Radera denna dag?
Kan man inte bara radera denna dag? Den har varit skit sen jag vaknade imorse och sen har den fortsatt i samma stil.
Var så jävla seg imorse när jag vaknade, sov dåligt inatt så hade ingen lust alls att gå upp. När jag var på väg ut genom dörren till mitt rum för att gå till jobbet kröp det en jävla tvestjärt förbi mitt framför fötterna på mig (jag är LIVRÄDD för tvestjärtar, töntigt jag vet men jag kan inte rå för det). Jag får panik och blir tvungen att jaga upp älsklingen som fick bli tvestjärtsvakt tills den kom ut från listen den hade krupit in under.
Jag hade lovat att jag skulle gneta på mitt mellanpass (jag jobbade 7.17-9.20 och 14.19-19.54 egentligen) så de slängde in ett pass 10.11-12.40 också. Visst, pengar men var lite drygt faktiskt.
Som om inte dagen redan var värdelös så lyckades jag tjafsa till det med pojken på telefon. Detta ledde till att dagen blev totalförstörd. Men mer kommer....
Jag körde min näst sista tur, en vända upp till Björkvik (verkligen mitt ute i skogen/på landet). På väg tillbaka mötte jag en bil med släp på ett av de absolut trängsta ställena. Han var tydligen inge duktig på att backa med släp så jag tänkte "fine, jag får väl backa bussen lite då". Jävligt dum tanke! Backade en bit varpå jag sen hörde en smäll och jag kom inte längre. Nånting hände tydligen i växellådan (jag fick senare veta att ledbussarna är för svaga att backa med i lite uppförslutning, de klarar inte det *jävla dåliga maskin-helveten*). Där stod jag och kom varken framåt eller bakåt. Bilisten lyckades i alla fall till slut komma undan så jag rullade förbi (det var ju nedförsbacke så jag kom ganska långt) samtidigt som jag försökte få i en växel (de kan strula lite ibland så jag tänkte att jag skulle försöka få ordning på skiten). Jag kom väl en 100 meter eller nåt, sen kom jag inte längre. Jag höll på bra länge att försöka få igång buss-helvetet men det gick inte. Jag pratade med trafikledningen flera gånger och som om allt detta inte vore nog hade jag EN passagerare i bussen, och han förstod varken svenska eller engelska.... Till slut kom en tom-buss förbi och plockade upp passageraren varpå jag ropade på TL och sa det. Pia på TL blev förskräckt och sa "men du ska ju åka med!!!" Hon fick tag i honom som körde så han kom tillbaka. Precis när vi skulle åka kom det en bil som skulle ut vid den lilla utfarten där bussen stod och blockerade. Kom fram till att där kunde vi ju fasen inte lämna bussen så det blev till att putta med den andra bussen.... helt sanslöst... Totalt tog allt detta över en timme och när jag väl satte mig i den andra bussen på väg tillbaka till garaget (min trasiga buss blev lämnad där i hopp om att bärgaren skulle komma nån gång) var jag alldeles genomsvettig. Fine, jag fick sluta en halvtimme tidigare men jag hade helst jobbat den där sista tiden som jag skulle istället för att stå mitt ute i fucking jävla skogen och bråka med en buss.
Dessutom, som om allt skit inte vore nog, var pojken "inte motiverad att vara med mig" idag (jag förstår honom... tänk om jag kunde lära mig att allt inte alltid blir som jag vill och det är helt normalt... det går inte att förvänta sig att alla alltid ska anpassa sig efter en själv.....) och mamma och pappa är med grannarna på Rhapsody In Rock ute på Vaxholm så jag blev tydligen själv... jättelägligt med tanke på min sinnesstämning. Fast det kanske är lika bra... dagen kan säkert fortfarande bli värre *refererar till Murphys lag "lagen om alltings jävlighet"* och det vill man väl inte utsätta nån för...
När jag ändå håller på: apropå det senaste inlägget "ilska"... Personen jag syftar på är den som för fem år sen utsatte mig för sexuellt ofredande på ett pendeltåg på väg mot Kungsängen. Han tvingade mig att se på när han runkade och han tog mig på brösten, smekte mig över låren m.m. Nu för tiden är det väldigt sällan dessa hemska minnen tränger sig fram, men ibland, speciellt om någon råkar komma åt mina bröst på ett visst sätt, får jag flashbacks, och dessa leder till en mindre panikångestattack... fem år senare, kan han alltså fortfarande förstöra mitt liv, han får mig fortfarande att gråta och tyvärr är jag medveten om att jag antagligen kommer att få leva med det här, resten av mitt liv. Därför hatar jag honom.
När jag tänker på det som hände mig kan jag inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer.... jag menar, tänk så mycket den där jävla idioten förstörde för mig, och då har han ändå bara varit utanpå mig... tänk om han hade varit inuti... hur hade jag mått då?? Hur hade jag klarat det??
Hade jag klarat det??
