Malplacerad

Varför känner jag mig malplacerad vart jag än hamnar? Det spelar ingen roll vilket sällskap jag är i, vilken ort jag är på eller vad jag gör. Oavsett känner jag mig malplacerad.

Jag är så less på att aldrig passa in i ett sällskap, att det inte finns en enda människa som jag kan vara mig själv med till 100% utan att känna mig fel. Oavsett vem jag är med döljer jag eller håller tillbaka någon del av mig själv. Beror det på människorna omkring mig? Att de inte accepterar mig? Eller beror det helt enkelt på mig själv? Att jag inte accepterar mig?

Jag avskyr att låtsas att jag trivs i en situation fast jag inte gör det. Måste man göra det för att bli accepterad? Måste man bita ihop för att kunna umgås? Är det en social regel? Eller gör folk det för att de är rädda för att hamna utanför? Hamnar jag utanför bara för att jag inte vill anpassa mig?

Jag har för länge länge sedan upptäckt att folk inte lyssnar på mig. T.ex. när man sitter ett sällskap på kanske 4-5 personer och pratar om vad som helst. Någon sitter och pratar, en annan lägger in något och den första fortsätter att prata. Sedan vill jag säga något, först tar det ett tag innan någon ens märker att jag vill säga något. Sedan hinner jag knappt öppna munnen innan jag blir avbruten och någon annan övertar ordet. Detta har fått mig att fundera. Jag tar väldigt illa vid mig när jag blir avbruten. Jag tror att det beror på att när jag väl öppnar munnen är det faktiskt något jag har funderat ett tag på att säga och därför vill jag framföra det. Mina funderingar går kring om det bara är jag som blir avbruten, eller om det faktiskt är så att människor avbryter varandra hela tiden på detta sätt, men att det bara är jag som tar illa vid mig av det. Är jag dålig på att göra min röst hörd eller är jag verkligen inte intressant för folk? Denna fundering har fått mig att många gånger låta bli att säga sådant jag har funderat på att dela med mig av och detta beteende har säkert fått en hel del att tro att jag är väldigt tyst och tråkig av mig. Till viss del stämmer det. Jag är inte särskilt pratglad av mig, i alla fall inte alltid. Men jag har mina ljusa stunder. Så fort jag känner att jag sitter med en människa som faktiskt är intresserad av vad jag säger, som lyssnar, och som ger mig svar på tal och något att spinna vidare på, då kan jag prata. Problemet då är att jag pratar föör mycket, ungefär som jag vill kompensera för alla gånger jag inte har fått ut det jag har velat säga.

Alltid svart eller vitt. Här finns ingen gråzon.

Det värsta jag vet är att behöva låtsas vara intressant. Är det verkligen någon mening med det? Om du bara låtsas vara intressant, då kommer du hela tiden behöva bära på en fasad som till slut kommer rasa ihop och du blir tvungen att visa ditt rätta jag. Är det inte bättre att vara tråkig och ärlig, än intressant och oärlig?

Jag ÄR malplacerad, vart jag än hamnar. För mig är det fakta jag måste lära mig att leva med. Jag undrar om jag någonsin kommer hitta en plats där jag känner mig trygg och där jag kan vara mig själv till 100%. Jag får fortsätta leta. Någon gång, kanske jag hittar den platsen. Då kommer jag bli lycklig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback