CTG. Blev liggande ett tag för observation och vid ca 12.30 bad de oss att ta en promenad för att försöka få det att rinna till lite mer så de kanske kunde avgöra om det verkligen var vatten, eller om det kanske bara var en riklig flytning (”jo, men visst att man ’kissar på sig’ av en flytning” var min tanke men jag sa ingenting). Jag, Peter och Ellinor knatade sakta men säkert bort till huvudentrén och Pressbyrån där vi köpte smörgås, dricka och lussebullar som vi sedan satte oss och åt.

Vi återkom till förlossningen vid klockan 13. Då barnmorskan fortfarande inte kunde avgöra om det var vatten eller inte så blev jag undersökt av en läkare som snabbt konstaterade att det var vattnet som hade gått. Dessutom upptäckte hon att det var mekonium i vattnet (bebisen hade bajsat) så de ville inte släppa hem mig. Dock var jag bara öppen ca ett finger och tappen var inte mjuk. Återigen blev jag kopplad till CTG.

Klockan var ca 14.45 när en sköterska kom in och gav mig ”permission” i en timme då det var fullt så jag inte kunde få ett eget rum men de ville som sagt inte skicka hem mig. Vi bestämde oss för att åka till Solna centrum och äta lunch (man vet ju aldrig när man får mat nästa gång) och på vägen dit passade vi på att åka förbi mamma på jobbet och lämna nycklar. I Solna centrum blev det Mc Donalds och en Chai latte från Espresso House innan vi återvände till förlossningen.

Vi var tillbaka strax före klockan 16 och jag blev ännu en gång kopplad till CTG så att de kunde hålla koll på bebisen. Peter passade på att ringa till vår barnmorska och avboka tiden som vi hade hos henne klockan 18, det kändes inte som att vi skulle hinna med den.

Efter ungefär en timmes CTG-registrering fick jag ”permission” igen. De sa åt oss att vi fick hitta på något i ca 3-4 timmar men att vi skulle hålla oss på sjukhusområdet. Då jag hade glömt att packa ner mobilladdaren i väskan så kom mamma förbi med en när hon slutade, sen vankade jag och Peter iväg till huvudentrén där vi köpte lite mat och sysselsättning i form av några tidningar. Vi satt i cafeterian vid huvudentrén till ca 19.30 då vi rörde oss tillbaka mot förlossningsavdelningen. Vi blev sittande i väntrummet till klockan 20 då vi fick ett eget rum och det var dags för den fjärde omgången av CTG. Sköterskan sa att jag bara skulle behöva ligga ca en halvtimme men när klockan hade blivit 21.40 så ledsnade jag och ringde på klockan. En annan sköterska kom och sa att det var lite fullt upp just då men att de som skulle ha hand om mig skulle komma så fort de bara kunde. Vid 22, efter två timmar med CTG, kom en sköterska in och berättade att det hade varit totalt kaos på avdelningen hela dagen och kvällen då det var många som höll på att föda osv., att det var därför jag hade fått vänta så länge. De hade inte velat sätta igång mig eftersom jag inte hade några värkar och det inte fanns tillräckligt med personal för att ”ha tid” med mig då, därför var det bättre att vänta. Hon bad så mycket om ursäkt och berättade sedan att en läkare skulle komma och göra en undersökning på mig för att se om de eventuellt skulle lägga lite gel på tappen för att ”hjälpa den på traven”.

Läkaren kom runt 22.30 och kunde efter undersökningen konstatera att jag var öppen ca 1-1½ cm och att tappen var mjuk, alltså behövdes inge gel. Istället bestämde hon sig för att testa ”ballongmetoden”. Hon förklarade att hon skulle stoppa upp en ballong som man fyller med koksaltlösning och att den skulle hjälpa till så att jag skulle öppna mig. Hon sa att när den ploppar ut så skulle jag ringa på dem och då skulle jag vara öppen ca 3 cm. Hon fixade i ordning allting för ballongen och stoppade upp den, fyllde den och hann inte ens ta av sig handskarna förrän det sa ”plopp” och den hade hoppat ut. Hon såg lite chockad ut då det tydligen brukar ta rätt lång tid innan den ploppar ut men jag orkade väl inte vänta så det gick på en gång. Eftersom jag då var så pass öppen att det kunde börja hända saker så fick jag en blöja och ett par otroligt vackra nättrosor att sätta på mig för att sedan bli flyttad till ett förlossningsrum. När vi kom dit fick jag lägga mig på sängen och de satte en skalp på bebisens huvud för att kunna följa hjärtljuden. Därefter fick jag en nål i handen men det blev lite tokigt när sköterskan skulle ta ett blodprov så det rann blod lite överallt och jag lämnade lite DNA både på golvet samt sängen (tur att man inte är känslig för blod, för i så fall hade jag nog svimmat vid det laget). När de väl fått sitt blodprov sa de att de skulle återvända runt 02 och kolla hur långt jag hade kommit i öppningsarbetet och sedan gick de.

