Sandra "melondoft" Ekdahl

8 juni... det är nu ett år sen mormor lämnade oss. Sorgen har inte blivit särskilt mycket lättare, det gör fortfarande lika ont när jag tänker på henne och jag kan fortfarande utan anledning börja gråta för minsta lilla. Trots allt har jag ändå tagit mig igenom det här året.

Jag rymde hemifrån igår, kände att jag inte klarade av att vara hemma. Eftersom jag inte hade en aning om hur jag skulle reagera så ville jag vara nån annanstans. Hittills har dagen funkat okej. Tårar har rullat, minnen har kommit tillbaka, smärtan finns i bröstet konstant men jag har trots allt lyckats få ett leende på läpparna några få gånger.

Jag har lite svårt att förstå att det verkligen är ett år sen, att hon inte har funnits hos oss på ett år. Det känns så tomt.

Jag har bestämt att jag ska åka till minneslunden idag. Jag har hittills bara varit där en enda gång. Jag har dock inte bestämt om jag ska åka själv eller om jag ska låta någon följa med som sällskap. Det kanske känns bättre att kunna vara där helt ensam samtidigt som det är skönt att veta att det finns någon där som kan hålla om en när det blir för jobbigt.

Just nu sitter jag och tänker på mamma. Vad gör hon idag? Jag har inte pratat med henne än och pappa är inte hemma. Hur tacklar hon allt det här? Hur har hennes år varit? Och morfar...

Jag har inte så mycket i huvudet just nu... jag vet inte vad jag ska skriva riktigt. Saknaden är enorm och smärtan nästan outhärdlig. Men jag tar mig igenom det här, det vet jag. Mitt liv fortsätter, med mormor i mina tankar.