Sandra "melondoft" Ekdahl

"Det är varning för ras
Gå så försiktigt du kan
Inga tanklösa, menlösa ord
Ingen felaktig fras
Varning för ras"
         - "Varning för ras" av Lars Winnerbäck

Varför ska folk envisas med att försöka förstå sig på mig? Varför kan jag inte bara få vara mig själv utan att folk frågar varför jag gör si eller så? Jag är less på folk som försöker bestämma över mig och mitt liv.

Jag fick nyss frågan "Varför släpper du inte in någon?" och mitt svar blev: "Enkel anledning till att jag inte släpper in någon: jag litar inte på NÅGON, inte ens mig själv". Varför vill folk så gärna bli insläppta i mitt liv? Varför vill folk att jag ska bryta upp min mur för att de ska få klampa in som vem som helst? Jag vill inte ha massa folk som springer runt i min värld. Jag vill inte ta ner garden för att jag vet hur lätt det är att någon (av misstag eller med mening) råkar stöta till och träffa mig just där jag är som svagast. Ytterst få människor har fått möjligheten att komma innanför min mur. Jag väljer dem med stor noggrannhet men trots det har jag blivit sårad av de jag trott mig ha närmast. Som jag har sagt många gånger: jag vill inte behöva plocka upp spillrorna av mig själv, därför släpper jag inte in någon.

"Det kallas tvivel, det där som stör
Det kallas för en klump i magen och ett konstigt humör
och jag ser hur du tänker på nåt
hur du längtar dig bort
som en fågel i bur
En obehaglig distans
en konstig känsla nånstans
Det känns tomt - eller hur?"
          - "Tvivel" av Lars Winnerbäck

Ibland undrar jag hur mycket som egentligen kan få plats inne i ett huvud. Jag har så många olika personligheter att jag förvirrar mig själv. Jag har så många olika humör att jag inte vet hur jag ska reagera. Jag har tankar i huvudet som skulle kunna skrämma bort vem som helst. Vissa av mina tankar döljer jag så mycket att ingen någonsin skulle kunna ana sig till att de faktiskt finns där.

Ofta verkar jag vara precis som alla andra. Jag går till skolan, pratar, skrattar och ler. Vad folk inte förstår är att jag inom mig utför en kamp som tar det mesta av den energi jag har. Vissa dagar är den här kampen för krävande för att jag ska orka ta mig till skolan. Dessa dagar spenderar jag större delen av dagen i sängen, vid datorn eller planlöst vandrande i mina små vrår. Dessa dagar börjar bli fler och fler. Oftare och oftare får jag tvinga mig själv till att kliva upp på morgonen. Allt oftare måste jag ta på en järnmask för att min kamp inte ska synas. Men jag börjar märka att kampen fräter sönder järnet i masken och lämnar små små hål där min kamp skiner igenom. Jag orkar snart inte bära upp det här längre. Snart kommer min värld att rasa och vad händer då? Jag har varit med om det förut. När jag hamnar i ett sådant tillstånd att jag är helt apatisk, helt likgiltig inför världen runt omkring mig. Då det enda som påverkar mig är det som pågår i mitt huvud. Hur tacklar man ett sådant ras? Hur får man omgivningen att förstå att jag behöver semester från livet? Det går inte att bara försvinna. I dagens samhälle finns det varken tid eller rum för att bara försvinna. Jag behöver en fristad. Någonstans där tiden står stilla och jag kan gömma mig för omvärlden. Jag börjar tappa greppet om mitt liv.

"Men nu ringer telefonen
Det är dags för mig att gå
Det är nån som vill att jag ska komma hem
Det är min gamla vän, demonen
i sin tysta, mörka vrå
Hej då! Vi kanske ses nån gång igen"
          - "Fria vägar ut" av Lars Winnerbäck