Panik
Det känns som om jag kommer explodera när som helst. Det snurrar runt så mycket i mitt huvud just nu att jag blir alldeles yr. Jag varierar mellan att må skit och må okej hela tiden och det skiftar så fort att jag inte ens hinner blinka mellan gångerna. Jag får panik av att inte kunna styra mitt humör, att inte lyckas hålla kvar det vid antingen eller. Jag skiter i om jag mår okej eller om jag mår skit, så länge det håller sig stabilt. Allt är bättre än det som är just nu. Jag vill gråta. Jag vill skrika. Jag vill slå sönder något. Jag vill skratta. Jag vill leka. Jag vill rymma. Jag vill gömma mig. Jag vill bort, långt bort.
Jag är sjukt rastlös i både kropp och själ just nu. Jag kan inte slappna av en sekund samtidigt som jag inte orkar göra nånting. Frustrationen är ett faktum. Jag känner mig inlåst i mig själv och jag vill bara ut men när jag kommer ut blir jag livrädd och gömmer mig i tryggheten inne igen.
Jag orkar inte hålla upp någon fasad. Jag orkar inte kämpa för att visa vad jag går för. Jag orkar ingenting. Vill vara liten igen. Vill vara så liten att man kan krypa upp i någons knä och bara få gråta ut utan att någon undrar varför. Jag vill vara liten igen.
Panik är det som kommer härnäst... jag känner det. Jag känner igen känslan. Frågan är inte om, utan när och hur.
Jag försöker ta en dag i taget men hur lätt är det när framtiden skrattar en rakt upp i ansiktet? Jag vill hem men det är omöjligt om jag inte blir av med lägenheten. Jag bryter ihop snart...
Låt mig vara ifred!
Kom och ta mig härifrån!
Stör mig , snälla!!!