Sandra "melondoft" Ekdahl

Ja, då var ännu ett kapitel i livet avslutat. Jag visste att det förr eller senare skulle hända, samtidigt som jag nog inte trodde att det skulle gå riktigt så fort. Det gör ont men ändå känns det okej. Jag vänjer mig. Jag har aldrig låtit något annat "slå mig av pinn" förut så varför skulle något banalt som detta få göra det?

Igår: breakdown igen. Mormor finns i mina tankar.

Du säger att jag bara tror illa om dig. Förlåt, men jag måste. Jag måste gardera mig från att bli sårad. Jag orkar inte med det igen. På det här sättet gör jag mig beredd på att det kan(/kommer?) ske. Men oavsett vad du tror att jag tror om dig eller vad jag tror mig veta om dig så tycker jag om dig. Du fascinerar mig. Tragiskt men sant. Hmm... det är nog egentligen dumt att berätta det för dig. Det gör mig egentligen bara mer sårbar. Jag ger dig egentligen bara större möjlighet att faktiskt rent ut sagt skada mig. Men... "Hurt me and I destroy you".

Tror inte det blir längre idag. Känns som mitt huvud inte riktigt är överens med att jag skriver. Varje gång jag påbörjar en mening kommer den antingen inte på något alls eller hittar på massa olika varianter på fortsättningar tills allt bara blir rörigt. I surrender!

Godnatt!