Var så jävla seg imorse när jag vaknade, sov dåligt inatt så hade ingen lust alls att gå upp. När jag var på väg ut genom dörren till mitt rum för att gå till jobbet kröp det en jävla tvestjärt förbi mitt framför fötterna på mig (jag är LIVRÄDD för tvestjärtar, töntigt jag vet men jag kan inte rå för det). Jag får panik och blir tvungen att jaga upp älsklingen som fick bli tvestjärtsvakt tills den kom ut från listen den hade krupit in under.
Jag hade lovat att jag skulle gneta på mitt mellanpass (jag jobbade 7.17-9.20 och 14.19-19.54 egentligen) så de slängde in ett pass 10.11-12.40 också. Visst, pengar men var lite drygt faktiskt.
Som om inte dagen redan var värdelös så lyckades jag tjafsa till det med pojken på telefon. Detta ledde till att dagen blev totalförstörd. Men mer kommer....
Jag körde min näst sista tur, en vända upp till Björkvik (verkligen mitt ute i skogen/på landet). På väg tillbaka mötte jag en bil med släp på ett av de absolut trängsta ställena. Han var tydligen inge duktig på att backa med släp så jag tänkte "fine, jag får väl backa bussen lite då". Jävligt dum tanke! Backade en bit varpå jag sen hörde en smäll och jag kom inte längre. Nånting hände tydligen i växellådan (jag fick senare veta att ledbussarna är för svaga att backa med i lite uppförslutning, de klarar inte det *jävla dåliga maskin-helveten*). Där stod jag och kom varken framåt eller bakåt. Bilisten lyckades i alla fall till slut komma undan så jag rullade förbi (det var ju nedförsbacke så jag kom ganska långt) samtidigt som jag försökte få i en växel (de kan strula lite ibland så jag tänkte att jag skulle försöka få ordning på skiten). Jag kom väl en 100 meter eller nåt, sen kom jag inte längre. Jag höll på bra länge att försöka få igång buss-helvetet men det gick inte. Jag pratade med trafikledningen flera gånger och som om allt detta inte vore nog hade jag EN passagerare i bussen, och han förstod varken svenska eller engelska.... Till slut kom en tom-buss förbi och plockade upp passageraren varpå jag ropade på TL och sa det. Pia på TL blev förskräckt och sa "men du ska ju åka med!!!" Hon fick tag i honom som körde så han kom tillbaka. Precis när vi skulle åka kom det en bil som skulle ut vid den lilla utfarten där bussen stod och blockerade. Kom fram till att där kunde vi ju fasen inte lämna bussen så det blev till att putta med den andra bussen.... helt sanslöst... Totalt tog allt detta över en timme och när jag väl satte mig i den andra bussen på väg tillbaka till garaget (min trasiga buss blev lämnad där i hopp om att bärgaren skulle komma nån gång) var jag alldeles genomsvettig. Fine, jag fick sluta en halvtimme tidigare men jag hade helst jobbat den där sista tiden som jag skulle istället för att stå mitt ute i fucking jävla skogen och bråka med en buss.
Dessutom, som om allt skit inte vore nog, var pojken "inte motiverad att vara med mig" idag (jag förstår honom... tänk om jag kunde lära mig att allt inte alltid blir som jag vill och det är helt normalt... det går inte att förvänta sig att alla alltid ska anpassa sig efter en själv.....) och mamma och pappa är med grannarna på Rhapsody In Rock ute på Vaxholm så jag blev tydligen själv... jättelägligt med tanke på min sinnesstämning. Fast det kanske är lika bra... dagen kan säkert fortfarande bli värre *refererar till Murphys lag "lagen om alltings jävlighet"* och det vill man väl inte utsätta nån för...
När jag ändå håller på: apropå det senaste inlägget "ilska"... Personen jag syftar på är den som för fem år sen utsatte mig för sexuellt ofredande på ett pendeltåg på väg mot Kungsängen. Han tvingade mig att se på när han runkade och han tog mig på brösten, smekte mig över låren m.m. Nu för tiden är det väldigt sällan dessa hemska minnen tränger sig fram, men ibland, speciellt om någon råkar komma åt mina bröst på ett visst sätt, får jag flashbacks, och dessa leder till en mindre panikångestattack... fem år senare, kan han alltså fortfarande förstöra mitt liv, han får mig fortfarande att gråta och tyvärr är jag medveten om att jag antagligen kommer att få leva med det här, resten av mitt liv. Därför hatar jag honom.
När jag tänker på det som hände mig kan jag inte låta bli att tänka på våldtäktsoffer.... jag menar, tänk så mycket den där jävla idioten förstörde för mig, och då har han ändå bara varit utanpå mig... tänk om han hade varit inuti... hur hade jag mått då?? Hur hade jag klarat det??
Hade jag klarat det??
Kommentarer
Postat av: Peter
Men sötnos, allt blev bra tillslut, jag sitter ju här bredvid dig nu ;) kärlek
Postat av: Maddä
Klarar jag det så skulle nog du med göra det..
Trackback