Drowning myself.
Jag är rädd. Jag har börjat tveka. Och denna tvekan är av sådan typ som ger mig magont som vägrar försvinna. Jag har börjat tveka kring alla beslut som jag har fattat senaste tiden samt de som jag kommer att behöva fatta inom den närmsta tidsperioden.
Jag har börjat fundera på om det verkligen är det här jag vill. Vill jag verkligen plugga teckenspråk här uppe i Leksand? Jag har redan kommit fram till att jag inte vill bo på skolan. Det får mig att känna mig otroligt instängd. Jag klarar inte av att bo såhär tätt inpå folk. Eller rättare sagt, jag klarar inte av att folk bor såhär tätt inpå mig. Jag känner mig inträngd i ett hörn och det gör mig aggressiv och frånstötande.
Men är det bara det jag tvekar kring? Nej, just nu känns det som att jag tvekar om allt. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv längre. Jag vet ingenting. Jag kan inte ens bestämma vad jag ska äta till middag. Detta leder alltför ofta till att jag "glömmer" att äta. För jag kan inte ta ett beslut. Jag tvekar.
Jag är livrädd för att jag är på väg tillbaka till den perioden i mitt liv som jag mest av allt vill komma ifrån. Jag vet att jag fortfarande bär spår av den och att jag ibland kan känna dess närhet, men jag vill inte komma längre. Jag vill inte känna dess kalla andedräkt flåsandes i min nacke. Jag vill inte hamna där igen. Jag vägrar. Jag är inte så svag.
Såhär dåligt har jag inte mått på länge. I alla fall inte såhär ofta som det har varit nu på senare tid. Jag trodde att allt var på väg att lösa sig, att jag för en gångs skull hade hittat något jag verkligen ville hålla på med och som fick mig att känna mig lycklig. Men det verkar inte som att det funkar.
Jag håller på att dränka mig själv. Det känns som jag håller mitt eget huvud under vatten och väntar på att det febrila sprattlandet ska avta. Hur ska jag ta mig ur detta? Hur fan ska jag hitta tillbaka till en vardag jag klarar av att leva i? Jag börjar bli rädd för mig själv. Jag tror inte jag har tillfrisknat än. Jag tror jag mår sämre än jag vågar erkänna för mig själv. Innebär det att jag fortfarande är sjuk? Innebär det att jag aldrig kommer bli frisk?
*hjälp....*
Jag har börjat fundera på om det verkligen är det här jag vill. Vill jag verkligen plugga teckenspråk här uppe i Leksand? Jag har redan kommit fram till att jag inte vill bo på skolan. Det får mig att känna mig otroligt instängd. Jag klarar inte av att bo såhär tätt inpå folk. Eller rättare sagt, jag klarar inte av att folk bor såhär tätt inpå mig. Jag känner mig inträngd i ett hörn och det gör mig aggressiv och frånstötande.
Men är det bara det jag tvekar kring? Nej, just nu känns det som att jag tvekar om allt. Jag vet inte vad jag vill med mitt liv längre. Jag vet ingenting. Jag kan inte ens bestämma vad jag ska äta till middag. Detta leder alltför ofta till att jag "glömmer" att äta. För jag kan inte ta ett beslut. Jag tvekar.
Jag är livrädd för att jag är på väg tillbaka till den perioden i mitt liv som jag mest av allt vill komma ifrån. Jag vet att jag fortfarande bär spår av den och att jag ibland kan känna dess närhet, men jag vill inte komma längre. Jag vill inte känna dess kalla andedräkt flåsandes i min nacke. Jag vill inte hamna där igen. Jag vägrar. Jag är inte så svag.
Såhär dåligt har jag inte mått på länge. I alla fall inte såhär ofta som det har varit nu på senare tid. Jag trodde att allt var på väg att lösa sig, att jag för en gångs skull hade hittat något jag verkligen ville hålla på med och som fick mig att känna mig lycklig. Men det verkar inte som att det funkar.
Jag håller på att dränka mig själv. Det känns som jag håller mitt eget huvud under vatten och väntar på att det febrila sprattlandet ska avta. Hur ska jag ta mig ur detta? Hur fan ska jag hitta tillbaka till en vardag jag klarar av att leva i? Jag börjar bli rädd för mig själv. Jag tror inte jag har tillfrisknat än. Jag tror jag mår sämre än jag vågar erkänna för mig själv. Innebär det att jag fortfarande är sjuk? Innebär det att jag aldrig kommer bli frisk?
*hjälp....*
Kommentarer
Trackback