Då det var så lugnt på förlossningen just då (ironiskt med tanke på att det hade varit totalt kaos innan) så kom de in redan vid klockan 01.15 (fredagen 4/12-09). Då kom de fram till att de skulle sätta värkstimulerande dropp. Efter ca en timme med dropp började jag känna lite starkare mensvärk men det var fortfarande inte direkt jobbigt och de höjde dosen från 10ml/h till 20ml/h. I samband med det satte de också in en ”värkmätare” i livmodern för att bättre kunna ha koll på mina värkar då den yttre mätaren inte ville ligga på plats och ibland inte mätte några värkar alls. Värkarna började bli lite starkare men när de undersökte mig vid 02.40 var jag inte öppen mer än ca 4 cm så de höjde återigen dosen, denna gång till 30ml/h. Nu började det göra lite nytta och värkarna blev starkare. Dock tyckte jag fortfarande inte att det var något större problem att ta mig igenom dem. Peter var lite rastlös så han satt och knappade lite på datorn medan jag låg och läste tidningar. Vid 04.15 började dock värkarna bli så kraftiga att det blev jobbigt att ta sig igenom dem så då bad jag om något smärtstillande. Sköterskan frågade om jag ville prova lustgas och ja, det var ju en idé så det fick det bli. Dock blev jag alldeles snurrig av den så de fick sänka den från 50/50 (lustgas/syrgas) till 40/60. Lustgasen gjorde det lite lättare att ta sig igenom de värsta värkarna och jag var fortfarande ganska lugn och komfortabel. Vid 04.30 fick jag antibiotika då det tydligen är standard när det är 18 timmar sedan vattenavgång. Värkarna fortsatte att komma, de blev tätare och kraftigare och jag blev tröttare och tröttare då jag inte hade sovit mer än ca 4½ timme natten mellan onsdag och torsdag.

De kollade till mig vid 05.30 och då var jag öppen ca 6 cm och sen runt 06.30 kom sköterskan in och sa hejdå då det skulle vara personalskifte vid 07. Men när värkarna kom så tätt att jag knappt hann bli av med den ena förrän nästa satte igång och jag kände mig tröttare och tröttare samt svagare och svagare då ringde jag på sköterskan och bad om att få mer smärtstillande. Hon undrade om jag ville ha epidural (ryggbedövning) och då jag sa ja sa hon att hon skulle försöka få tag i narkosläkaren och vid 07.15 kom de in. Då hade jag så jobbigt med värkarna att jag knappt orkade lyssna på vad de sa till mig. De fick hjälpa mig att sätta mig upp på kanten av sängen och Peter fick agera stödpelare. Det var inte direkt skönt att få en slang inkörd i ryggen men effekten av den var verkligen gudomlig. Vid 07.30 var epiduralen satt och 07.40 fick jag huvuddosen med smärtstillande, vilken lycka! Innan hade jag haft det riktigt jobbigt att ta mig igenom värkar som inte ens var särskilt starka pga. tröttheten men efter epiduralen låg jag och pratade mig igenom även de starkaste värkarna.

Värkarna fortsatte och tiden rullade på. Jag hade ingen aning om ifall det hände något där nere men vid 10.10 kom läkaren in och undersökte mig då bebisen hjärtljud började sjunka vid varje värk så de ville kolla att allt var okej. Jag hade öppnat mig till 8 cm men kanterna var fortfarande kvar. De föreslog att jag skulle lägga mig på sidan för att hjälpa bebisen att sjunka ner den sista biten. Sagt och gjort, smidig som ett kylskåp la jag mig på sidan i en ganska så bekväm ställning med tanke på hur trött min rygg var efter att ha halvsuttit i flera timmar. Tydligen hade denna ställning effekt på mig för när läkaren 10 minuter senare undersökte mig var jag fullt öppen (10 cm) och kanterna var borta. Vi blev alla lite förvånade och barnmorskan sa till mig att nu kunde jag börja krysta ifall jag ville. Jag blev lite smårädd, var det verkligen dags att få ut den där lilla ungen nu?! Barnmorskan förklarade för mig hur jag skulle göra när nästa värk kom.

10.35 kom första krystvärken. Jag gjorde mitt bästa för att få till det så som barnmorskan hade sagt att jag skulle göra men det var inte det lättaste då jag aldrig har krystat tidigare. Jag försökte ligga kvar i sidoläge ett par krystningar men det kändes inte som att jag fick tillräckligt bra kraft. Vi bytte position till vanlig ”gynställning” och jag kände att det gick betydligt bättre. Jag började dessutom få lite bättre koll på hur jag skulle krysta men det var grymt jobbigt och efter ungefär en halvtimmes krystningar var jag redo att ge upp. Det kändes som att det inte hände ett skit när jag försökte ta i. Barnmorskan och sköterskan pratade lite med varandra och kom fram till att vi skulle testa att ha lite dragkamp. Jag fick ena änden av ett lakan och sköterskan tog den andra. Det kändes betydligt bättre när jag kunde använda min kraft på ett annat sätt och jag fick till krystningarna bättre. Dock verkade sköterskan inte tycka att det var lika lätt då hon stod och kämpade som bara sjutton för att inte bli neddragen i sängen (jag är tydligen väldigt stark enligt henne…). Peter frågade om han skulle ta över och med en lättnadens suck lämnade hon över lakanet till honom och han fick försöka stå emot min styrka. Jag var otroligt fokuserad på krystningarna och lade inte särskilt mycket märke till vad vare sig barnmorskan, sköterskan eller Peter sa men jag hörde emellanåt saker som ”jag ser barnets huvud” och ”fortsätt krysta!”. Eftersom jag inte såg någonting själv hade jag ingen aning om ifall det hände något men jag fortsatte att krysta för kung och fosterland och när jag fick en värk sa barnmorskan ”nu får du absolut inte sluta krysta, nu är det bara att ta i ordentligt!”. Jag blev lite rädd och hann tänka ”vad händer om jag inte orkar fortsätta krysta då?!” men jag fortsatte. Helt plötsligt kände jag ett ”plopp” och ”splash” och jag såg hur en mörkrödlila kladdig klump ramlade ner på sängen nedanför mig. Jag blev väldigt chockad då jag var övertygad om att det var huvudet som skulle ut när hon sa sådär men jag fick senare veta att då var redan huvudet ute, att det alltså var resten av bebisen som skulle ut.

Nervöst väntade jag på det första skriket. Det lugn som kom över mig när jag hörde honom ta sitt första andetag går inte att beskriva! Trött som jag var efter krystningarna försökte jag återhämta mig medan Peter klippte navelsträngen och efter det fick Peter upp vår lille son på bröstet. Jag kommer aldrig glömma den lycka och stolthet jag såg i Peters ögon i den stunden.

Medan Peter höll i honom undersökte barnmorskan mig och konstaterade att jag inte hade spruckit någonting utvändigt och invändigt hade jag bara fått ett litet sår på ena innerväggen så där sydde hon två stygn. I övrigt hade jag nog lyckats spränga alla blodkärl i hela ansiktet efter krystningarna och ögonen kändes som att de hade flyttat ut ett steg från ögonhålorna så jag var alldeles svullen i ansiktet och hade ganska svårt att se ett tag.

Klockan 11.34 fredagen 4 december 2009 kom alltså vår lille William ut till oss, efter ganska precis en timmes krystvärkar. Han var 53 cm lång och vägde 4370 gram.

Kommentarer
Postat av: Johanna

Oj oj vilken pärs gumman. Vi verkar ha haft väldigt utdragna förlossningar båda två fast på olika sätt. Jag gjorde ju slitgörat hemma och sedan gick det väldigt fort när vi kom in, det var lite tvärt om för dig. Jag ska också skriva en förlossningsberättelse, måste göra det typ NU innan jag glömmer allt. Har redan glömt vissa saker märker jag, har typ haft lätt minnesförlust sedan vi kom hem ha ha



tusen kramar till er!



PS: vi har förresten bil fram till den 25 om du/ni skulle orka ses innan jul, kan kanske dock bli lite stressigt jag vet inte. Beror ju lite på hur mycket ni har.

2009-12-17 @ 10:51:22
Postat av: Johanna

Hej Sandra, såg på facebook att du hade en blogg, så jag blev nyfiken. Och detta inlägg var väldigt intressant att läsa!:) Kul att det va detaljerat, man fick verkligen en inblick i hur det var, även då man egentligen inte har en aning om hur d kan kännas att vara i den situationen! Hur var det att få epidural, man har ju hört skräckhistorier hur ont det tar att få den... ?

Grattis än en gång! Hoppas ni har det bra hemma nu!

Kram/Johanna (fr gamla BF klassen)

2009-12-18 @ 15:00:24
Postat av: Liza - Pepsikatten

Va kul att läsa en sån detaljerad förlossningsberättelse! =)

Postat av: Hannah

Bra skrivet Sandra, jag kunde se allt framför mig och blev riktigt rörd när du skriver hur William äntligen kommer ut! Stor KRAM

2010-01-05 @ 00:00:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback