Dark thoughts...
Jag är inne i en väldigt instabil period just nu. Jag känner mig likgiltig samtidigt som jag är überkänslig och bara vill gråta samtidigt som jag är hatisk och bara vill slå sönder hela världen. Jag har svårt att låtsas vara mitt "normala" jag (det är väl egentligen inte mitt normala jag, men det jag som flest personer känner till hos mig, det jag visar utåt). Jag känner att min likgiltighet skiner igenom väldigt många gånger samtidigt som jag har jättesvårt att hålla igen. T.ex. i fredags när jag och Sofia var på tAKiDA. Vi pratade lite musik och kom in på Cornelis Vreeswijk. I en "diskussion" kom "Somliga går med trasiga skor" och "Jag hade en gång en båt" upp och det bara brast. Jag stod bland säkert mer än 1000 pers och jag kunde inte hålla igen, tårarna började rinna direkt.
Visst, du finns i mina tankar men jag saknar dig inte längre, inte på samma sätt som jag gjorde förut. Jag har intalat mig själv att du bara var ett kapitel i min bok. En erfarenhet jag ville ha men som jag inte kan behålla, inte i form av dig i alla fall. Och du har ju i stort sett redan "lämnat" mig helt så det spelar ju ingen större roll vad jag vill heller. Du har säkert hittat någon/några ny/a för länge sen. Jag trodde mig behöva dig men jag har insett att jag bara behöver det du gav mig. Det är det jag trånar efter. Det är det som sliter i mitt hjärta. Och eftersom du inte tänker fortsätta ge mig det innebär det att jag inte trånar efter dig. Jag hatar dig. Du har gett mig något ingen annan gett mig och gjort mig beroende av det. Varför vill du inte ge mig det längre? Jag vill fortfarande ha dig. Jag vill fortfarande spela det här spelet fast jag vet att det kommer fördärva mig helt. Vem fan försöker jag lura?! Jag saknar dig visst......
Tyvärr drömmer jag fortfarande om dig. Men ja, drömmar kan man inte styra över. Finns många jag drömmer om. Att du är en återkommande dröm, det beror säkert på att du nyligen fanns i mitt liv.
You hurt me. Now I´m gonna destroy you.
Just nu känner jag mig kroniskt trött. Jag vet inte om det beror på att jag har skit i kroppen eller om det är det psykiska eller om det är alltihop. Samtidigt som jag är hur jäkla trött som helst på dagarna är det ändå något som tar emot när natten närmar sig och jag borde krypa ner. Det är många tidiga nätter jag har funderat på att helt enkelt skita i att sova. Varför ska man sova egentligen??? Jag vet redan svaret på den frågan, ni behöver inte predika för mig. Jag mår dåligt av sömn. Eller inte sömnen i sig men det den gör. Den gör att jag mycket snabbare kommer till en ny dag, med nya ansträngningar och nya problem. Jag tycker inte om dagen. Den skrämmer mig. Allt syns så tydligt i ljuset.
Varför har jag ingen nattlig kompis?? Jag vill ha någon som kan sitta hos mig (eller jag hos den) hela nätterna och bara prata (eller inte prata) i det dunkla ljuset från lite stearin-/värmeljus. Någon som kan hålla mig vaken en hel natt. Jag vill ha någon som inte säger "nej, klockan börjar bli mycket, dags att sova". Jag vill ha någon som vågar trotsa dygnets lagar. Jag vill ha någon som inte är rädd för att prata i nattens mörker. Någon???
Varför känns det som att min hjärna är tagen i besittning? Jag VET att det är mina tankar, men det känns som att det är någon annan som plockar fram dem. Jag gör allt i min makt för att försöka tänka "happy thoughts" men lik förbannat kommer de mörka tankarna fram. Är jag en mörk person? Jag börjar tro det. Jag verkar trots allt trivas bäst i mörker, på alla sätt.
Visst, du finns i mina tankar men jag saknar dig inte längre, inte på samma sätt som jag gjorde förut. Jag har intalat mig själv att du bara var ett kapitel i min bok. En erfarenhet jag ville ha men som jag inte kan behålla, inte i form av dig i alla fall. Och du har ju i stort sett redan "lämnat" mig helt så det spelar ju ingen större roll vad jag vill heller. Du har säkert hittat någon/några ny/a för länge sen. Jag trodde mig behöva dig men jag har insett att jag bara behöver det du gav mig. Det är det jag trånar efter. Det är det som sliter i mitt hjärta. Och eftersom du inte tänker fortsätta ge mig det innebär det att jag inte trånar efter dig. Jag hatar dig. Du har gett mig något ingen annan gett mig och gjort mig beroende av det. Varför vill du inte ge mig det längre? Jag vill fortfarande ha dig. Jag vill fortfarande spela det här spelet fast jag vet att det kommer fördärva mig helt. Vem fan försöker jag lura?! Jag saknar dig visst......
Tyvärr drömmer jag fortfarande om dig. Men ja, drömmar kan man inte styra över. Finns många jag drömmer om. Att du är en återkommande dröm, det beror säkert på att du nyligen fanns i mitt liv.
You hurt me. Now I´m gonna destroy you.
Just nu känner jag mig kroniskt trött. Jag vet inte om det beror på att jag har skit i kroppen eller om det är det psykiska eller om det är alltihop. Samtidigt som jag är hur jäkla trött som helst på dagarna är det ändå något som tar emot när natten närmar sig och jag borde krypa ner. Det är många tidiga nätter jag har funderat på att helt enkelt skita i att sova. Varför ska man sova egentligen??? Jag vet redan svaret på den frågan, ni behöver inte predika för mig. Jag mår dåligt av sömn. Eller inte sömnen i sig men det den gör. Den gör att jag mycket snabbare kommer till en ny dag, med nya ansträngningar och nya problem. Jag tycker inte om dagen. Den skrämmer mig. Allt syns så tydligt i ljuset.
Varför har jag ingen nattlig kompis?? Jag vill ha någon som kan sitta hos mig (eller jag hos den) hela nätterna och bara prata (eller inte prata) i det dunkla ljuset från lite stearin-/värmeljus. Någon som kan hålla mig vaken en hel natt. Jag vill ha någon som inte säger "nej, klockan börjar bli mycket, dags att sova". Jag vill ha någon som vågar trotsa dygnets lagar. Jag vill ha någon som inte är rädd för att prata i nattens mörker. Någon???
Varför känns det som att min hjärna är tagen i besittning? Jag VET att det är mina tankar, men det känns som att det är någon annan som plockar fram dem. Jag gör allt i min makt för att försöka tänka "happy thoughts" men lik förbannat kommer de mörka tankarna fram. Är jag en mörk person? Jag börjar tro det. Jag verkar trots allt trivas bäst i mörker, på alla sätt.
Kommentarer
Trackback