"va tjock din mage är"
.... var en kommentar av en liten tjej på dagis idag. Känns sådär när barnen påpekar det tycker jag men samtidigt säger man ju det att alkoholister o barn är de ärligaste människorna så jag får väl tro på henne (det är ju inte direkt så att jag inte tror att jag är tjock men jag vill intala mig själv att jag inte är JÄTTEtjock men det kanske jag är..).
I övrigt har det varit en ganska bra dag idag, förutom att kroppen vägrade ta sig upp ur sängen imorse, låg kvar 30 min längre än vad jag skulle men jag kommer ju i tid i alla fall. Tror inte jag riktigt vet hur man gör när man kommer för sent. Jag verkar ha nån kronisk trötthet just nu för jag är konstant trött känns det som. Det känns som om jag skulle kunna gå o lägga mig vartsomhelst närsomhelst utan några som helst problem...
Jag fattar inte varför livet hela tiden ska vara så konstigt. Ena stunden är jag hur glad som helst medan det kan skifta lika fort som man singlar en slant till att vara skit o elände. Ibland gräver jag ner mig så djupt i skiten att jag undrar om jag någonsin kommer kunna ta mig ur o ibland är jag på så bra humör att jag undrar om jag verkligen har varit deprimerad nån gång. De värsta stunderna är när jag börjar tvivla på mitt liv, när jag börjar få för mig att jag inte har något att leva för, att allt är värdelöst o att jag inte ens är värd kläderna jag bär. Jag blir så less på allt så jag får lust att krypa ner i sängen o ligga där tills jag ruttnar.
Angående allt det här med vikt osv.. Vad fan ska man göra för att bli av med alla kilon som sitter där de inte borde sitta? Jag blir så jävla deprimerad varje gång jag ser mig i spegeln eller när någon tittar på mig som om jag vore mindre värd bara för att jag är stor. Jag är så less på att se ut som siameskossor eller nåt (en kossa är fan slankare än jag...). Varför kan jag inte ta mig i kragen o göra nåt åt skiten? Varför låter jag skiten vinna över mig själv? Jag har aldrig gett upp saker så lätt som jag gör när det gäller vikten... VARFÖR?
Återigen: Välkomna till mitt händelserika o härliga liv, välkomna!
det där med barn som säger något som 'vad tjock du är'.. det har man ju fått höra ett par gånger :( och jag tycker att det gör jätteont, vill nästan bara skrika till de barnen eller slå till de (men det får man inte, så det är klart jag inte gör..). men visst, barnen 'vet' ju inte att man inte bör säga sådana saker, just för att de sårar..
men som du skrev, vuxnas blickar är ju inte bättre, de sårar minst lika mycket.. en blick som säger 'usch, du är så äcklig, vad fan finns du för' osv.. det är inte roligt! jag vet! hatar att tampas med skiten varje dag...
älskar dig syster!