Självdestruktiv
Jag är ingen person som tycker om att ta risker. Jag har alltid varit den fega i kompisgänget, den som tänker på konsekvenserna och av den anledningen i stort sett alltid bangar ur.
Vad är det som har hänt? Varför har jag börjat utsätta mig för dessa risker TROTS att jag vet konsekvenserna av det? Jag VET att det är jag som kommer råka illa ut, och ändå går jag in i det som i blindo.
Har jag blivit naiv? Har jag blivit blåögd? Jag säger att jag är medveten om riskerna men är jag verkligen det? Kan det inte vara så att jag bara försöker övertala mig själv?
Jag hatar dig inte men jag VILL hata dig (egentligen vill jag inte heller men jag vet att det vore det bästa). Du kommer göra mig illa och om jag inte sliter mig loss innebär det att jag tillåter dig att göra mig illa. Tyst medhåll.
Du är farlig. Du är farlig för mig. Jag borde vända om och springa åt andra hållet. Annars kommer du fånga in mig i ditt nät och ju mer jag sprattlar desto hårdare dras snaran åt. Jag gräver min egen grav.
Du kommer skada mig. Både du och jag vet det. Skillnaden är dock att jag vill fortfarande tro något annat medan du vet att du kommer skada mig och sedan gå vidare med ett leende på läpparna som om ingenting hade hänt.
Om jag bara kunde lita på dig. Om jag kunde få bevis för att du inte skulle behandla mig som du har behandlat de andra. Men seriöst, varför skulle jag vara annorlunda? Varför skulle just jag få dig att ändra dig? Det är nästan patetiskt att tro det.
Det sjukaste är; jag är nästan villig att låta dig behandla mig precis hur du vill, bara jag får vara nära dig, bara jag får vara din. Nästan.
Vad är det som har hänt? Varför har jag börjat utsätta mig för dessa risker TROTS att jag vet konsekvenserna av det? Jag VET att det är jag som kommer råka illa ut, och ändå går jag in i det som i blindo.
Har jag blivit naiv? Har jag blivit blåögd? Jag säger att jag är medveten om riskerna men är jag verkligen det? Kan det inte vara så att jag bara försöker övertala mig själv?
Jag hatar dig inte men jag VILL hata dig (egentligen vill jag inte heller men jag vet att det vore det bästa). Du kommer göra mig illa och om jag inte sliter mig loss innebär det att jag tillåter dig att göra mig illa. Tyst medhåll.
Du är farlig. Du är farlig för mig. Jag borde vända om och springa åt andra hållet. Annars kommer du fånga in mig i ditt nät och ju mer jag sprattlar desto hårdare dras snaran åt. Jag gräver min egen grav.
Du kommer skada mig. Både du och jag vet det. Skillnaden är dock att jag vill fortfarande tro något annat medan du vet att du kommer skada mig och sedan gå vidare med ett leende på läpparna som om ingenting hade hänt.
Om jag bara kunde lita på dig. Om jag kunde få bevis för att du inte skulle behandla mig som du har behandlat de andra. Men seriöst, varför skulle jag vara annorlunda? Varför skulle just jag få dig att ändra dig? Det är nästan patetiskt att tro det.
Det sjukaste är; jag är nästan villig att låta dig behandla mig precis hur du vill, bara jag får vara nära dig, bara jag får vara din. Nästan.
Kommentarer
Trackback